#31. Vad är det – egentligen – som händer?

”Lögn, förbannad lögn och statistik” sa den brittiske premiärministern Disraeli. Idag är jag lagd åt att modifiera det lite. ”Lögn, förbannad lögn och journalistik”. Möjligtvis med ett fjärde tillägg: ”Lögn, förbannad lögn, journalistik och mörka konspirationer”. Det sista var kanske inte så vanligt förekommande på salig Disraelis tid, i alla fall inte i så kallade kristna kretsar. Nu är det tydligen nya tider.

Nu behöver jag inte gå i väntans tider längre (se#29). Journalisten som ringde mig från Skånska Dagbladet i fredags har idag fått sin kreation publicerad. Jag toppade framsidan. Det var ett högst tvivelaktigt nöje. Efter att ha läst den egentliga artikeln, och sett mig själv prydligt porträtterad, gick jag hem från jobbet. Det gick inte att stanna kvar. Även om jag vet att mina meningsmotståndare är kapabla till vad som helst, så blev jag ändå förvånad. Artikeln överträffade allt jag trodde var möjligt.

Webbversionen av artikeln kan du läsa här. Pappersversionen är ännu mer utförlig, och än mer fullpackad med modifierade sanningar, hopklippta citat och påhittade påståenden. Allt krönt av rubriken ”Präst känner sig tvingad lämna SD”.

Jag har själv utbildat mig till, och jobbat som, journalist. Jag vet hur jag själv jobbade när jag var ung, hungrig och desperat efter att göra ett, i mina chefers ögon, bra jobb. Ändå är jag fascinerad över hur denne Lennart Larsson lyckats producera något som är så totalt på tvärs mot det jag faktiskt sagt honom.

I fredags kväll, när jag satt i bilen tillsammans med familjen på väg hem från monsterköpcentret Emporia, ringde min privata telefon. Nämnde hr Larsson presenterade sig och ville att jag skulle bekräfta att jag hoppat av som aktiv SD-politiker efter påtryckningar från min arbetsgivare.

Hade vi pratat via Skype hade hr Larsson sett mig förvandlas till ett frågetecken. Nu gjorde vi inte det, så jag fick fråga honom vad han pratade om. Tydligen hade han läst en mailkonversation mellan Dagens Seglora (redaktör Irving, får jag förmoda) och kommunalrådet Olsson i Malmö. Redaktören hade där ställt motsvarande fråga till kommunalrådet, varpå kommunalrådet svarat att jag inte hade några uppdrag för SD. Nåväl. Nu var hr Larsson ute efter ett scoop, kosta vad det kosta ville.

Det var sanningen som, i slutänden, fick kosta på att maka på sig.

Egentligen behöver jag inte berätta vad som utspelade sig i samtalet mellan mig och hr Larsson. Det kan du istället läsa här nedan, i den PO-anmälan som kreerades under eftermiddagen:

”Anmälan till PO

Som grund till min anmälan vill jag inledningsvis anföra följande: Jag är ingen officiell person och innehar ingen form av chefsposition eller maktbefogenhet inom Svenska kyrkan eller annan organisation. Det torde därför vara högst tveksamt att det föreligger ett sådant allmänintresse för min person att det anses acceptabelt att jag utsätts för en sådan granskning som nu har skett, samt identifieras med namn, arbetsplats och foto. Att artiklarna dessutom baseras på fakta jag uttryckligen har dementerat gör publiceringen än mer tveksam.

Avseende artikel i Skånska Dagbladet 2013-02-25, nätupplaga plus papperstidning:

Under eftermiddagen den 22 februari kontaktades jag på min privata mobiltelefon av en reporter på Skånska Dagbladet. Han förklarade att han tagit del av en mailväxling mellan SD Malmö och annan part och ville att jag skulle uttala mig om att jag avsagt mig ett politiskt uppdrag efter påtryckningar från min arbetsgivare, Svenska Kyrkan.

Jag ställde mig frågande till detta och förklarade att jag inte hade något politiskt uppdrag, inte var medlem i SD och att jag inte upplevt några påtryckningar från min arbetsgivare att lämna (eftersom jag inte hade något uppdrag – vad fanns det att lämna?).

