#27. Före sin tid

Först hade jag tänkt skriva något om det här med tystnad. Eller snarare, om mekanismen för att få människor att tystna. Jag tyckte det kunde vara på sin plats så här i stiftskollekternas och det goda hatets tid.

Sedan kom jag på att jag inte behövde uppfinna hjulet igen. Jag har ju redan skrivit om just det, i Kyrkans Tidning den 1 februari 2012, för över ett år sedan. Långt innan begreppet ”näthat” var på allas läppar. Kanske var jag på så sätt före min tid.

Idag är det en smula frestande att undslippa mig ett ”vad var det jag sa?”. Men det ska jag inte skriva. Istället delar jag med mig av en favorit i repris. Nedanstående artikel publicerades ursprungligen av Tryckfrihetssällskapet i september 2012, efter det att Kyrkans Tidning förvägrat mig rätten att bemöta tidningens angrepp på mig.

Att kortet ”guilt by association” som nämns nedan är populärt, illustreras nog bäst av att Seglora smedja på sin blogg valde att formulera det som att jag skrivit i ”Dispatch International” och därigenom var minst lika ond som Dag Sandahl. Jo. Det är sant. Man valde att publicera något man visste var felaktigt, men stryka över det, så där liksom för att garantera att läsarens tankar leds åt önskat håll.

Så funkar det, som sagt. Nu publicerar jag texten här, på min blogg (vilket är alldeles sant och således ej överstruket). Den håller än. Håll till godo.

”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla

En torsdag i augusti förra året brakade helvetet loss. Jag hade gjort det otänkbara när jag i artikelform använt mig av yttrandefriheten för att ifrågasätta Svenska kyrkans undfallande hållning mot islam och efterlysa en tydligare kristen identitet. Jag borde ha vetat bättre.

Ändå valde jag att säga vad jag tyckte, och jag tror att jag vet varför. Jag växte nämligen upp i Utopia. Under min skoltid lärde jag mig att vi i Sverige levde i den bästa av världar och på provet i samhällskunskap fick vi ett poäng per rätt återgiven grundlagsskyddad rättighet. Länder som inte respekterade dessa rättigheter benämndes diktaturer där folken förtrycktes av enväldiga härskare med åsiktsmonopol och föga rent mjöl i påsen.

Sverige däremot var världsbäst på demokrati och en förebild för resten av mänskligheten. Våra politiker ville vårt bästa men för säkerhets skull fanns Den Tredje Statsmakten som en god granskande instans. Medias professionalitet garanterade svensken tillgång till korrekt och objektiv information om allt som var viktigt för oss att veta. Detta fick jag lära mig och länge levde jag i övertygelsen om att det var sant.

Jag anser mig inte vara lastgammal. Ändå har jag levt tillräckligt länge för att ha fått uppleva en genomgripande förändring av samhället, en förändring som inte är odelat positiv. De fri- och rättigheter jag lärde mig rabbla i skolan, är inte längre självklarheter. Visserligen finns de kvar i teorin, men praktiken har visat sig vara en helt annan.

Yttrandefriheten modifierad

Dagens Sverige präglas inte av frimodig öppenhet utan av tyst rädsla, ibland till nivåer där den nästan går att ta på. Så vad har hänt i mitt Sverige? Vad är det som får vuxna, intelligenta och engagerade människor att vända bort blicken istället för att säga sin mening?

En av de allvarligaste förändringarna i Sverige under de senaste decennierna menar jag är den praktiska inskränkningen av yttrandefriheten. Varje vuxen svensk med någon form av självbevarelsedrift vet vilka åsikter som är ”godkända” och att avvikande åsikter inte går ostraffade förbi. Särskilt inom vissa områden gäller det att vakta sin tunga. Håller du inte med, så håller du i alla fall käft om du vet ditt eget bästa.

Yttrandefriheten har nämligen blivit konsekvensialistisk. Det handlar inte längre om vad du får säga, utan om hur det du säger kan uppfattas. Yttrandefriheten har visserligen aldrig varit total utan reglerats av lagar. Så långt allt väl. Men yttrandefriheten begränsas i dag inte främst av lagrummet – den begränsas av lättkränktheten.

I landet med världens kanske mest lättkränkta individer kan du alltså säga vad du vill – så länge inte någon känner sig kränkt. Beakta här att den kränkte inte behöver uppvisa annan bevisbörda än sin egen upplevelse. Den som fällt yttrandet däremot, måste inte bara bevisa att han inte avsett att kränka någon utan också att han, när han uttalade sig, har försökt förhindra att någon skulle kunna känna sig kränkt…

Vetskapen om att ett uttalande kan innebära en sväng i DO och x antal tusen kronor i skadestånd om någon enda person känner sig trampad på tårna, kan onekligen få den mest frispråkige att vara tyst.

