#28. Dessa mina minsta

För några blogginlägg sedan talade jag om det där med kristna floskler. Hur vi gärna slänger oss med diverse fromma begrepp och formuleringar, utan att för den skull problematisera dem eller ha en djupare relation till dem. Kanske hör det till den kyrkliga retoriken att göra så, men jag tror ändå att vi skulle vinna på att börja ställa kritiska frågor till oss själva. Vad menar vi egentligen när vi talar om alla människors lika värde? Vad menar vi egentligen när vi hävdar att varje människa är skapad av Gud? Vad menar vi egentligen när vi talar om det mänskliga livets okränkbarhet? Står vi, egentligen, för det vi säger? Och om inte – varför säger vi en sak, och gör en annan?

När vi gått några varv i den tankekvarnen så hamnar vi ofelbart i en beslutsmässig vägkorsning: Antingen är livet absolut skyddsvärt – eller förhandlingsbart skyddsvärt.

Den enda hållbara inställningen borde vara att livet är absolut skyddsvärt. Det svaret håller nämligen i sig.

Om livet är förhandlingsbart skyddsvärt, det vill säga generellt skyddsvärt men med existerande undantag, så uppstår en mängd följdfrågor som blir rätt så kniviga att besvara. Jag kan i alla fall inte göra det. När börjar exempelvis det skyddsvärda? Vi säger att människolivet är skyddsvärt, så vilka kriterier måste uppfyllas för att någon ska räknas som människa? Om någon inte uppfyller de givna kraven, räknas denne inte som människa och skyddsvärd då? Är det okej att döda någon (något) som inte är mänskligt? Vem (vad) är det okej att döda?

Anar ni vartåt det barkar? Jag misstänker det. Från olika håll har man ånyo börjat problematisera abortfrågan. Tidningen Dagen har på ledarplats efterlyst en nollvision för aborter, motsvarande nollvisionen för dödsoffer i trafiken. Om jag förstått tanken rätt, så handlar det om att även om vi erkänner att aborter ibland måste finnas, så bör målsättningen vara att antalet aborter ska ner till noll.

Jag tycker det är en tilltalande målsättning. Även om jag är väl medveten om att det tyvärr alltid kommer att utföras aborter, så borde väl målet vara att få ner dem till ett minimum. Av hänsyn till människovärdet, de gravida kvinnorna, deras likaledes gravida män, de ofödda barnen och alla de kvinnor och män som inget annat skulle vilja än att ta hand om dessa ofödda barn – om de fick födas.

Det är dock en rätt lång väg att gå till nollvisionen, om man betänker att det i Sverige gjordes 37 696 aborter under 2011. Statistiken för förra året är ännu inte klar, men någon nedgång att tala om är inte trolig eftersom 18 907 aborter utfördes under januari till juni.

Smaka på det. Trettiosjutusensexhundranittiosex. Ställ upp så många dagisbarn på ett led, och ledet blir ganska långt.

Med lite hjälp av Microsoft Calculator tillkännages härmed att det utförs 4,3 aborter per timme, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Det är många. Ändå är det märkligt tyst.

Jag misstänker att det är tyst, eftersom få vågar närma sig frågan om vad en abort egentligen är.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen, gjorde dock just det i gårdagens Dagen där han ställer frågan på sin spets: ”Att driva en nollvision för aborter samtidigt som man driver rätten till aborter är ett meningslöst företag; nästan 40 års erfarenhet bevisar det. Om vi inte vågar problematisera aborten som sådan, finns det ingen kraft bakom försöken att få ner aborttalen. Nollvisionen för trafiken bygger på avskyn för det dödsbringande i nuvarande situation. Det vore förstås absurt att ha en nollvision för trafiken och samtidigt hävda någon slags rättighet – vid speciella tillfällen – att få köra ihjäl varandra.”

Så kan man ju, faktiskt, se det.

Någonstans har jag hamnat i att jag efterlyser konsekvens. Varje abort innebär per definition att ett påbörjat liv avslutas. Med befruktningen påbörjas en process som, om den får fortgå ostört, efter i genomsnitt 280 dagar kommer att resultera i ett nyfött barn. Alla förutsättningar finns redan vid befruktningen. Det behöver inte tillsättas något. Det går inte att tala om abort, om man inte ens erkänner att så är fallet.

Det går inte heller att tala om abort, om man inte vill kännas vid vad en abort innebär. Det sista jag vill är att skuldbelägga kvinnor som väljer abort. Men jag anser att det är att lura den gravida kvinnan att undanhålla fakta om fosterutveckling, om hur aborten de facto går till eller för den skull använda en vokabulär som är så utstuderat neutral att den lika gärna kan handla om att ta bort en polyp. På abortrådgivningen kallar man det för att ”avlägsna livmoderinnehållet”.

