#81. Aktiebolaget Saligheten

Spännande tider stundar. Detta kunde jag, än en gång, konstatera när Tygelsjö församlingshem fylldes av medarbetare från tre av samfällighetens församlingar. Det var min kyrkoherde som bjudit in till mingel-lunch. Han tyckte att det kunde vara trevligt för oss att träffas, så där helt utan förpliktelser. Det hade han rätt i. Dessutom är det nödvändigt att börja umgås ”på riktigt”. Tiden går fort och efter nyår slås vi samman till en församling när omorganisationen svingar sitt trollspö över samfälligheten.

Det kommer säkert bli ganska intressant, det är ändå tre mycket olika församlingar som ska smälta samman: Det lantliga Tygelsjö, som varit församling sedan 1100-talet och där livet går sin gilla gång även gällande den kyrkliga verksamheten. Det traditionsbevarande Bunkeflo med ett starkt gudstjänstliv och en gudstjänstfirande gemenskap som inte går av för hackor. Samt den unga Limhamns församling, som väl allt mer kommit att framstå som ultraliberal tack vare en av de seglorianska komministrarna (som dock valde att ta semester den dag vi alla skulle träffas i Tygelsjö).

Nåväl. Nu är vi där vi är och det viktiga är således att vi hittar goda vägar till samarbete. Egentligen ser jag inga problem med det – ta vara på våra olika kompetenser och gemenskaper, låt mångfalden i gudstjänstfirande och teologi blomstra och det kommer bli hur bra som helst.

En sak lärde jag mig nämligen under min värnpliktstid (en sak som jag för övrigt bedömer vida viktigare än att kunna räkna ut rätt elevation och laddning hos en Haubits 77-pjäs vid viss luftfuktighet, temperatur och vind), och det är att det går alldeles utmärkt att samarbeta med människor man tror sig ha lite eller inget gemensamt med, bara man bjuder till. Det finns alltid likheter att samlas kring.

Däremot gav mig lunchen, eller snarare därtill hörande möten och diskussioner, tillfälle att än en gång tänka lite kring den nya organisationen.

Jag har tidigare skrivit om att makten och fokus ändrar flöde, från församlingarna till en enväldig kyrkoherde. Det kommer att få organisatoriska följder, men även långtgående teologiska följder.

Vidden av de organisatoriska förändringarna börjar nu så smått gå upp för enskilda kyrkorådsmedlemmar, som hittills varit generellt godtrogna och aningslösa och stött kyrkonämndens förslag.

Nu höjs alltfler röster, när man kommit på att man gjort inte bara sig själv överflödig, utan också godkänt att församlingen förlorar allt formellt inflytande över den egna verksamheten. ”Det hade vi ingen aaaning om” är en rätt vanlig reaktion bland de nuvarande församlingarnas kyrkorådsmedlemmar, som till årsskiftet vackert får lämna sina poster. Men nu är det liksom så dags.

Kyrkonämnden har lagt alla ägg i samma korg. ”All makt åt kyrkoherden”, har (enligt personalavdelningen) varit kyrkonämndens uttryckliga vilja. Organisatoriskt skapas något som lika gärna skulle kunna byta namn till Aktiebolaget Saligheten. Vidden av de teologiska följderna återstår ännu att se. Just nu finns bara förhoppningar eller oro, beroende på den egna teologiska hemvisten.

Mycket handlar ju också om hur vi ser på Svenska kyrkan som företeelse. Jag har länge haft mina funderingar, men när det dessutom i veckan meddelades att vi nu har ”outsourcat” all fakturahantering, gjorde det bilden ännu lite klarare.

Jag har nämligen kommit fram till följande: Det finns, något förenklat, två typer av människor inom Svenska kyrkan: 1) De som (liksom jag) ser Svenska kyrkan som en kyrka, där det centrala är Kristi uppdrag att förkunna evangeliet och som för att kunna göra detta är i behov av en viss organisation, samt 2) De som anser att Svenska kyrkan är en organisation bland alla andra, ett företag vars uppgift det är att producera en viss produkt (inte nödvändigtvis evangelium) på effektivaste sätt.

Det är en viss skillnad.

Det finns präster, lekmän och förtroendevalda inom båda kategorier. Men medan den första kategorin människor har en tendens att i tystnad och utan rubriker ägna sig åt församlingen och det vardagliga arbetet, har den andra kategorin människor en förkärlek för att istället koncentrera sig på att hitta effektiviseringsmöjligheter och förändringspotentialer – och driva igenom dem.

För de kyrkopolitiker som engagerar sig i församlingens gudstjänstliv, går det ofta att finna en balans. Men faktum återstår: Många kyrkopolitiker känner knappt till att kyrkobyggnaden är ihålig. Man sitter på ett politiskt mandat och ser kyrkan (i bästa fall) som kulturhistoriskt värdefull eller (i sämsta fall) som något som bör avskaffas.

Tillhör man den andra kategorin, blir det naturligt att snegla på stordriftsfördelar och maktkoncentrationens möjligheter att undvika tjafs och splittring i leden. Särskilt i tider av ekonomisk prövning.

Engagemanget i detta riskerar dock att bli så stort, att man helt bortser ifrån att en kyrka inte kan drivas som ett företag vilket som helst, samt att själva poängen med den lutherska kyrkan är att församlingarna ska spegla medlemmarnas önskningar och behov och därför måste ha befogenheter att kunna vara olika varandra.

Kanske är det också för mycket begärt att förtroendevalda partipolitiker som inte deltar i gudstjänstlivet i den församling man de facto accepterat ansvaret att styra, ska vara något ”mer” än just partipolitiker?

Resultatet blir hur som helst att partipolitiker utan kyrkligt engagemang i övrigt, driver igenom beslut som är kloka ur ett allmänorganisatoriskt perspektiv, men som saknar insikt om de teologiska konsekvenserna. Teologerna och de kyrkligt aktiva, å sin sida, har bara att finna sig i besluten.

Faktum är, att Svenska kyrkan i Malmö vid årsskiftet tar ett gigantiskt steg från att vara en luthersk kyrka (som utgår från församlingen och dess medlemmar) till att vara en toppstyrd koncern (där befogenheterna är centraliserade till en koncernchef som utsett sina underlydande chefer i alla led). Detta tack vare (?) de politiker som fortfarande styr den kyrka som i år firar tonåring i att vara skild från staten. Det är inte helt logiskt, i mina ögon.

Det som hänt speglas så tydligt i det numera klassiska replikskiftet mellan kyrkonämndsorföranden och kyrkoherden som vid årsskiftet får lämna sitt uppdrag:

”Du betvivlar väl inte vår goda vilja?”

”Nej, men jag betvivlar er kloka vilja...”

Förändringarna och deras konsekvenser är naturligtvis inte resultat av en illvilja från politiskt håll, men de är resultat av att förtroendevalda politiker är just politiker och inte teologer. De ser ofta kyrkan som vilken organisation som helst, som kan effektiviseras och optimeras på samma sätt som andra företag.

Men Svenska kyrkan producerar inte muttrar, eller pappersmassa, eller reklamslogans för bättre folkhälsa. Svenska kyrkan är, i alla fall officiellt och i alla fall så vitt jag vet, en luthersk kristen kyrka, del av den världsvida kristna kyrkan och kopplad till Kyrkan med stort K.

Det förpliktigar. Och jag betvivlar att dess verksamhet kan bedrivas i bolagsform.