Det är alltid kul att få positiv respons på det man gör. Allt eftersom kommentarerna och mailen ramlade in, växte dock en obehaglig smak i munnen. Så många kollegor sa samma sak: ”Jag tycker som du, men säger jag något så blir jag utfryst. Tack för att du vågar!”.
Jag fick ta del av berättelser om kollegor som ifrågasatt koranläsning under gudstjänster, bibeltexter utbytta mot koranverser under dop (!) eller aktiva muslimer som dopfaddrar – varpå de genast hängts ut som djävulens bakåtsträvande lakejer. Dessutom hade jag ju själv fått praktiska erfarenheter av hela härskartekniksspektrat kombinerat med ren och skär vuxenmobbing efter mina inlägg i debatten.
Kanske var det inte bara jag som inbillade mig? Stod det verkligen så illa till med debattklimatet i Svenska kyrkan? Var taket inte högre än ålning medelst hasning?
Under rubriken ”Konsten att tysta en präst” lyfte jag frågan i Kyrkans Tidning http://www.kyrkanstidning.se/node/22021.
Ännu en gång gick kommentarerna att dela in i två grupper, 180 grader skilda från varandra. Vissa vittnade om hur de själva skrämts till tystnad, andra hävdade att allt sånt prat bara var påhitt. Kyrkosekreterare Cristina Grenholm visade sig tillhöra den senare kategorin i radioinslaget om drevet mot Annika Borg, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4948563.
Summa summarum: Det är väldigt högt i tak inom Svenska kyrkan. Den som hävdar motsatsen kan bara ta och hålla käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar