#30. Den kämpande tron

Vissa teman kommer osannolikt lägligt i evangelieboken. Idag predikades det om Den kämpande tron i Sveriges kyrkor. Det känns som en tanke. Har den kristna tron någonsin behövt kämpa för sin överlevnad, så är det nu. Undrar hur många präster som lyfte fram det idag?

De flesta som förföljs och dödas för sin tros skull runt om i världen är kristna. Var femte minut dör en kristen martyrdöden – mördad just av den enda anledning att han eller hon är kristen. Kanske har jag varit ouppmärksam, men detta krassa faktum tycks ha passerat Svenska kyrkan helt obemärkt förbi. Var är fackeltågen? Solidaritetsaktionerna? Manifestationerna utanför ambassaderna?

Det är öronbedövande tyst. Runt omkring i Europa råder något som närmast kan liknas vid kristofobi. Det kristna tillhör alla, att driva med och håna. Den kristne som känner sig kränkt eller illa berörd gör bäst i att hålla sina känslor för sig själv, om man nu inte känner för att beskyllas för att, i bästa fall, sakna humor eller, i sämsta fall, vara rigid, extremistisk och intolerant. Svenska kyrkans har i många fall varit ledande i denna märkliga masochism. Medlemmar får gärna lämna kyrkan i tiotusental som reaktion på Ecce Homo, roaster av Gud eller multireligiösa gudstjänster.

Senast för någon vecka sedan lämnade ett antal av våra församlingsbor Klosterkyrkan i Ystad under pågående studiebesök, eftersom den användes som utställningslokal för konst de ansåg alltför provokativ. Bland annat kunde besökaren avnjuta målningar med präster som fraterniserade med maffiabossar, eller påven körandes omkring i en bil med pinuppa-motiv.

Summa summarum: Kristna får vackert finna sig i att se det de håller för heligt smutskastas och hånas med kyrkans goda minne – på sätt som kyrkan kraftfullt fördömer om de riktar sig mot andra religioners troende. Rondellhund = kränkande. Jungfru Maria badande i urin = härligt ifrågasättande av stereotypa gudsbilder. Jag får det inte riktigt att gå ihop.

Det råder en märklig beröringsskräck för allt som är kristet. Även de som aldrig besöker våra kyrkor märker detta vid varje terminsavslutning, när rektorer nu väljer bort skolavslutningar i kyrkan av rädsla för att bli anmälda för otillbörlig religiös påverkan. Alternativet är att församlingarna anpassar sig och skolavslutningarna från all form av kristet innehåll. Jag undrar vad de är rädda för? Så vitt jag vet har inget barn (eller någon annan heller, för den delen) självantänt när de hört välsignelsen läsas.

I mina ögon är detta avkristnande problematiskt. Kyrkan blir en stämningsfylld lokal, med fina fönster och målningar, bra akustik och professionell underhållning (roliga dramatiseringar av käcka präster och pedagoger, duktiga musiker som kompar vad än som önskas och serviceinriktade vaktmästare), och det är väl bra så länge målet är glada barn och att få folk till kyrkan.

Under min pastorsadjunktstid gnuggade dock min vise kyrkoherde in följande i mig: det räcker inte med att människor kommer till kyrkan. Det måste finnas ett syfte med att de kommer till kyrkan – och syftet är att förkunna evangelium, på vilket sätt det än vara må. Att ha trevligt är trevligt, men det räcker inte.

Själv frågar jag mig ofta – om inte vi som arbetar inom kyrkan vågar vara kristna, vilka ska vara det då? Hittills har jag inte fått ett vettigt svar på det.

Frågan är om jag någonsin kommer att få ett svar. Frågan är dessutom, om min fråga kommer att vara relevant särskilt länge till. Den kristna tron kämpar desperat för sin överlevnad. Men vilka kämpar egentligen för Kristus? I en tid när det är fullständigt accepterat (och i många sammanhang krav) att präster och biskopar menar att alla religioner är lika bra, så undrar i alla fall jag vilka som ska se till att den kristna tron överlever ett antal generationer till? Är det rimligt att kyrkans präster talar om att kyrkobesökarna ska ”vara kyrka”, när de själva inte ser Kristus som sin frälsare? Det låter, i mina öron, som rätt så ohållbart.

Än mer ohållbar blir situationen om man betänker att kyrkan aldrig varit så politiskt styrd som nu. Att kyrka och stat skiljdes åt vid millennieskiftet, visade sig innebära – inte särskilt mycket alls. De politiska partierna deltar fortfarande i kyrkovalen och kyrkan blir allt mer en arena för genomdrivande av politiska ideologier. Det är väl i och för sig logiskt, om kyrkan ska styras av personer som primärt är politiker och, i många fall, aldrig sätter sin fot i någon kyrka.

I Malmö har det gått så långt att de politiska partierna nu, i vissa församlingar, håller förmöten innan kyrkoråden för att slå fast partilinjen.

Tidningen Dagen rapporterade i veckan från Svenska kyrkans visionsdag som hölls i Stockholm den 6 februari. Målet med dagen var att lufta olika visioner för hur kyrkan ska möta framtiden, och visioner luftades tydligen. Den moderate socialförsäkringsministern Ulf Kristersson var en av talarna, och hans vision gick inte av för hackor. Enligt Dagen innebar ministerns vision att Svenska kyrkan ska övergå från att vara en kristen kyrka till att bli en brobyggare som öppnar upp för alla religioner.

 

Att vara en uttalad kristen kyrka ses tydligen som hopplöst otidsenligt i dagens samhälle. Att det är just nu, i detta sammanhang, som den kristna kyrkan har ett enormt existensberättigande, föll tydligen inte ministern in.

Tack och lov ställde sig ärkebiskop Wejryd skeptisk till förslaget. Än så länge får vi, i alla fall officiellt, vara kristna.

Ändå undrar jag om detta inte är ett tecken i tiden? Distanseringen från övriga kristna kyrkor, förnekandet av förföljelserna av våra kristna bröder och systrar i världen och relativiserandet av Kristus leder ju bara åt ett håll – den kristna trons undergång.

Det är inget scenario som tilltalar mig. Inte alls. Så jag ber och hoppas att Den kämpande tron orkar kämpa ett tag till. Men utan kristna som vågar vara kristna står tron sig slätt. Ger vi upp så är det kört. Bokstavligen.

Ungefär där skulle jag kunna sluta. Med en uppgiven suck. Men så funkar det ju inte. Precis när jag läst klart om ministerns mångreligiösa vision, föll min blick på ett bibelcitat i högerkant på Dagens webbsida. Romarbrevet 1:16. ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror.”

Bättre än så kan det nog inte sägas. Om inte annat så för att hedra de åtta kristna som, enligt statistiken, dött martyrdöden under tiden jag skrivit detta inlägg.

Fackeltåg, någon..?