#23. Att överlåta

Det kyrkliga språket är ett fikonspråk bland många. Vokabulären är, för ett ovant öra, ofta påtagligt främmande (vad är egentligen kommunion, sanctus eller epistel, och varför är det tydligen något positivt att någon ”smörjer mitt huvud med olja” när det mest verkar rätt så kladdigt?). Floskler, i meningen fromma ord vi gärna svänger oss med utan större eftertanke, är vanligt förekommande.

En sådan floskel, som jag själv friskt använt mig av under många år utan att för den skull ha någon närmare relation till ordet, är begreppet ”att överlåta”. Jag överlät saker åt Gud i höger och vänstervarv, och trodde nog att jag visste vad det betydde. Tills en januarieftermiddag 2008. Stående på en blåsig kulle på landsbygden i Kosovo, fick ordet en djupare mening.

Vi hade åkt på skumpiga, hala, ömsom leriga och ömsom isiga vägar i två timmar. Oavsett om man satt i någon av de två terrängbilarna eller i bandvagnen fick njurarna sig en ordentlig omgång. Men allt var i ett gott syfte – bandvagnen, släpet och bagageutrymmena var lastade till bristningsgränsen med insamlade kläder och väl tilltagna matpaket (mjöl, socker, salt, olja, kex och ris eller pasta, samt handtvättmedel). Särskilt nöjda var vi med att vi även lyckats stuva in en hel del leksaker i lasten. Mat och kläder är visserligen viktigast för den som inget har, men är man liten så är en utsorterad nalle, docka eller boll mer värd än guld.

Dagen hade ändå gått bra. Lasten hade minskat i takt med att vi besökt familjer i varierande grad av yttersta elände. Med tiden vänjer man sig vid att möta lidande. Tyvärr. Men det är helt enkelt nödvändigt att vänja sig för att behålla förståndet.

Så stod vi där vid sista anhalten – ett litet murat hus, längst uppe på en lerig kulle. Fordonen tog sig knappt upp. Vi fick gå sista biten. Eller hus och hus, förresten. Det saknade ytterdörr och golvet bestod av stampad jord. Toalett fanns visserligen, i form av ett en kvadratmeter stort rum med ett hål i cementgolvet. Bredvid hålet stod en kvast (ifall man missade hålet) och en plastbunke med smutsigt vatten. I rummet till vänster stod en vedspis. Rummet till höger användes inte, av den enkla anledningen att det var nära nollgradigt ute och alltså även nära nollgradigt inne.

Huset var nybyggt, endast ett par år gammalt, och finansierat med internationella biståndspengar. Organisationen som stått för fiolerna hade gett grannen, som var byggmästare, pengar för att bygga två hus – ett till byggmästaren själv och ett till hans granne. Resultatet? Byggmästarens hus i form av en toppmodern villa i en till synes välvårdad, inramad trädgård. Och så ”vårt” hus. Att biståndspengarna ingalunda fördelats 50/50 utan snarare 95/5, krävdes ingen ekonomexamen för att inse.

Nåväl. Så långt biståndet. Husen var byggda, och byggmästaren hade således uppfyllt sin del av avtalet. Tyckte han.

I ”femprocentshuset” bodde en kvinna och hennes fem barn, varav endast det yngsta var hemma när vi kom. Den lilla flickan, kanske fem år gammal, kom springande emot oss. Hon var klädd i en trasig t-shirt, tunna, trasiga bomullsbyxor och plastsandaler. Utan strumpor. Hela barnet, från topp till tå, var täckt av lera. ”Balkanlera” är för övrigt ett begrepp bland alla som tjänstgjort på Balkan. Fulla vidden av begreppet kan man förstå först när man stiftat närmare bekantskap med leran i fråga.

Jag var klädd i vinterkängor, dubbla sockar, underställ, vintertröja, polotröja, uniform, handskar och vintermössa – och frös ändå.

Vi blev inbjudna på visit. Bjuda på något kunde mamman inte, av den enkla förklaringen att det inte fanns något att bjuda på. Vi inspekterade den läckande vedspisen, lyssnade till en berättelse som liknade många andra vi hört (och som vi blivit alltför vana vid under månaderna som gått), om en försvunnen och förmodad död make, ett förstört hus, ekonomisk misär, hunger, brist, barn och hopplöshet.

Men det var inte det som drabbade mig starkast. Det gjorde den lilla flickan. Hon drog mig ivrigt i uniformsärmen med sina leriga fingrar. Hon ville visa mig något. Det visade sig, att hon ville visa upp sin enda leksak – en gammal trehjuling i plast, om möjligt ännu lerigare än hon själv. Hon gick fram till den, greppade den och släpade den bakom sig utanför huset. Den gick inte att cykla på. Framhjulet saknades.

Hon skrattade ett bubblande barnskratt som avslöjade en rad sönderfrätta mjölktänder.

Hennes mamma fick, om jag minns rätt, två matpaket. Dessutom fick hon välja ut barnkläder till sina barn från det vi fortfarande hade kvar. Hon måttade länge för att kunna uppskatta rätt storlekar. Den lilla flickan kläddes även hon. Till sist trädde en kraftig svensk skyttesoldat ett par röda allvädersstövlar, knappt nötta, på hennes taniga fötter.

Flickan stod först helt stilla, tog sedan några försiktiga steg. Så började tårarna att trilla, de ritade smala ljusa strimmor på de smutsiga kinderna. ”Hon har aldrig haft några vinterskor” förklarade mamman genom tolken. ”Hon är inte van att vara varm om fötterna…”

När jag och mina kollegor åkte hemåt, till middag med efterrätt på campen och en varm dusch, stod hon kvar. I leran och blåsten utanför huset, med sin trasiga cykel bredvid sig och de röda stövlarna på fötterna.

Jag var noga med att ingen av mina kollegor skulle se hur jag diskret torkade tårarna ur ögonvrån. Där och då förstod jag den fulla betydelsen av att överlåta.

När jag nattar min son händer det att jag tänker på den lilla leriga flickan med den trasiga trehjulingen. När jag stänger sagoboken, kramar om min nioåring, bäddar om honom med rena sängkläder i den varma sängen, innan han somnar trygg och mätt och med tandkrämsdoft i andedräkten, så är det henne jag ser i ögonvrån, innan fordonet svänger runt kröken och hon försvinner.

Så är verkligheten. Den ene har, den andre saknar. Endast så lite kan jag göra för att rädda dessa Dina minsta. Men det jag kan göra, är att dra mitt lilla strå till stacken. Att vara oändligt tacksam för det jag har. Att berätta för andra. Att be. Och att överlåta.

Ja, Gud. Resten måste jag överlåta till Dig.

 

Där, i gränslandet där den bottenlösa nöden möter den absoluta maktlösheten, finns helt enkelt inget annat ord som bär.