När Människorätt För Ofödda (MRO) visade resultatet av detta avlägsnande av livmoderinnehåll i form av en bildkampanj i Stockholm, så renderade det i anmälningar. Något som händer trettiosjutusensexhundranittiosex gånger om året är tydligen okej, så länge man inte behöver se vad som faktiskt händer. Då blir det så läskigt att vi kräver straff. Tilläggas bör att MRO:s kampanj frikändes.

Vissa kommer hävda att ett foster (eller för den skull ett embryo) inte är en människa och därför inte omfattas av mänskliga rättigheter till liv. Okej. Ett snyggt sätt att tråckla sig igenom problemet är att göra som ärkebiskopen, som försvarar rätten till fri abort genom att tala om det oönskade barnet som ”ett liv i vardande”. Är det därför kyrkan i ena andetaget kan predika om den barmhärtige samariern och i nästa stödja fri abort? Någon slags selektiv verklighetsuppfattning där vi själva tillåter oss att definiera vem som är vår nästa? Problemet är bara att det inte håller.

För vem vill ta på sitt ansvar att definiera vem som i så fall är en skyddsvärd människa, en ”nästa”? Eller vem som är ”ett liv i vardande”? Är det verkligen försvarbart att en kristen kyrka tillåter en sådan definiering och dessutom överlåter denna definiering på en fyrtio år gammal lagstiftning?

Var hamnar vi då? Är någon med hjärtaktivitet skyddsvärd? Nej, inte enligt svensk lagstiftning. Någon med hjärnaktivitet? Nej. Någon som, bortom allt tvivel, ser ut som en människa? Nej. Någon som suger på tummen? Nej. Någon med kromosomförändringar? Nej, då tillåter vi abort ända fram till graviditetsvecka 22. Någon med läpp- och gomspalt? Nej, även då ligger man risigt till fram till vecka 22.

Är då någon med ”fel” kön skyddsvärd? Nej, inte om mamman bor i Sverige, där vi accepterar könsselektiva aborter. Svensk sjukvård utför dem till och med på utländska kvinnor som kommer hitresande efter det att de fått reda på att barnet de bär på har oönskat kön.

Danska läkare har varnat för att danska kvinnor könsbestämmer fostren i graviditetsvecka 14 och reser till Sverige för att abortera om resultatet inte är tillfredsställande. Danmark har fri abort till graviditetsvecka 12. Socialministern och diverse kvinnorättsorganisationer har gjorts uppmärksam på att vår ultraliberala abortlagstiftning (fri abort till vecka 18, no questions asked) utnyttjas för att genomföra det som FN benämner som ”gendercide”, folkmord på flickor.

Ministern har låtit hälsa att man inte kan göra något åt det och inte lägger sig i skälet till varför fostret aborteras. Kvinnorättsorganisationerna svarar med att försvara ”kvinnans rätt till sin kropp”. Om mamman däremot bor i något land långt borta och väljer att abortera ett foster med xx-kromosomuppsättning, så blir det ett himla liv på samma kvinnorättsorganisationer. Det som i Sverige är ett ”livmoderinnehåll” (ja, så benämns faktiskt fostret så länge mamman inte vet om hon vill låta det leva eller inte) är tydligen en ”flicka” om livmodern som innehållet/flickan för tillfället befinner sig i tillhör exempelvis en indisk eller kinesisk kvinna istället för en svensk. Hur det kan komma sig förstår jag inte riktigt. Samtidigt svamlar Svenska kyrkan om ”liv i vardande” och överlåter diskussionerna åt andra kristna aktörer.

Hur som helst räcker det tydligen inte med en mänsklig DNA-uppsättning för att vara skyddsvärd. Det räcker inte med ett slående hjärta. Det räcker inte med att vara livsduglig. Det okränkbara människovärdet är, i lagens och kyrkans värld, inte kopplat till något av detta.

Så vad är det då kopplat till? Att ett liv är ett liv är ett liv? Nej, bevisligen inte. Bevisligen är inte varje slående hjärta med mänsklig DNA-uppsättning skyddsvärt, inte ens enligt Svenska kyrkan. Bevisligen är ”dessa mina minsta” inte ”dessa mina verkligen allra, allra minsta”, utan ”dessa mina inte alltför små, önskade, med efterfrågad genuppsättning och inte bara livsdugliga utan med förutsättningar till ett i samhällets ögon kvalitativt liv och utan märkbara fysiska defekter”.

Rätta mig om jag har fel, men är det inte där vi har hamnat? Och formulerat på detta sätt, så är det ju en ganska snäv syn på människovärdet som vi har. Den är, i mina ögon, allt utom kristen.

Så min tanke är denna: Vore det inte klädsamt om kyrkliga företrädare kunde lägga alla dessa floskler på hyllan, tills man rannsakat sig själv och kommit fram till om uttrycken betyder något eller inte?

Den som behöver hjälp på traven i sin rannsakning kan ju alltid gå in på MRO:s hemsida och titta på filmerna. Känsliga personer varnas – trettiosjutusensexhundranittiosex gånger om.