#22. Det där med politiken

Så var det dags igen. Dagen har präglats av nya och gamla teorier som kopplar samman mig med en uttalad politisk agenda av den högst osmickrande sorten.

Just denna dag skiljer sig dock från andra dagar, på så sätt att jag beslutat mig för att bemöta det som påstås. Tidigare har jag av princip vägrat att göra det, eftersom jag har haft som grundåsikt att människors politiska åsikter hör dem själva till.

Allt började när en journalist från Kyrkans tidning kontaktade mig under hösten 2011 för att jag skulle bekräfta eller dementera ett politiskt engagemang – ett engagemang som i så fall skulle vara grunden för de debattartiklar jag fått publicerade i tidningen. Jag vägrade, av den enkla anledning att vi har både röstfrihet och organisationsfrihet i Sverige och att jag inte ansåg att det kunde vara av intresse för någon att veta vilken röstsedel jag stoppar i kuvertet bakom den gröna skärmen vart fjärde år. Jag betonade dessutom för journalisten att jag förutsatte att alla präster i Svenska kyrkan förstår att skilja på prästkallelse och politiska åsikter.

Resten är historia, som man brukar säga. Min aningslöshet och min motvilja att dementera en politisk agenda, innebar att jag under snart två år fått bära en stämpel som främlingsfientlig, rasist, högerextremist, islamofob och allmän mörkerman (eller mörkerkvinna?). Huvudsakligen har jag valt att inte bemöta detta, med motiveringen att de som känner mig vet vad jag står för och att de som bestämt sig för att jag är ond ändå inte kommer ändra sig.

Det går dock inte över och nu gör jag något som liknar det krav Mattias Irving och Seglora smedja länge ställt via mail: ta avstånd från Sverigedemokraterna. Nu får ni som ni vill. Men bara nästan. Jag tar inte avstånd från något demokratiskt invalt riksdagsparti. Samtliga politiska partier som sitter i Sveriges riksdag (eller för den del i Kyrkomötet) sitter där eftersom de röstats in av befolkningen. Det respekterar jag.

Låt mig däremot, en gång för alla, slå fast följande: Jag är obändigt övertygad om alla människors lika värde, oavsett etnicitet, sexuell identitet, kön, ålder, religion eller politisk åsikt. Jag förespråkar religionsfrihet och respektfull dialog med ett öppet sinne och trygghet i den egna identiteten.

Vad gäller min politiska hemvist gäller följande: Jag är inte politiskt aktiv. Jag har inga förtroendeuppdrag för något politiskt parti (jag satt dock i kommunfullmäktige i Sundsvall för KD:s räkning för många år sedan). Jag har skriftligen avböjt mig alla nomineringar till politiska förtroendeuppdrag – av den enkla anledning att jag har gjort valet att vara präst fullt och att min arena därför är kyrkan och inte politiken. Jag röstar i riksdagsvalen och i kyrkovalen – dock ej politiskt utan stödjer där Frimodig Kyrka.

Vänner har jag i alla läger (såväl politiska och religiösa som etniska) och jag tänker inte förskjuta någon av dem. Jag accepterar och respekterar dem som de medmänniskor de är. Med detta inte nödvändigtvis sagt att jag delar alla mina vänners åsikter.

Jag har gjort valet att vara präst och utifrån den kristna tron och kyrkans bekännelse verka i min församling. Den partipolitiska arenan får andra syssla med, var och en efter sina övertygelser. Jag vill verka i och för den kyrka jag älskar och för den Frälsare som kallat mig.

Tiden har fått mig att förstå att ett klargörande av mina val och åsikter är på sin plats. Här är det. Jag hoppas att detta är tillräckligt för att förklara mitt ställningstagande.