#18. Ömma tår

Igår var prästerna i de församlingar som fungerar som provförsamlingar för det nya kyrkohandboksförslaget kallade till konvent. Efter lunch satt jag därför i S:t Matteuskyrkan i Malmö och firade mässa enligt nya kyrkohandboksförslaget. Eller mässa och mässa. Ja, förutsatt att man kan fira mässa utan syndabekännelse/bön om förlåtelse/överlåtelsebön, utan förlåtelseord, utan Kyrie, utan lovsång, utan lovsägelse, utan trosbekännelse och utan Sanctus. Och det kan man nu.

Faktum är att ”mässan” bestod av tre psalmer (självklart ur 700-serien), inledningsord, evangelietext, predikan (som konstaterade att det fanns barnfattigdom och att Jesus varit ett barn men aldrig nämnde Kristus eller gav förslag på vad man som kristen kan göra åt denna konstaterade barnfattigdom), nattvardsbön, Herrens bön och tackbön. Och välsignelse med önskan om fred på jorden. Församlingen betraktade. Det fanns inget för oss att göra förutom att sjunga med i psalmerna. Det gjorde vi å andra sidan rätt bra.

Efter ”mässan” skulle vi utvärdera den, först i smågrupper, sedan alla tillsammans. Samtliga grupper uttryckte att ”mässan” kändes rumphuggen. Flera av oss valde exempelvis att inte ta emot gåvorna under måltiden, av den enkla anledning att vi inte kände oss förberedda.

Vår grupp hade, under gruppdiskussionen, varit ense om ett par saker. Dels att det nya handboksförslaget medför att, för oss omistliga, delar av gudstjänst- och mässfirandet riskerar att falla bort. Dels att den predikan vi nyss hört var symptomatisk för predikoutvecklingen. Predikan går idag ofta att likställa med agitation. Och visst ska predikan vara brinnande, engagerad och aktuell. Men mitt i allt engagemang så tappar predikanten ibland bort både Kristus och evangelium, och det var väl aldrig riktigt meningen.

Nu gjorde vi misstaget att påpeka bägge dessa reaktioner. Det var inte populärt. Nu recenserade jag inte med ett ord själva framförandet av predikan, endast innehållet. Även det var tydligen känsligt. Värst av allt var tydligen att jag nämnde att vi saknat evangelium. Ingen påstod i och för sig att vi haft fel i sak, men sånt får man inte säga.

Mea culpa. Jag borde haft bättre omdöme än att lyfta predikokritik i storforum. Det var okänsligt och det borde jag ha förstått. Till mitt försvar må anföras att jag själv har blivit rätt så van att få stundtals brutalt ärlig feedback, och kommit att uppskatta det som möjligheter till utveckling. Kanske har det fått mig att ta för givet att kollegor är mer toleranta än de är. Efter att ha mött en kränkt kollega och meddelats att den kränkta kollegans kyrkoherde kontaktat min egen kyrkoherde om detta debacle, vet jag bättre.

Men reaktionerna väckte en fundering: Är det måhända så att vi präster, som är så vana att synas och stå i centrum, samtidigt är motvilliga till att få feedback på det vi gör? Annat än att snälla gudstjänstbesökare tar i hand och tackar? Handen på hjärtat är det väl ändå det vi helst vill höra – att allt var jättebra och att vi är jätteduktiga? Och att detta gäller såväl innehållet i gudstjänsten som framförandet.

Jag tror att det är så. Jag tror dessutom att våra gudstjänstbesökare generellt sett drar sig för att kritisera oss. Combon är behaglig, men knappast utvecklande. Utan respons är det lätt hänt att vi fortsätter i samma gamla hjulspår som alltid, utan att reflektera över vad vi gör eller hur vi gör det.

Nu kommer i och för sig den nya kyrkohandboken att innebära att våra gudstjänster förändras, vare sig vi vill eller inte. På många sätt är det säkert bra, om inte annat för att det (förhoppningsvis) får oss att tänka till över liturgin. Men jag misstänker att eventuella negativa reaktioner från församlingen kommer att gå oss förbi. Gudstjänstbesökarna är väluppfostrade och prästerna rädda för kritik.

