#4. Prästen tige i församlingen

Det är alltid kul att få positiv respons på det man gör. Allt eftersom kommentarerna och mailen ramlade in, växte dock en obehaglig smak i munnen. Så många kollegor sa samma sak: ”Jag tycker som du, men säger jag något så blir jag utfryst. Tack för att du vågar!”.

Jag fick ta del av berättelser om kollegor som ifrågasatt koranläsning under gudstjänster, bibeltexter utbytta mot koranverser under dop (!) eller aktiva muslimer som dopfaddrar – varpå de genast hängts ut som djävulens bakåtsträvande lakejer. Dessutom hade jag ju själv fått praktiska erfarenheter av hela härskartekniksspektrat kombinerat med ren och skär vuxenmobbing efter mina inlägg i debatten.

Kanske var det inte bara jag som inbillade mig? Stod det verkligen så illa till med debattklimatet i Svenska kyrkan? Var taket inte högre än ålning medelst hasning?

Under rubriken ”Konsten att tysta en präst” lyfte jag frågan i Kyrkans Tidning http://www.kyrkanstidning.se/node/22021.

Ännu en gång gick kommentarerna att dela in i två grupper, 180 grader skilda från varandra. Vissa vittnade om hur de själva skrämts till tystnad, andra hävdade att allt sånt prat bara var påhitt. Kyrkosekreterare Cristina Grenholm visade sig tillhöra den senare kategorin i radioinslaget om drevet mot Annika Borg, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4948563.

Summa summarum: Det är väldigt högt i tak inom Svenska kyrkan. Den som hävdar motsatsen kan bara ta och hålla käften.

#3. Andra artikeln

Hur kan evangeliet vara en kränkning för ”andra”?

Frågan ställdes av Annika Borg och Christer Hugo på debattplats i Kyrkans Tidning den 23 augusti, http://www.kyrkanstidning.se/node/17165. Det hade nämligen visat sig att en återkommande kritik mot identitetsdebatten, inklusive mina artiklar, var att den kränkte ”de andra”.

Vilka ”de andra” de facto var, var dock något oklart. Ingen hade exempelvis kontaktat mig och meddelat att man känt sig kränkt, eller för den del, att man ansåg sig höra till ”de andra”. Däremot verkade det finnas en oerhört stark kallelse hos många kollegor att företräda dessa, potentiellt kränkta, ”andra”.

Min slutsats efter att ha tagit del av hundratals kommentarer till såväl min som Borg/Hugos artikel, blev att Svenska kyrkan lade större energi på att företräda dessa odefinierade ”andra” än på att lyssna till de egna medlemmarna. Den 7 september, publicerades min andra artikel.

När blev den kristna identiteten provocerande?
Är kyrkan på väg att exkludera sina egna när avvikande åsikter fördöms och de som efterfrågar en tydligare identitet skräms till tystnad, frågar Helena Edlund i en fortsättning på de senaste veckornas debatt.

Reaktionerna efter min artikel om kyrkans identitet har varit massiva. Debatten har fortsatt här i KT. Hundratals och åter hundratals positiva kommentarer har nått mig via hemsidor, e-post och telefonsamtal. Personerna bakom orden har varit uttalade ateister, agnostiska kyrkotillhöriga, människor som valt att gå ur kyrkan, företrädare för andra kristna kyrkor samt ett antal frustrerade och ifrågasatta kollegor. De negativa kommentarerna har – intressant nog – kommit från kyrkopolitiker och någon kollega som passat på att kasta in en spekulation om partisympati. Från högre ort har det varit beklämmande tyst.

