#5. Be careful what you wish for, Maria Küchen!

 I slutet av förra året bad jag min arbetsgivare att säga upp min prenumeration på Kyrkans tidning. Jag kunde lika gärna läsa den på jobbet och dessutom fann jag en poäng i att slippa läsa tidningen till frukosten och därmed, många veckor, börja min torsdag med att bli förbannad.

Så även förra torsdagen. Då behövde jag bara bläddra till första uppslaget innan jag fick en anledning till att bli irriterad. Föga förvånande rörde det en text av Maria Küchen. Hon brukar behärska konsten att skriva texter som är så politiskt enkelspåriga att det blir löjligt. Torsdagens bidrag var inget undantag.

Så här skrev Maria Küchen när hon, under rubriken I have a dream och tillsammans med övriga av tidningens ledarskribenter, skulle redogöra för sina drömmar och visioner under kommande året:

Fler teologer i samhällsdebatten!

Så mycket känns hopplöst: Klimatkrisen. Obalansen mellan nord och syd. Det faktum att kvinnor i Bangladesh under vidriga omständigheter syr våra kläder medan klädkedjornas ägare tjänar arbetsfria miljarder på kuppen. Europas ekonomiska kollapser. SD:s närvaro i riksdagen. Utförsäljningen av svensk skola, vård och omsorg till vinstmaximerande riskkapitalister.

Något måste hända.

Jag vill att något bra händer.

Och jag tror verkligen att just kyrkan kan få bra saker att hända.

Hållbarhetstänkandet i svenska kyrkan är konkret. Det finns strukturer och metoder för arbete med rättvisefrågor. I migrationsfrågor tar kyrkan ställning mot främlingsfientlighet, för människovärde och medmänsklighet. Återstår Europa. Vad gör vi med Europa?

Svensk utförsäljning av allmännyttiga infrastrukturer är en del av den ekonomiska strukturomvandlingen av Europa, en omvandling som bidrar till ekonomisk instabilitet, kravaller och främlingsfientlighet.

Strukturomvandlingen klassas av många som en fråga utanför kyrkans domäner. Den sägs vara ”politisk” och därmed alltför brännbar. Men en kyrka som vill verka bland människorna måste relatera till politiken, om än förstås med integritet.

Skola, vård och omsorg har i två tusen år tillhört kyrkans kärnområden i världen. Det finns inget skäl för svenska kyrkan i dag att glömma den aspekten av sin historia. Inför 2013 hoppas jag att Svenska kyrkan blir synlig i diskussionen om vård och utbildning och även i övrigt synligt förvaltar sitt specifika arv. I praktiken innebär det fler teologer i samhällsdebatten.

Det kan låta paradoxalt. Är inte teologin en världsfrånvänd aspekt av kyrkans liv? Nej. Teologin är kyrkans hjärta, och teologi har många fasetter. En av dem är tanke och lärdom, en annan är omsorgen om nästan. Teologer, kavla upp ärmarna 2013! Verka i världen!

Maria Küchen

 

Mycket är intressant med denna text. Det är sunt att Maria Küchen, som själv inte är teolog, efterlyser fler teologer i debatten. Med en smula god vilja kan man kanske tyda detta som ett utslag av självinsikt.

En hoppfull tanke dök upp hos mig när jag började läsa: kanske hon börjat förstå att teologi är något annat, något mer, än politik? Det var ett hopp som snabbt slocknade när jag läst tillräckligt långt för att notera att texten ju faktiskt levererade dessa efterlysta, potentiella teologdebattörer en färdig lista med åsikter de förväntas företräda. Som av en händelse sammanfaller dessa åsikter med Maria Küchens egna.

Intressantast av allt är dock att Maria Küchen tycks uppriktigt förvånad över att inte fler teologer faktiskt är delaktiga i samhällsdebatten. Det fick mig att fundera på i vilken parallell verklighet hon levt i under de senaste ett och ett halvt året. Tydligt är att hon inte noterat debattklimatet hon själv varit med att skapa.

Ju mer jag funderade på just detta, desto mer kom jag att tänka på hur Maria Küchen själv behandlade mig när jag, som teolog, gav mig in i debatten. Efter att ha funderat ännu lite mer över detta, blev jag som sagt förbannad. Tillräckligt förbannad för att göra två saker.

Konsekvens av ilska nummer 1: Skriva nedanstående bemötande och maila det till Kyrkans tidning.

Bästa Maria Küchen,

Med stort intresse började jag läsa ditt inlägg i senaste numret av Kyrkans tidning, där du efterlyste fler teologer i samhällsdebatten. Ganska snart började jag dock fundera på om det verkligen är debatt du vill ha, eller om du i själva verket vill att fler ska tycka som du.

Du och jag och många med oss delar den grundläggande tanken att kyrkan måste bli mer aktiv i samhällsdebatten. Att vi sedan fokuserar på olika frågor där vi önskar större kyrkligt engagemang är en annan sak. Själva styrkan med debatter är ju att människor med olika åsikter möts, tar del av varandras argument och genom detta utvecklas.

Det är därför, för mig, en smula förvånande att du efterlyser att fler deltar i debatten. Jag grundar detta på ditt agerande när jag själv gjorde just det. Som du säkert kommer ihåg, efterlyste jag en klarare kristen identitet i Svenska kyrkan i allmänhet och i religionsdialogsammanhang i synnerhet. Debatten utvidgades snart till att även gälla kyrkans bristande tolerans för avvikande åsikter och hur präster inte vågar uttala sig, av rädsla för repressalier.

Du kommer säkert ihåg även din egen reaktion på detta. Du deltog i arbetet med att ändra debattens fokus från kyrkans identitet till politik. Du stämplade mig raskt som främlingsfientlig och krävde på ledarplats att personer med mina – påstådda – politiska åsikter skulle hindras från att prästvigas. Försvara mig fick jag inte göra.

I september 2012 skrev du följande om mig: ”Helena Edlund ja. Hon är orolig för att alltför många i Sverige i framtiden ska ha en annan hudfärg än den svenska, det är väldigt taffligt och intolerant av kyrkan att reagera mot präster med en sån människosyn förstås. Tänkte inte på det.” och ”Helena Edlund har relationer till SD och rasismens relation till kyrkan är faktiskt något jag gärna diskuterar. Vita män bör avla vita barn enligt den människosyn som Edlund sympatiserar med.”

Behöver jag säga att något som liknar ovanstående aldrig har yttrats av mig, av den enkla anledningen att jag inte har dessa åsikter? Det du skrivit om mig är långt över anständighetens gräns och det går säkert att diskutera om det över huvud taget är lagligt att komma med sådana beskyllningar. Däremot vore jag tacksam för om du ville förklara för mig vilken hudfärg som är ”den svenska”, eftersom jag själv inte anser att det finns någon sådan.

Tror du att någon person, teolog eller ej, vill riskera att utsätta sig för den behandling som du gav mig? Tror du att ditt agerande hjälp eller stjälpt den teologiska debatten?

Det tragikomiska i det hela är att mitt bästa tips till dig, om du verkligen efterlyser att fler teologer deltar i samhällsdebatten, är att du läser en av dina egna texter. I Dagboken för Kristi förklarings dag 2012 skriver du: ”Den jag hade betraktat som feg och mesig framstår plötsligt som modig och stark. Den jag trodde om att vara trög och enfaldig visar sig tänka briljanta tankar. Den som verkade kall och kärv avslöjar ett ömt brinnande hjärta. Jag såg bara mina egna fördomar, men plötsligt händer något som får mig att verkligen se den andra människan – hennes storhet, hennes kristuslikhet. Ett nytt ljus sätts på henne, och därmed också på mig.”

Där har du inställningen som möjliggör verklig debatt – förutsatt att den omsätts i praktiken.

Föga förvånande valde Kyrkans tidning att inte publicera detta bemötande.

Konsekvens av ilska nummer 2: Anta Maria Küchens utmaning och bli en av de teologer som deltar i samhällsdebatten.

Jag är osäker på om det egentligen var det hon ville. Det gör bara det hela ännu lite roligare.