Kallelserna skulle dock prövas i
vederbörlig ordning. Förutom att spendera varje lov hos
Mariadöttrarna i Vadstena, gjorde jag efter gymnasiet värnplikten
som kompanibefäl vid artilleriet. Det var jag och femhundra killar
och den tiden i mitt liv har jag kommit att beskriva som
”intressant”. Det finns helt enkelt inget ord som bättre
beskriver upplevelsen, på gott och ont.
Nu blev jag inte officer och idag är
jag oändligt tacksam över detta. En runda som bataljonspastor i
Kosovo och ytterligare en runda som samverkansofficer i Afghanistan
har definitivt cementerat min tacksamhet över att vår Herre öppnade
andra dörrar än den till regementsgrindarna.
Ändå känner jag fortfarande ett
visst engagemang i försvarsfrågor. Jag har kommit att förstå att
det är ganska ovanligt i landet Sverige. I våra grannländer är
situationen en helt annan. Där är gemene man generellt sett
medveten om att frihet, självständighet och en nationsflagga
ingalunda är givna naturlagar utan sådant som med jämna mellanrum
måste försvaras – och att en naturlig följd av detta är att det
behövs ett militärt försvar.
Denna medvetenhet tycks märkligt
frånvarande i Sverige och bland svenskar. Jag tror det beror på
välsignelsen, och förbannelsen, att vi under tvåhundra år varit
förskonade från krigets fasor. Missförstå mig rätt – jag
önskar ingen att uppleva krig. Men den långvariga freden har vaggat
in svensken i en förlamande och naiv sömn. Inget farligt kan hända.
Inte här. Inte ens efter mordet på Palme.
För oss som haft minimal insyn i försvarets utveckling under de senaste tjugo åren, är förvandlingen påtaglig. Under 90-talet skeppades tonvis med militärt materiel till de baltiska staterna. Vi ville hjälpa dem, och det var ju snällt. Det ironiska är bara att dessa stater idag är vida överlägsna Sverige vad gäller personlig militär utrustning.
På det enorma Camp Marmal i Afghanistan fanns det ett enkelt sätt att på ett ögonblick identifiera de svenska fordonen utan att ens se dem: Om det rasslade, rosslade och lät som om en skrotfärdig traktor höll på att rasa ihop inom de kommande trettio sekunderna, så var fordonet som nalkades med hundraprocentig säkerhet svenskt. Vi bad vid ett tillfälle finnarna om att få överta de fordon de skulle skicka hem till Finland för skrotning, de var nämligen oändligt mycket nyare och fräschare än våra. Finnarna blånekade. Fordonen skulle skrotas. De var för dåliga. Vi suckade, startade vår Toyota Land Cruiser, bad till Gud och hoppades att batteriet skulle räcka för att ta oss hem.
I Afghanistan undrade vi ofta vart de nya fordonen, som försvarsministern uttryckligen lovade oss under utbildningen på Livgardet, hade tagit vägen. Men med tanke på att statsminister Reinfeldt nu förkunnat att försvaret är ett särintresse bland många, kanske det inte var så konstigt att vi aldrig såg dieselröken av dem.
När vår egen överbefälhavare för en tid sedan slog larm om att hans försvarsmakt har kapacitet att försvara landet i en vecka i händelse av ett väpnat angrepp, möttes han inte om löften om ökade anslag utan om hot om åtal.
Inte ens försvaret verkar alltså tro på försvaret längre. Det blir tydligt i den nu pågående reklamkampanjen för att få unga att söka den militära grundutbildning som ersatt värnplikten. Hur genomtänkt den förvandlingen var, går det att ha olika åsikter om. Facit börjar dock så smått att visa sig, om man får tro mina vänner som är anställda i firman.
Försvarsmaktens reklamkampanj går ut på att fråga vad de unga håller på med och sedan leverera svaren om vad den svenska försvarsmakten håller på med. Tanken är väl att försvaret ska erbjuda en mer meningsfull tillvaro. Och vad innebär nu den? Att försvara landets mot yttre och inre fiender? Nix pix. Försvarets uppgifter är, enligt deras egna reklamfilmer, bland annat att undsätta drabbade efter stormar, säkra mattransporter vid humanitära katastrofer och försvara mänskliga rättigheter i krigsdrabbade länder.
Väl så. Men inte ett ord om Sverige. Våra unga män och kvinnor ska, iförda uniform och med bristfällig materiel och med livet som insats, agera biståndsarbetare i fjärran land. Vem som ska försvara dig, mig, våra mänskliga rättigheter och vår nation om/när det behövs, är mer oklart. Historien borde visserligen ha lärt oss att det alltid finns någon som står beredd att agera när den svenske soldaten övar exercis med spadar, men som Peter Englund så vist uttryckte det: ”Det enda människan kan lära av historien är att människan aldrig lär av historien.”
Eller för att citera Mao: ”Alla länder har en armé. Antingen sin egen, eller någon annans.” Att satsa pengar på försvaret kanske inte känns som det mest behjärtansvärda. Frågan är väl bara vilket som är alternativet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar