#25. Sent påkommet

Igår ringde stiftsadjunkten som höll i förra veckans handboks-konvent. Hon hade läst min blogg och ville göra några klargöranden. Det var aldrig meningen att de skulle komma med respons, utan bara samla in våra reflektioner. Därav att några av oss uppfattade det som att stiftsrepresentanternas engagemang var något bristande. Jag är glad att hon ringde. Det blev ett trevligt samtal, som kom att inkludera en hel del tankar både från min och hennes sida. Dessutom förstår jag (nu) hur de tänkte. Stiftsadjunkten å sin sida tackade för mina synpunkter och lovade att vara tydligare med ingångsvariablerna när de träffar nästa kontrakt.

Men samtalet innebar också att jag fortsatte fundera över det här med hansboksförslaget.

I söndags firades mässa i Västra Klagstorps kyrka, enligt nya förslaget. Eller snarare, enligt den agenda som vi i arbetslaget har plockat ihop utifrån handboksförslagets många alternativ. Vi har valt att göra om en del (vad är poängen med att vara provförsamling om man inte testar något nytt?) och tycker nog att vi ändå fått ihop något som fungerar.

Vissa nyheter tycker jag riktigt bra om, som den nya lovsången vi infogat. Kyriet likaså. Men jag saknar den gamla solemnis-prefationen. Kalla mig förändringsobenägen, men jag saknar den. Den gamla prefationen hade nämligen något som de nya förslagen ofta saknar – möjligheten till egna tolkningar.

Jag har fått veta att en av målsättningarna med den nya handboken är att språket ska vara mer tidlöst och därför mer hållbart över tiden. Tillåt mig att tvivla. Är det något jag noterat vid mina genomgångar av handboksförslaget, så är det tvärt om att språket genomgående är enormt tidspräglat, och att formuleringarna lämnar liten eller ingen möjlighet för alternativa tolkningar. I sin iver att förändra och omformulera, målar handboksförfattarna påtagligt ofta in gudstjänstbesökaren i ett hörn.

Ett exempel: Den gamla prefationens lydelse ”han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv” är måhända luddig och gammaldags, men den har sina poänger. Ingen menar väl att Jesus är en limpa som vandrar omkring. Däremot kan var och en, efter eget behov i stunden, fylla formuleringen med sin egen mening. Det luddiga är också inbjudande. Där språket är suggestivt och oprecist, är jag själv fri att definiera innebörden.

I den prefation som vi nu valt, sjunger jag istället ”du möter oss i ord, bröd och vin, i stillhet, bön och sång.” Det är vackert det också, visst är det, men uppradningen känns mer som en redogörelse och lämnar mycket liten rymd för egen tolkning.

Säg nu inte att det gamla alternativet finns kvar, för det gör det inte. Vill jag använda den gamla prefationens text, så är jag hänvisad till nykomponerad musik à la Allsång på Skansen. Vill jag använda den gamla solemnis-melodin, så är jag hänvisad till en ny text. Förändring för förändringens skull, således.

Dessutom tycker jag mig notera något, för Svenska kyrkan typiskt. Vi som arbetar inom kyrkan är påtagligt ofta dem som vill ha förändring. Och tacka för det. För den som umgås med texterna och ritualerna på daglig basis, blir det till slut lätt tråkigt. Då lockar det med något nytt och fräscht. Varför inte något som är mer vardagligt och okomplicerat? Och om vi vill ha förändring, så måste väl gudstjänstbesökaren vilja ha det också?

Men påtagligt många kommer till gudstjänsten för att få möta just det traditionella. Det vardagliga får man nog av i vardagen. I kyrkan vill man ha något annat, något icke-vardagligt, icke-världsligt. Något mer. Mer än. Ungefär som reaktionerna när vi som var ”professionella” engagerade i Sinnesromässan i Malmö försökte få deltagarna att bidra med reflektioner och vittnesbörd. Vi tyckte det var en lysande idé. Det tyckte inte de. ”Prat om våra liv får vi nog av på AA och NA. När vi kommer till kyrkan vill vi höra om Jesus!” Sen var det inte mer med det.

Vi har ofta lätt att tänka oss hur medeltidsmänniskan fylldes av högtidlighet och andakt när han eller hon kom från små inrökta hus och smutsiga gator, in i en kyrka med höga valv, färgade fönster, liturgisk sång och vackra utsmyckningar. Ofta har vi betydligt svårare att se att den nutida människan söker samma upplevelse.

En tydlig markör för att kyrkan är ”något annat” än vardagen, är just det kyrkliga språket. På konventet nämnde några kollegor att de ansåg att språket i det nya handboksförslaget var ”snuttifierat”. Det högtidliga (som vissa inte kunde relatera till) är utbytt mot snällistiska formuleringar (som andra, inklusive jag själv, inte kan relatera till).

Stiftsadjunkten höll med om detta per telefon. ”Det händer något med relevansen när 'brustenhet' blir det mest dramatiska ordet i mässan”, sa hon. Jag håller med. Synden är borta. Den var tydligen för dyster. Möjligtvis erkänner jag nu ”min brustenhet mot Skapelsen”, men vad betyder egentligen det?

I något bittert ögonblick liknade jag vid något tillfälle det nya gudstjänstspråket vid ”förskolespråk”. Det var kanske lite väl elakt, men likväl är det nu kliniskt befriat från allt som kan uppfattas som dystert, hemskt och jobbigt. Jag vågar inte uttala mig om språkförändringen kan relateras till det ökade antalet kvinnor inom kyrka och ämbete, men jag har mina teorier.

De mest intressanta diskussionerna på kurser och konvent äger ofta rum runt lunchborden eller under fikapauserna. Förra veckans handboks-konvent var inget undantag. Under lunchen kom vi runt mitt bord att diskutera om handboksförslaget egentligen hade någon plats att fylla. En kollega från en grannförsamling sa något, i mina öron, intressant. ”Förslagen speglar mer hur det var för tio-femton år sedan, när allt handlade om gudstjänstförnyelse. Nu har pendeln svängt tillbaka igen. Nu har vi upptäckt att förnyelse inte alltid var den bästa vägen utan att människor ofta söker det traditionella. Men nu kommer en ny handbok...”

Jag tror kollegan slog huvudet på spiken där. Att skapa en ny handbok är inget man gör i en handvändning. Förslaget har ju redan fått backa en gång tidigare, när tiden inte ansågs mogen. Alltså har det nuvarande förslaget fått vänta länge på lanseringen. Kanske alltför länge? För det är nu så, att väntar man för länge med något så kan tiden rinna ifrån en. En idé som är strålande i januari, kan vara passé i juli.

Kanske är det just det som är grundproblemet med det nya handboksförslaget? Om den hade kommit för tio år sedan, när alla talade om gudstjänstförnyelse som den gyllene autostradan som skulle locka människorna tillbaka till kyrkorna, hade den haft en given plats.

Men idag, när många församlingar under många år genomfört förnyelser (även utan handboksförslag) och utvärderat dessa, bara för att notera att förändring inte ökade på besöksstatistiken – men påtagligt ofta fick den att minska..? Idag, när allt fler församlingar går tillbaka till den gamla hederliga högmässan – eftersom den lockar..? Sitt omoderna, högtidliga och luddiga språk till trots?

Är det så, att den produkt vi nu har till påseende de facto har spelat ut sin roll redan innan den implementerats? Jag misstänker att så tyvärr kan vara fallet. I alla fall som det nu är tänkt. Det hade väl varit en utmärkt idé att komplettera den befintliga kyrkohandboken från 80-talet med fler textförslag till de olika gudstjänsterna, med förslag till familjegudstjänster, temagudstjänster, en ordning för samkönade vigslar (eftersom Svenska kyrkan nu beslutat att förrätta sådana) och så vidare.

 

Dessutom är jag övertygad om att de enskilda församlingarna är fullt kapabla att göra sådana förändringar av gudstjänsterna som man finner nödvändiga och som passar just den egna församlingens behov. Men göra om allt, för alla?

Vi liknar ofta, lite i föraktfull ton, om den katolska kyrkan som en atlantångare när vi talar om förnyelsearbetet (eller bristen på förnyelsearbete) där. Visst är det en befogad liknelse. Den vänder inte riktning på en femkrona, precis. Men Svenska kyrkan är ingen vattenskoter den heller. Allt tar tid. Ibland för lång tid för att uppnå det man ville.

För egen del tror jag att det ligger en stor vinst i det. Visst behöver kyrkan förändras när världen förändras, men den behöver ha en tröghet i systemet som förhindrar att kyrkan far än hit, än dit, beroende på vart det blåser för tillfället. Ska kyrkan alltid vara up to date, så får vi släppa allt vi har för händerna och bli framtidsanalytiker hela bunten. Dessutom får vi byta kyrkohandbok en gång vartannat år. Minst.

Så modern skulle jag inte orka med att vara. Framför allt skulle det gå åt väldigt mycket arbetstid för att öva in de nya prefationerna.