#14. Enfaldens lov

Vid nästa årsskifte smäller det i Malmö. Ja, inte på det vanliga sättet med kulor och krut, utan på den något mer subtila kyrkliga omorganisationens slagfält.

De nuvarande sexton församlingarna ska bli sex och samfälligheten förvandlas till ett mastodontpastorat med närmare 150 000 medlemmar. Kanske är det ett nödvändigt steg när medlemsantalet är under 50 procent och ständigt faller, med minskade intäkter som följd. Pastoratet ska ledas av en (1) kyrkoherde – eller överstepräst, som befattningen kommit att kallas när vi väljer att skratta hellre att gråta åt eländet.

Den människa torde ju knappast vara född som är byxad att ta sig an uppdraget att ena samfälligheten. De nuvarande församlingarna är ju, minst sagt, mycket olika. Å ena sidan församlingar som Limhamn, Bunkeflo och mitt eget Tygelsjö-Västra Klagstorp, där den stora majoriteten är tillhöriga och dessutom ekonomiskt privilegierade. Å andra sidan församlingar som Västra Skrävlinge där Svenska kyrkan är en av de minsta religiösa aktörerna och där församlingen snarare utgör en missionsenhet. Olika förutsättningar. Olika arbetssätt. Olika visioner. En etnisk och religiös mångfald bland invånarna – och en teologisk mångfald bland prästerna. Spretigt, ja. Men berikande.

Spekulationerna startade redan på tidigt stadium om vilka präster, eller snarare vilka personlighetstyper, som skulle vilja axla ett sådant uppdrag. Så småningom fick vi facit. När ansökningstiden gick ut i december förra året hade åtta präster känt sig kallade och kompotten var minst sagt blandad.

Nu skulle man ju kunna förledas att tro att blandade erfarenheter och bakgrunder även skulle garantera en hälsosam mix av inställningar, visioner och värderingar. Mycket tyder nu på att så ingalunda var fallet.

En liten fågel har kvittrat om ett återkommande tema under intervjuerna av de åtta översteprästkandidaterna, nämligen en uttrycklig längtan efter större likriktning i leden.

Egentligen är det, om det nu stämmer, minst sagt chockerande. Eller nej, förresten. För den som hållit sig hyfsat a jour med debattklimatet inom Svenska kyrkan så är det inte det minsta förvånande. Däremot är det djupt skrämmande och oroväckande.

I en organisation som ständigt talar sig varm för mångfalden i allmänhet, och mångfalden i Sveriges mest mångfaldiga stad Malmö i synnerhet, enas de som känner sig kallade att leda Svenska kyrkans arbete av målet att bekämpa mångfalden – inom den egna organisationen.

På frågan om hur översteprästkandidaterna ställde sig till skillnaderna i åsikter bland församlingarnas präster, uppges den gängse synen bland kandidaterna ha varit att detta är ett otyg som skulle bekämpas. ”Det behövs en större likformighet” ska, enligt uppgift, ha varit det vanligaste svaret.

Surprise, surprise.

Exakt hur denna likformighet ska se ut, ska man dock inte ha gått vidare in på under denna första intervjuomgång. Jag antar att det kommer lite senare. Nu har man i och för sig gått ut och deklarerat att ingen anställd ska förlora sin tjänst på grund av arbetsbrist innan 2016, men ett charmigt undantag som tillåter avsked på grund av avvikande åsikt kanske ligger på skissbordet?

Mångfald är alltså inget för Malmös nya pastorat. Nu återstår bara frågan om vem som ska diktera enfalden.