I mina ögon bär media ett stort ansvar för det tysta mörker av likriktning som sprider sig över landet. Journalister som individer agerar säkert utifrån genuint ädla motiv. Journalisten ser sig själv som folkbildare, som den vars uppgift det är att undervisa massan genom sitt Ord.

Tyvärr inskränker sig problemet inte bara till att de har fel i sak. Det blir problem på riktigt när den svindlande majoriteten av journalistkåren agerar utifrån samma politiska agenda. I Sverige röstar åtta av tio journalister inom public service på det röd-gröna blocket. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det får effekter.

En effekt är att journalister tenderar att bevaka och bevara den konsekvensialistiska yttrandefriheten med den egna politiska hemvisten som utgångspunkt. För att något ska få mediamaskineriet att agera med kraft, krävs inte ens att någon de facto känner sig kränkt. Det räcker med att journalisten anar att någon eventuellt skulle kunna känna sig kränkt.

Hur detta fungerar i praktiken fick jag det tvivelaktiga nöjet att erfara hands on.

Maskineriet drar igång

Det hela startade med ett par relativt oskyldiga artiklar jag skrev om Svenska kyrkans identitet, där jag bland annat ställde frågan varför kyrkans företrädare inte vågar stå för sin kristna särart i möten med islam. Bakgrunden var bland annat att församlingar anställt imamer för medlemmarnas pengar (”för att visa att båda religionerna är lika bra”) och att Svenska kyrkan valt att stryka delar av trosbekännelsen för att inte kränka muslimer. Artiklarna var menade för en inomkyrklig debatt och publicerades i Kyrkans Tidning.

Det tog hus i helvete. Enligt diverse journalister, kyrkopolitiker och svenskkyrkliga dignitärer så kränkte jag genom mina artiklar både islam och muslimer. Lustigt nog meddelade ingen muslim att han eller hon upplevde sig kränkt.

Däremot var det tydligen fullständigt legio att kränka mig. Jag beskylldes i media för att vara rasist, främlingsfientlig, bakåtsträvare, murbyggare, nazist, högerextremist och mer därtill. Vissa kollegor slutade hälsa. En journalist från Kyrkans Tidning ringde för att intervjua mig om vilket parti jag röstade på. Aldrig tidigare hade tidningen brytt sig om vilka röstsedlar debattörerna stoppade i kuverten.

I det tysta var dock reaktionen en helt annan. Jag fick hundratals mail, där alla utom två var positiva. Kommentarsfälten på nätet visade samma statistik. Blommor anlände från andra kristna kyrkor och församlingar. Kollegor ringde och mailade och alla sa samma sak, ”tack för att du säger det här, jag tycker likadant men vågar inte stå upp för det”. Präster från hela landet berättade om sina upplevelser – och sin rädsla. Det var deras berättelser som ledde fram till min tredje artikel med rubriken ”Konsten att tysta en präst”.

Jag menade där att präster var rädda att stå upp för sin kristna övertygelse och att många upplevt bestraffningar för att de ifrågasatt exempelvis lämpligheten i att läsa koranen under gudstjänster eller att ha bekännande muslimer som faddrar under kristna dop. Artikeln beskrev också mekanismerna som används för att tysta ovälkomna röster och åsikter. Förtäckta hot, bestraffningar, förlöjliganden och stigmatisering möter den som tycker olika. Det är dubbelt effektivt. Genom att inte visa någon nåd mot den som opponerar sig, skräms andra till tystnad. Att försvara den som fallit i onåd, innebär att själv hamna i skottlinjen. Guilt by association.

Att betala priset

Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det. Att den som uttrycker en obekväm åsikt drabbas av repressalier var ju själva poängen i mina texter. Ironiskt nog bevisade mina belackare min teori, just genom att agera enligt bestraffningsmallen jag beskrivit. Detta var onekligen en liten seger i sig.

Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.

Ironiskt nog var det just dessa politiskt och ideologiskt drivna medieaktörer, som i andra sammanhang lovsjöng rätten att gilla olika, som utan dröjsmål kastade Voltaire överbord och ställde vapnens omställare direkt på search and destroy. Det fanns inga som helst ambitioner att föra dialog. Målmedvetet, och med en fullständig övertygelse om den egna godheten, skred man till verket. Ändamålen helgade medlen och inga påståenden var för grova. Jag belades med än den ena, än den andra åsikten och i ett huj hade man förvandlat mig till en person jag hade mycket litet, om ens något, gemensamt med.

De vände på sakfrågan. Vad som började som min önskan efter en tydlig kristen identitet hos Svenska kyrkan i dess kontakter med andra religioner, hade plötsligt förvandlats till ett högerextremistiskt islamofobiskt angrepp mot religionsdialog och muslimer. Någon muslim som upplevt sig kränkt hade dock fortfarande inte gått att finna.