Reportern undrade varför jag suttit med i sociala resursnämnden i Malmö, varpå jag förklarade att jag valts in men skriftligen avsagt mig detta uppdrag direkt när jag fick del av protokollet där jag meddelades vara invald i nämnden. Detta skedde i december. Dock kunde det formella utträdet ske först vid nästa möte, det vill säga den 7 februari. Jag uppmanade reportern att kontrollera detta eftersom mitt mail diarieförts. Jag upplyste även om att jag aldrig deltagit i något möte.

I artikeln står det istället ”Hon tillträdde vid årsskiftet men lämnade formellt, på egen begäran, sitt uppdrag den 7 februari. Enligt Helena Edlund så skickade hon i stort sett in sin begäran om utträde ur sociala resursnämnden "med vändande post".”

Denna formulering är menad att ge läsaren associationer till ett engagemang som aldrig funnits, samt signalerar att journalisten antingen medvetet valt att inte kontrollera min uppgift eller valt att bortse från fakta när uppgiften kontrollerats.

Ytterligare frågor från reportern om mitt medlemskap i SD besvarades genom att jag meddelade att jag inte är medlem i partiet samt förklarade att det skulle vara omöjligt att arbeta som präst och vara aktiv i SD. Detta har i artikeln genomgående vinklats som att jag ”lämnat”, dessutom efter påtryckningar – vilket jag förnekat. Min förklaring vinklas istället till öppen kritik mot min arbetsgivare, bland annat genom formuleringen: ”Å andra sidan riktar hon kritik mot sina arbetsgivare, Svenska kyrkan, om att det inte går att representera SD om man är präst.”

Jag hävdar att artikeln är en fabricering där journalisten på förhand beslutat sig för en viss vinkling och skapat sina egna citat genom att ”klippa ihop” delar av vad jag sagt, komplettera med sådant jag inte sagt och bortse från fakta jag bett honom kontrollera. Jag betonade även för journalisten att hans inledande teori var felaktig samt upplyste honom om att jag skulle riskera omfattande trakasserier och förmodligen skulle tvingas lämna mitt jobb om han skrev en artikel utifrån de ingångsvariabler han delgav mig.

Artikeln toppade förstasidan i pappersupplagan tillsammans med foto, namn och arbetsplats. Rubriksättningen och de upprepade formuleringarna om att jag lämnat partiet efter påtryckningar är, enligt min åsikt, medvetet felaktiga och gravt kränkande samt skapar svåra motsättningar i mitt arbete då journalisten framför anklagelser mot min arbetsgivare som jag aldrig yttrat. Jag har försett journalisten med fakta, vilken han i sin tur valt att bortse ifrån.”

PO betonar i sina instruktioner att man ska uppge hur dåligt man mår av det man utsatts för. Så då gjorde jag det.

När jag kommit så långt ringde telefonen. Det var en kollega som undrade om jag läst Dagens nätupplaga. Det hade jag inte. Hon rådde mig att göra det. ”Det är det värsta jag har varit med om” sa hon. När jag läst det hela, var jag beredd att hålla med – och att komplettera min PO-anmälan med följande tillägg:

”Avseende artikel i Dagen 2013-02-25, nätupplagan, dagen.se:

Tidningen Dagen toppade under måndagen sin nätupplaga med en artikel under rubriken ”Präst: Jag var tvungen att lämna SD”. Artikeln är kompletterad med samma foto av mig som återfanns i Skånska Dagbladet.

Tidningen Dagen talade inte med mig innan publicering, ej heller sökte man mig. Artikeln är baserad på artikeln i Skånska Dagbladet, men innehåller ytterligare fabuleringar. Tidningen Dagen låter exempelvis läsaren i ingressen veta att ”Prästen Helena Edlund i Malmö lämnar Sverigedemokraterna – mot sin vilja” (min kursivering).

Dessutom skriver Dagen ”Hon tycks mena att det är svårare att tillhöra SD inom Svenska kyrkan än att vara aktiv sverigedemokrat och arbeta inom någon annan organisation i samhället”.

Dagens artikel förstärker den bild av mig som ges i Skånska Dagbladet och man ”kompletterar” dessutom med information som får det att se ut som att jag beklagar mig över att inte kunna vara aktiv sverigedemokrat inom Svenska kyrkan. Detta som sagt var utan att man vid något tillfälle kontaktat mig.”