På något märkligt sätt tycks vissa ha uppfattat efterfrågan av en tydligare identitet som ett frontalangrepp på allt från religionsdialog och integrationsprojekt till enskilda muslimer. Detta är naturligtvis inte fallet. Däremot bevisar det till stor del min ursprungliga tes.
Tillsammans har dock kommentarerna tydliggjort ett sorgligt faktum: Uppgivna människor uttrycker sin saknad efter en tydlig, kristen kyrka men vågar inte hävda det offentligt eftersom det då anses närmast självklart att drabbas av repressalier. Är det inte möjligt att lyfta frågan om Svenska kyrkans identitet och dess förhållande till andra utan att det avfärdas som stelbent extremism, intolerans eller islamofobi? Det, om något, är inte bara intolerant utan också respektlöst.

Svenska kyrkan tappar omkring en procent av sina medlemmar varje år och är det något som betonas i församlingarna så är det den svikande ekonomin. För över 60 000 anställda och förtroendevalda är det snart ren överlevnadsinstinkt som gäller. Så vilken väg tar kyrkan nu?
Något tillspetsat finns tre vägar. Antingen väljer man att tona ner den kristna teologin, fokusera på att driva för tillfället populära samhällsfrågor och öka samarbetet med andra religioner.
Alternativet är att göra tvärtom. Detta skulle innebära ett arbete för att formulera en tydligare kristen identitet, en fokusering på kärnverksamheten och ett ökat samarbete med övriga kristna kyrkor och samfund.
Eller så gör man helt enkelt ingenting.
Svenska kyrkan har, enligt min mening, valt det första alternativet.

Men konsekvenserna är inte bara av godo. En obekväm sanning är att många vittnar om att de inte längre känner igen sin kyrka och detta till den milda grad att man inte längre ser den som kristen.  En inte försumbar andel av dessa kristna har valt att lämna Svenska kyrkan. Där har vi, i alla fall en del av, den årligt tappade procenten. Hur vore det att, sakligt, möta människorna bakom den statistiken?
Någonstans i den goda avsikten att möta ”de andra”tycks kyrkan ha tappat omsorgen om sina egna. Det är hårda ord, jag vet. Men faktum kvarstår att många som kontaktat mig uttrycker sig just så. Man vänder sig emot kyrkans gradvisa förvandling mot att bli en ”politiskt korrekt, mångsysslande intresseförening med religiös rekvisita” som en person formulerade det.

Förhoppningsvis har kyrkans företrädare de allra bästa avsikter, men att vara så ”tillmötesgående” att man stämplar oliktänkande inom kyrkan som extremister och gör våld på sin egen trosbekännelse främjar varken respekt eller gemenskap. Snarare tvärt om. Eller som en byäldste i Afghanistan svarade mig när jag undrade om jag, av respekt, borde bära sjal i mötet med afghaner: ”Lek inte muslim. Alla vet ändå att du inte är det”.

Låt oss en gång för alla slå fast, att värnandet av den egna religiösa identiteten på inget sätt varken innebär ett förakt för andra religioner eller för människor av annan tro. Tvärtom. För att kunna möta andras tro och föra konstruktiva diskussioner är det däremot nödvändigt att vara trygg i sin egen.
Religionsmöten är aldrig okomplicerade, hur gärna vi än vill att det ska vara så. Att våga problematisera relationerna till islam och argumentera för sin kristna särart är inte islamofobi. Att avstå från att göra det lutar däremot misstänkt mot kristofobi.

Är det på allvar någon som tror att en person skulle känna sig kränkt av att Svenska kyrkan, vänligt men bestämt, påpekar att den kristna trosbekännelsen innebär att vi tror på en treenig Gud? Att vi som kristna bekänner Jesus Kristus som den förste och den siste (och att han därför inte kan betraktas som en i raden av profeter före Muhammed)? Eller att personer av annan religionstillhörighet inte kan vara faddrar vid kristna dop? Naturligtvis inte.
Däremot tycks det finnas många som känner ett stort behov av en kyrka som gör just det.

http://www.kyrkanstidning.se/node/17232

#2. Förlorad oskuld - första debattartikeln

En vacker dag var jag debattör i Kyrkans Tidning. I och för sig hade jag och en kollega redan haft en artikel publicerad som ifrågasatte domkapitlens lämplighet att granska präster man själva antagit http://www.kyrkanstidning.se/node/11150, men ändå.

Min artikel mailades in under övertygelsen att den inte skulle publiceras. Jag visste mycket väl att den var föga politiskt korrekt. Men publicerad blev den http://www.kyrkanstidning.se/node/17120 och reaktionerna lät inte vänta på sig. Inkorgen svämmade över, kommentarer postades och blommogram levererades vid dörren.

En icke-vetenskaplig studie visade att kommentarerna, något generaliserat, kunde indelas enligt följande:

Positiva (cirka nio kommentarer av tio): Medlemmar i Svenska kyrkan (”om det finns såna här präster i Svenska kyrkan kanske jag ska vänta med att gå ur”), före detta medlemmar i Svenska kyrkan (”om det finns såna här präster i Svenska kyrkan kanske jag ska gå med igen”), medlemmar i andra kristna kyrkor (”tack för att du vill samarbeta med oss”) och kollegor (”jag tycker som du men jag vågar inte säga något”).

Negativa (följaktligen cirka en kommentar av tio): Kollegor. Vokabulären hos dessa lärde baserades huvudsakligen på ord som islamofob, rasist, bakåtsträvare, svartrock, främlingsfientlig, fascist, nazist, inskränkt och sverigedemokrat.

Nu råkar det vara så, att jag är en varm anhängare av Martin Luthers övertygelse om att varje människa är myndig att läsa själv och skapa egna uppfattningar. Så var så god. Så här skrev jag.

Kyrkans identitet offras på den politiska korrekthetens altare
I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan in som en av islams allra starkaste försvarare. Men vad händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt?

En tragedi inträffar, och i vanlig ordning tycks den stora utmaningen för svenska kyrkans företrädare vara att överglänsa varandra i politisk korrekthet. Det primära tycks vara att betona hur oerhört liberal och accepterande man är mot islam.

Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden, värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får vackert acceptera diverse framställningar av Jesus med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifrågasättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas? Tydligen inte.

Är det samma naiva snällhetskultur som hittills hindrat kyrkan från att hantera konflikter och ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta. Och snällast av alla är svenska kyrkan.

Men är det alltid snällt att hålla med? Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta? Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns. Även om det innebär att undanhålla fakta.

En artikel i KT belyser exempelvis islamofobiska hatbrott. Det poängteras att 49 procent av de 550 anmälda hatbrotten under förra året bedömdes som islamofobiska. Motsvarande siffra för antisemitiska hatbrott var 29 procent. Men om hänsyn tas till antalet bekännande muslimer (350 000 enligt Islamic Center i Malmö) respektive judar (20 000 enligt Judiska föreningen i Lund) i Sverige framträder en annan bild. Då har en per 1 296 muslimer respektive en per 126 judar blivit utsatta för hatbrott år 2010.

För faktainhämtning väljer man att vända sig till Omar Mustafa,ordförande i Islamiska förbundet. I artikeln uppges även att 90 procent av alla terrordåd i Europa har ursprung i högerkretsar. Det är sant – förutsett att man tar hänsyn till bedömningen om vad som räknas som ett terrordåd. En sten genom ett skyltfönster i Madrid, kastad av en ETA-anhängare, räknas som ett (1) attentat, precis som bomben i Madrid. Ett knallskott i en brevlåda räknas som ett (1) attentat, precis som sprängningarna i Londons tunnelbana.

Ett annat resultat hade man fått om man tar hänsyn till antalet dödade. Innan tragedin i Norge hade 319 människor dött i terrorattacker i Västeuropa under den senaste tioårsperioden. Av dessa dödades 251 av muslimska gärningsmän (RAND Database of Worldwide Terrorism Incidents).

Det är inte utan att jag frågar mig hur det verkligen står till med kunskaperna om islam hos kyrkans företrädare? I intervjun med biskop Esbjörn Hagberg, intar biskopen en klassiskt politiskt korrekt hållning. Kyrkan ska levandegöra kärleksbudskapet genom att visa att det inte är hotfullt att andra tycker annorlunda.

