När sonen väl hade somnat och dagen
kunde summeras tvingades jag konstatera att min domedagsprofetiska ådra
hade haft rätt. Min statusuppdatering på Facebook igår löd:
”Känslan för dagen är
ambivalens. En genuin glädje över att så många människor vill
manifestera mot rasism och hat blandas med sorg över att
manifestationen tycks ha genomsyrats av just hat... Är det så svårt
att inte hata? Min slutsats får bli att det kristna budskapet
verkligen behövs idag!”
I skrivande stund har den fått 20
likes. Alltid något.
Jag känner en sådan uppgivenhet. En
sådan övermäktig uppgivenhet. Som människa och som kristen. I
mitt huvud ringer temat från förra söndagen:
”Bana väg för Herren!”
Jes 40:3
Orden som sägs av min favoritprofet
Jesaja är långt mer än inledningen på psalm 103 (om än med orden från 1917 års Bibelöversättning). Det är
en uppmaning som heter duga. Herren är på väg – och det är upp
till dig och mig att bana väg för honom, att se till så att allt är
förberett och att han är välkommen när han kommer.
Att döma av de senaste dagarnas
händelser så gör vi inte ett särskilt imponerande jobb.
En kvällstidning hyrde in
vänsterextremister för att kartlägga och hänga ut privatpersoner.
Högerextremister attackerade en demonstration mot
främlingsfientlighet. En sprängladdning briserade hemma hos en
politiker.
Igår demonstrerade många tusen
människor mot nazism och fascism i Kärrtorp. Ett utmärkt
initiativ. Men: När man skulle demonstrera mot högerextremisternas
attacker renderade det i vad som tydligen bäst kan beskrivas som ett
vänsterextremistiskt jippo. Riksdagspolitiker, journalister och
vänsterextrema jublade när artister bekämpade hatet genom att
sjunga om att slipa knivarna – medan de allra flesta som kommit dit
för att markera sitt avstånd från alla former av hat helt sonika
gick hem.
Har hatet blivit en sådan del av våra
liv och vår vardag, att vi inte förmår se dess fula tryne oavsett
hur det för tillfället väljer att maskera sig?
Hatet, rädslan och intoleransen tycks
ha oss i ett skrämmande fast grepp. Samhället polariseras enligt
principerna ”den som inte är med oss är emot oss”.
Det kunde ju sett lite bättre ut, om
du frågar mig.
Jag kommer, i princip, ihåg två saker
från grundskolans fysiklektioner: Begreppet
”längdutvidgningskoefficient” (fråga mig inte varför!) samt
att energi inte kan förstöras, bara förvandlas. Det senare har
varit mig behjälpligt i många diskussioner om våra själars
odödlighet, men det är en annan sak.
Idag undrar jag om vi har börjat ta
för givet att samma sanning gäller för hatet som för energin. Det
verkar som om hatet på något tragiskt sätt förutsätts vara
konstant. Med det synsättet blir det ju logiskt – om man stoppar
hatet som kommer från höger, så tillfaller hatkvoten per automatik
vänstern.
Men hat är alltid – alltid – fel!
Jag kan förstå att man vill
demonstrera mot nazism och fascism, och det ska man också göra.
Nazism och fascism är två -ismer som inte hör hemma i vårt
samhälle (eller någon annanstans heller för den delen). Men: Hat
kan inte bekämpas genom att omfördelas. Hatets mörker kan bara
bekämpas genom att belysa det med kärlekens ljus.
Just där menar jag att de kristna
kyrkorna och vi som är kristna har en otroligt viktig roll. När
samhället är full av god vilja, men inte har förmågan att ta
verkligt avstånd från hatet behöver Evangeliet lyftas fram. Igen
och igen och igen behöver orden förkunnas om att omvändelse och
tro på Kristus har kraft att besegra hatet – både i oss som individer och i
förlängningen i det samhälle vi lever i.
I den kristna förkunnelsen finns det
ingen plats för hat. I en hatisk värld finns det däremot ett
enormt behov av den kristna förkunnelsen.
Så tillåt mig att vara en smula
provocerande: Det som behövs är kanske inte fler manifestationer
som visar hur mycket man hatar hatet. Det som behövs är kanske
förkunnelse och hederligt missionsarbete. Detta både kortsiktigt
och långsiktigt. För visst vore det skönt att se ett slut på den
hatets terrorbalans som verkar råda? Och visst vore det fantastiskt
att inte behöva stå svarslös när vi en vacker dag står ansikte
mot ansikte med Gud?
Om det nu är så, att vår uppgift är
att bana väg för Herren, så kan vi aldrig bana väg för
kärleken genom något annat än kärlek. Men för att göra det,
behövs mer än snällhet.
Jag tycker synd om alla de tusentals
snälla människor som bara ville vara just snälla i Kärrtorp. Fler
än Expressens Britta Svensson kände sig förmodligen illa till mods
där på fotbollsplanen.
Britta Svensson skriver om sin
upplevelse i
krönikan Räddare och ledsnare än när jag åkte
dit. Det började bra:
”Det var mäktigt att se torget
fyllas med varje tunnelbanetåg som kom in. Till slut var det packat
med folk. Alla hängde vi ihop av en sådan avsky för nazismen att
vi inte kunde se något viktigare två dagar före julafton än att
vara här.”
Men från scenen strömmar ett ensidigt
budskap.
”Detta tillsammans med aggressiva
utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen
till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick
mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på
en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med
extrema inslag. 15 000 av demonstrationsdeltagarna droppade av, kvar
var 1000 frälsta med knytnävarna i luften.
Jag tror det var den största
politiska och medmänskliga miss jag någonsin sett någon göra. Jag
åkte linje 17 tillbaka hem, nedslagen. På ena sidan dessa vidriga
nazister. Och på den andra detta hat.”
Britta Svensson är ingen
sverigedemokrat, men hon noterade det osmakliga och motsägelsefulla i att en
manifestation mot hat använder sig just av hat.
Låt oss vara ärliga: Som människa är det enkelt att hata
och det är ingen större prestation att rikta sitt hat åt rätt
håll.
Den verkliga utmaningen för oss ligger i att inte hata alls.
Varken åt det ena eller det andra hållet. Det som sätter oss på
prov är inte förmågan att fördöma de som inte är som vi, utan förmågan att se varandra som medmänniskor.
Eller som Jesus faktiskt uttryckte det:
”Ni har hört att det blev sagt:
Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er:
älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er
himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och
goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om
ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör
inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era
bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte
hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är
fullkomlig.”
Matt 5:43-48
När man slåss för något man är
starkt övertygad om, är det lätt att övertygas om den egna
rättfärdigheten – särskilt när man omger sig med gelikar. Och i
kampen mot det Onda blir alla medel tillåtna för det Goda. Hatet
förvandlas till ett verktyg där ändamålen helgar medlen.
Men det finns inget gott hat. Inga goda
hatare.
Det finns bara hat – och hatet är
inte kompatibelt med medmänsklighet.
Hatet är inte kompatibelt med ett
kristet liv.
Och hatet kan aldrig någonsin besegra det onda.
Många ville bereda en väg för det
goda i Kärrtorp, många ville bana väg för en värld som är så
mycket bättre än vad vi idag kan visa upp. Tanken var god. Frågan
är bara om resultatet blev mindre hat – eller bara ett annat slags.
Vi kan bättre än så.
”Han som slåss mot monster bör
se till så att han inte själv blir ett.”
Friedrich Nietzsche