Media jobbade i skift, utnötningsstriden fördes från många posteringar. Den ena dagen ett blogginlägg på blogg A, nästa vecka en ledare i facktidningen B, några dagar senare en artikel i kvällstidningen C, ett nytt inlägg på blogg A, veckan därpå en artikel i dagstidningen D och en ny ledare i B… Skribenterna hade ett par saker gemensamt: dels ville de markera sin lojalitet mot systemet genom att betona sitt totala avståndstagande från mig, dels baserades inget på vad jag skrivit, utan på de åsikter man stämplat mig med.

Det gick så långt att Kyrkans Tidning på ledarplats krävde att personer med min politiska åsikt skulle stoppas från att prästvigas. Tydligen var det fler rättigheter än yttrandefriheten som gått i graven sedan min gymnasietid.

Jag omplacerades på mitt jobb. Arbetsgivaren hänvisade till ett läkarintyg jag själv inte kände till. Detta ”läkarintyg” visade sig vid närmare kontroll bestå av ett utlåtande från företagshälsan som gjorde gällande att mina kollegor inte delade min politiska uppfattning och att jag därför borde omplaceras.

Damned if you do, and damned if you don’t

Den enkla slutsatsen är att du aldrig kan vinna. Om du anser dig illa behandlad i media så har du två val: du kan antingen vara tyst eller protestera. Om du är tyst så tolkas det som att dina motståndare har rätt. Om du protesterar, så kan dina motståndare kontra med att du gör dig till martyr och hävda att ditt primära syfte ända från början var att bli angripen, bara för att andra ska tycka synd om dig.

I mitt fall valde jag länge att inte bemöta angreppen, helt enkelt eftersom de var osanna. Men när mitt namn i en ledarartikel nämndes tillsammans med både Utöya, Bering Breivik och fascism, var till och med mitt tålamod slut. Jag skrev ett bemötande och skickade in det till tidningen i fråga. Inget hände. Jag mailade, och fick svaret att det fanns mycket material som väntade på publicering. Till slut skickade chefredaktören en journalist för att intervjua mig. Flygresor tur och retur Stockholm – Malmö och ett par dagars arbete. Fortfarande inget. Tydligen hade jag förklarats persona non grata.

Yttrandefrihet i all ära, du kan protestera och dementera tills du blir blå – om du inte publiceras, så finns du inte. Du kan skrika hur mycket du vill, du kan ha hur rätt som helst – men det spelar ingen roll. Den Tredje Statsmakten väljer vad den publicerar, och när de valen görs är sanningen ingen variabel att ta hänsyn till. Däremot räknas andra variabler in, som exempelvis kollegialitet, kontakter, karriär och korrekthet.

Ett citat som under min barndom florerade intill floskelstatus var Voltaires klassiska ord ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Är det någon, förutom jag, som noterat hur fullständigt frånvarande i debatten detta citat är i dag?

Så småningom publicerades min artikel på bloggen Churchmill och mina belackare valde att spela kortet ”guilt by association”. De menade att Churchmill genom publiceringen hade krattat för sverigedemokrater, främlingsfientlighet och intolerans. Churchmill såg det komma, men de stod upp för yttrandefriheten. Voltaire i praktiken, om man så vill.

Människa eller lort?

Så varför utsätter jag mig? Nej, jag är ingen masochist. Däremot såg jag min första biofilm sittandes i en röd manchesterfåtölj under biografen Sveas takmålningar med John Bauer-motiv. Bröderna Lejonhjärta. Den spelade på all min barnsliga ridderlighet. När Jonatan spände ögonen i Skorpan, där i tunneln under Mattias hus i Törnrosdalen, och slog fast att ”det fanns saker man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, då gick orden rakt in i hjärtat. Så här i backspegeln är det Jonatans ord jag hör när jag tänker på det senaste årets cirkus.

Är då Sveriges framtid ohjälpligt nattsvart? Jag vägrar att tro det. Fler och fler tecken syns i skyn som tyder på att människor börjar kvickna till. Likriktningen och inskränkningarna har blivit alltför tydliga. De etiketter som hittills kastats på folk för att tysta och idiotförklara, är inte lika effektiva längre. Även de starkaste ord vattnas ur om de används för flitigt.

Sverige må vara ett land där den tysta rädslan styr. Men skrämseltaktiken fungerar bara så länge vi låter oss skrämmas. Det går att bestraffa en, eller tio, eller femtio. Men tusen? Tiotusen? Nu viskar alltfler röster att kejsaren är naken, och när de som varit tysta så länge, inte längre är det – då kommer det att hända saker.

Så mitt avslutande tips i höstrusket får bli detta: Kura ihop dig i soffan och se Bröderna Lejonhjärta. Fråga dig sedan vilket samhälle du vill leva i – och vad du tänker göra åt det. För trots allt finns det saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”