Tja, det gäller nog inte bara präster, utan kyrkan i allmänhet. Under dagens konvent, där vi skulle stöta och blöta det nya handboksförslaget, visade sig nämligen stiftets två representanter vara lika öppna för kritiska synpunkter som min predikande kollega.

Vi fick exempelvis sjunga den nykomponerade förbönen vid dop. Två gånger. När en kollega höjde en frågande röst om förbönen, gick programmet raskt vidare utan bemötande. Likaså när en annan kollega påpekade att man i arbetslaget ifrågasatt den formulering som återkommer i flertalet prefationer: ”Därför lever ingen människa utanför din kärlek och ingen enda utan hopp.”

”Den som skrivit detta har aldrig sysslat med själavård” sa min kollega, och fortsatte med att konstatera att vi i vår diskussionsgrupp liknat denna formulering vid ett liturgiskt verbalt övergrepp på människor. Naturligtvis finns det alltför många som upplever sig leva utanför Guds kärlek eller för den skull helt saknar hopp. Besök vilken onkologavdelning som helst och du kommer snabbt att inse att prefationens formulering är naiv, tafflig och trivial. En produkt av någon som har ”rätt” teologisk hållning men, i bästa fall, aldrig jobbat i den själavårdande verkligheten eller, i sämsta fall, inte tagit den minsta intryck av det.

Stiftets representanter verkade inte heller ta så mycket intryck av verkligheten i Matteuskyrkan, utan gick snabbt vidare utan att bemöta kollegan med ett ord.

Vill man vara negativ (och det finns goda förutsättningar för det) så skulle man ju kunna dra slutsatserna att ingen egentligen är så intresserad av provförsamlingarnas åsikter. Man skulle till och med kunna lockas att tro, att allt redan är bestämt. Att alla tester, åsikter och remisser bara är spel för galleriet. Att filen innehållande nästa kyrkohandbok redan är färdigredigerad i väntan på att skickas till tryckeriet.

Så kan det väl ändå inte vara?

Oavsett om synpunkter noteras eller inte, så finns det ändå saker som behöver sägas. En sådan sak lyfte jag under avslutningen. Jag bad mina kollegor att lyfta blicken från detaljdiskussionerna, och se helheten. Jag påstod att Svenska kyrkan, om handboksförslagen drivs igenom, kommer att genomgå en teologisk kursändring den inte sett maken till sedan reformationen.

Kursändringen innebär, som jag ser det, att fokus flyttas från Kristus, till individen. Förslaget genomsyras av vad Gud kan göra för mig, när jag behagar Guds sällskap. I detta är jaget centralt, Gud dyker upp för att bekräfta/älska/trösta/förlåta/närvara/stödja/your choice. Allt ”obehagligt” som exempelvis den egna synden och skulden går att välja bort. Instant satisfaction, helt utan motkrav, helt i linje med utvecklingen i samhället. Någonstans i allt detta faller behovet av Nåden bort. Vad ska vi med Nåd till, när vår egen synd inte längre finns? Och om vi inte behöver Nåden, vad ska vi då med Kristus till..?

Bland annat delgav jag mina kollegor, och stiftets representanter, att jag i rent studiesyfte satt ihop en mässa som inte vid något enda tillfälle, förutom i beredelseorden, nämde Kristus. Det gick alldeles utmärkt. I mina ögon är det djupt oroväckande. Någon respons, förutom ett nervöst skratt, fick jag dock inte.

Jo, förresten. Det fick jag visst. När konventet var över och vi lämnade kyrkan smög en kollega upp bakom mig. ”Du är modig som vågar efterlysa en kristuscentrering”, sa han tyst.

Orden bekräftade vad jag länge misstänkt. Tydligen ses det som mod att sätta Kristus i centrum i en kristen kyrka. Tillåt mig citera Kristian Luuk: ”Vart är vi på väg..?”