Klockan 17.39 ringde jag upp Dagen. I brist på ansvarig utgivare fick jag tala med biträdande dito. Jag presenterade mig med namn och sa att han nog kände igen mig, eftersom jag toppade deras nätupplaga. Biträdande ansvarig utgivare hade nog sett lika frågande ut via Skype som jag gjorde när hr Larsson ringde. Han hade nämligen ingen aning om vad jag talade om. Artikeln som toppade Dagens nätupplaga var han, som ansvarig utgivare, inte informerad om! Han plockade upp artikeln på sin skärm under pågående samtal för att förstå vad jag talade om.

När jag förklarade att ingen från tidningen kontaktat mig och att artikeln dessutom var baserad på en annan artikel som jag just skrivit en PO-anmälan om, blev det tyst i andra änden av luren. Min fråga om varför Dagen, utöver detta, valt att krydda sin version av artikeln med egna små förstärkningar (att jag ”lämnar mot min vilja”) och spekulationer, blev tydligen för mycket. Ansvarig utgivare lovade att ta bort artikeln omgående, samt undersöka varför den över huvud taget publicerats. Han höll sitt ord. Artikeln var borta innan jag hann göra en skärmdump av den. Turligt nog hade jag kvar den i mobilen, så det blev screen capture istället.

Att omgående lyfta artikeln var ett beslut i rätt riktning, visserligen. Men ändå. Skadan var skedd, och det var väl meningen från början.

Klockan 18.04 plingade ännu ett mail från redaktör Irving in. Han meddelade att han läst min blogg, konstaterat att det nog inte skulle komma något svar från min sida (och det var ju alldeles rätt konstaterat) och skrivit en artikel på det de hade. Han hade vidare vänligheten att länka till artikeln. Det var ju snällt. Hur som helst undgår Dagens Seglora min PO-anmälan av den enkla anledningen att Dagens Seglora är en webbpublikation som valt att inte ansluta sig och inte har antagit de pressetiska reglerna. Surprise.

Att tidningar toppar med artiklar med tveksamt innehåll och, objektivt sett, högst begränsat nyhetsvärde är i och för sig anmärkningsvärt. Men egentligen är det inte det som är det verkligt intressanta. Som alltid gäller det att höja blicken och se sammanhangen.

Som gammal artillerist tänker jag som följer: När spränggranaterna briserar i terrängen i form av artiklar med högst liknande innehåll och samma citat som publiceras samtidigt, är brisaderna i sig rätt enerverande. Men när de väl briserat gäller det att lokalisera avsändarna. Granaterna kommer nämligen från artilleripjäser (Skånska Dagbladet, Dagens Seglora, Dagen) som avfyrats från olika platser men på order av en och samma batteriplats. Så vem sitter där?

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att börja undra. Särskilt inte i ljuset av tidigare händelser.

Förra sommaren ringde Fredrik Hielscher från Kyrkans Tidning upp mig för att få mig att bekräfta att jag var sverigedemokrat. Det visade sig att ansvarig utgivare inte hade en susning om vad hans journalist sysslade med och det blev inget ”avslöjande” för Hielscher.

Så skriver hr Larsson sin artikel och det ska bli intressant att se hur ansvarig utgivare för Skånskan kommenterar min PO-anmälan. Samtidigt skriver redaktör Irving samma citat. Och Thomas Manfredh på Dagen lägger ut samma artikel även han, utan att stämma av med sin ansvarige utgivare.

Ursäkta mig, men vad är det egentligen som händer? Vad är det som får journalister att gå bakom ryggen på sina chefer och publicera material utan tillstånd?

Vem sitter på batteriplats? Vem leder de samordnade angreppen?

Och vad är det som är så viktigt att skydda så att det berättigar förgörandet av människor?

Tiden lär utvisa det. Pandoras ask är öppnad och mönstren börjar så smått att skönjas. Tids nog träder de fram i all sin glans.

Tills dess får vi vänja oss vid lögnerna, de förbannade lögnerna – och journalistiken. Dock vägrar jag vänja mig vid hatet.

PS. Dagen har lagt upp artikeln igen. Vem har talat med vem? DS.
PPS. När jag ringde Dagen klockan 08.32 på tisdagen meddelades jag att den skulle ha tagits bort helt och att det måste blivit något "fel". Nu ska den dock vara borta. På riktigt. DDS.