Med risk för att utmålas både som islamofob och ”antimuslimsk konspirationsteoretiker” som Brita Häll uttrycker sig, påstår jag att det är just hotfullt för kristenheten att andra tycker annorlunda – om det annorlunda innehåller sådant som diametralt skiljer sig från själva kärnan i det kristna budskapet. Redan ett relativt flyktigt genomläsande av koranen kontra NT tydliggör detta.

Men i viss mån har biskopen rätt. Den stora faran är inte att det finns de som tycker annorlunda – den riktigt stora faran är när vi börjar glömma vad vi själva står för. Den stora faran för kristen tro är när kyrkans företrädare kan göra bättre karriär genom att, i våra svenska kyrkor, hålla muhammedmässor i ”Guds och allahs namn” än genom att verka för att den kristna kyrkan förblir kristen.

Biskop Hagberg avslutar med att påpeka att ”det finns mycket i vår historia och inom kristna rörelser idag som vi tydligt måste ta avstånd från”. Biskopen har naturligtvis en poäng där, men vi måste också ta en seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad som utgör vår särart. Utan att göra det, kan vi lika gärna stänga och gå hem. Eller tycker biskopen att det finns andra, likvärdiga, religioner att söka sig till istället?

Kanske är det dags för kyrkan att släppa Thomas Thorilds ord ”att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större”. Satsa istället på att stärka kyrkans identitet så vi kan företräda kristen tro i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Gör inte vi det – vem ska då göra det?

Därmed var tärningen kastad.

#1. I begynnelsen var ordet...

… och redan där börjar Bibeln provocera. Tydligen provocerar ord fortfarande, trots att människan vid det här laget borde vara ganska härdad med tanke på allt som dagligen och stundligen väller över oss.

Att somligt provocerar mer än lovligt mycket, har jag själv fått erfara. Min slutsats så här långt är att frågor provocerar synnerligen mycket – eller snarare, frågor som ifrågasätter. Allra mest provocerar frågor som ifrågasätter makt och maktstrukturer. Det är inget nytt och torde därför knappast chockera någon, allra minst mig själv.

När jag tryckte på sändknappen och skickade min första debattartikel till Kyrkans Tidning i augusti 2011, hade jag redan funderat på om det var värt priset. Jag bestämde mig för att det var det. I mailet till Barbro Matzols skrev jag ”ni kommer naturligtvis inte att publicera denna artikel, men jag skickar den ändå”. Men artikeln publicerades och sedan var snöbollen i rullning.

Så här dryga halvåret senare är jag fascinerad. Stödet och de positiva reaktionerna har vida överträffat alla förhoppningar. Men något annat som också överträffat allt jag kunnat föreställa mig, är det hat som mina åsikter väckt och den frenesi som vissa lyckats uppbåda för att tysta dem.

Med friskrivning för att alla som inte tycker som Seglora smedja (mig själv inkluderad) verkligen är Antikrist personifierade, kommer jag fortsätta att hävda samma sak som allt startade med: det är dags nu. Det är dags att börja fundera över vad en kristen kyrka i allmänhet, och Svenska kyrkan i synnerhet, bör ha som grund och som fokus.

Reaktionerna har dessutom tydliggjort att vi behöver lyfta ytterligare en fråga: hur står det egentligen till med diskussionsklimatet i Svenska kyrkan? Frågan har i och för sig redan besvarats irl under de senaste månaderna och läget är inte direkt uppmuntrande.

Martin Luther kan tacka Gutenberg och hans tryckpressar för att han undslapp att bli huvudattraktionen på någon kyrklig barbecue. Vilken/vilka/vad vi som har det dåliga omdömet att ställa obehagliga frågor eventuellt kommer att stå i tacksamhetsskuld till, återstår att se.

Tills dess återstår att skriva. Så här lagom till reformationens 500-årsjubileum finns det en hel del som behöver sägas.