#21. Stängda dörrar

”Bron stängd – fastlandet isolerat”. Så löd tydligen en rubrik i det öländska lokalorganet under stormen Gudrun. En charmig inställning, om det gäller ölänningar med humor. Inställningen är kanske inte fullt så charmig när det gäller Svenska kyrkan och är på dödligt allvar.

I veckan meddelades att ännu ett steg tagits på vägen mot en total isolering av den världsvida kyrkan, ur det rådande svenska perspektivet förstås.

Kyrkomötet beslutade 2009 att Svenska kyrkan skulle viga även samkönade par. Att det skulle bli reaktioner var samtliga röstberättigade (förhoppningsvis) fullständigt medvetna om. Tydligen ansågs dock detta beslut så viktigt att fatta att man var villig att ta konsekvenserna, vilka de nu än månde bliva.

Nu börjar vi ana omfattningen av dem. Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien vädjade för två år sedan till ärkebiskopen att Svenska kyrkan skulle tänka efter en gång till och väga in sådana detaljer som Bibeln och den lutherska identiteten i beslutet – varpå ärkebiskopen meddelade att hans kyrka stod över sådana futiliteter.

Resultatet? Mekane Yesus har nu meddelat att man avbryter allt kyrkosamarbete med Svenska kyrkan. Ärkebiskopen låter i sin tur meddela att han inte riktigt ”vet vad det betyder”. Kan någon berätta för honom att det betyder att Svenska kyrkan inte är välkommen längre, att våra kyrkor inte får dela nattvardsgemenskapen med varandra.

Men det är ändå inte det allvarligaste. För alla dessa människor på plats i Etiopien, där ett omfattande bistånd från Svenska kyrkan hjälpt till att bygga både församlingar och ett bättre liv för många, har skilsmässan mer påtagliga konsekvenser än stängda nattvardsbord. Vi meddelas att biståndet från Sverige snabbt kommer att fasas ut. Det kommer att påverka människors liv. På riktigt.

Var det värt det?

Frågan måste ställas, även om den ställs retoriskt. Vinnare är de omkring 600 samkönade par per år som anser att det inte räcker med att komma till kyrkan för att välsigna ett redan ingånget partnerskap (att jämföras med de cirka 20 000 ”särkönade” par som vigs varje år), samt alla de HBTQ-missionärer som länge utgjort en stark inomkyrklig lobbygrupp.

Att majoriteten av dessa varit mest intresserade av att driva igenom frågan för sakens skull, bevisas väl enklast genom det faktum att det var skriande tomt på både biskopar, domprostar och kyrkliga dignitärer med postadress Kyrkokansliet när de första samkönade tågade nedför kyrkgångarna. Där duger tydligen fortfarande det registrerade partnerskapet.

Förlorare är de medlemmar i Svenska kyrkan som tar detta med en världsvid kristen kyrka på allvar. Förlorare är de präster som, till skillnad från ärkebiskopen, beaktar både Bibel och luthersk identitet, och därför anser att äktenskapet är förbehållet man och kvinna. Förlorare är de EFS-missionärer som får se sina livsverk och 150 års arbete i Etiopien och Mekane Yesus nu gå om intet. Men förlorare är även de etiopier som nu får bära de mest påtagliga konsekvenserna av Svenska kyrkans beslut – konsekvenser som kommer att kunna mätas i hunger.

Hur bemöter då Svenska kyrkan det hela? Jo, man erkänner att man ju varit medveten om att det kunde bli så här. Det vittnar ju om en viss insikt. Men det typiskt svenska perspektivet lyser ändå igenom i ärkebiskop Wejryds kommentar: ”Vi stänger inga dörrar.”

Nehej. Svenska kyrkan stänger inga dörrar? Ursäkta, men det gjorde vi ju redan 2009? Nu är det inte upp till oss längre. Nu har vi bara att bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna.

”Kyrkogemenskapen avbruten – den världsvida kyrkan isolerad.” Stackars dem.