#7. Witch Finder General

Igår satt jag som klistrad framför tv:n. National Geographic visade en dokumentär om häxbränningarna under kung James I. Inledningsvis hoppades jag på en intressant historisk djupdykning i ett av den kristna historiens mest tragiska kapitel. Det visade sig bli något mer.

När eftertexterna rullade satt jag i soffan med en klump i magen. Visst, det hade varit en givande historielektion, men minst lika mycket en bekräftelse på att ingenting någonsin är nytt under solen. Programmet kanske handlade om 1600-talet, men sätten att hantera obekväma meningsmotståndare på är desamma idag. Måhända hade figurerna på tv:n lite lustigare kläder och förvisso bränner vi inte folk på bål på torgen, men annars tycks metoderna vara desamma.

Principen var tydligen följande (bocka av de du känner igen ifrån din nutid):

Allt startade med en konflikt. Någon blev helt enkelt förbannad/avundsjuk/irriterad på, eller upplevde sig hotad/förolämpad av, någon annan. Tankar på hämnd började gro. Nu gällde det att hitta något tillräckligt allvarligt att anklaga den andre parten för. Beskyllningar om häxeri medförde flera, för beskyllaren, positiva aspekter: Några egentliga bevis behövdes inte, ingen skulle våga försvara den anklagade av rädsla för att själv anklagas, det gick inte att bevisa sig oskyldig och straffet var garanterat oskadliggörande. Kunde det bli bättre? Knappast. Och så rullade maskineriet igång.

En professionell häxbekämpare, en Witch Finder General, tillkallades. Denne kunde garanterat tyda alla tecken på ondskans verksamhet. En lyckoamulett blev till ett sataniskt tecken. Läkande örter blev till gifter. Påträffades en svart katt inom en kilometers avstånd från den anklagade så var ju saken i princip avgjord.

Egentligen var loppet förlorat redan när anklagelsen föll – och anklagelsen föll sällan mot endast en person. Alla som på något sätt stod den anklagade nära riskerade livet. Guilt by association. Familjemedlemmar, grannar, vänner, alla vände de den anklagade ryggen av ren och skär självbevarelsedrift. Ville man vara riktigt säker på att inte brinna själv, så kunde man bidra med ett vittnesmål till den anklagades nackdel. Sanningshalten ifrågasattes sällan eller aldrig och även den som normalt sett var omyndig att vittna, som exempelvis barn, ställdes i vittnesbåset. Ändamålen helgade medlen.

Den anklagade isolerades. Efter en tid av fysisk och psykisk isolering, ibland kryddad med en gnutta bekännelsemotiverande tortyr, var den anklagade inte sällan benägen att erkänna sitt brott. När bålet flammade upp hade ondskan utplånats. Den anklagade befriades så småningom från sina plågor, den som anklagat var av med den misshagliga och bekväma och människorna i närheten kunde pusta ut ett tag – fullt medvetna om att det nu gällde att passa sig extra noga för att inte bli näste man på bålet.

Häxbränningarna utvecklades under ett drygt århundrade till en smärre kyrklig industri med strålande karriärmöjligheter för skickliga inkvisitorer. Rädslan för deras granskande blickar skrämde människor till tystnad och fick ovärderlig kunskap att gå förlorad. Frågan är dock om häxjakterna faktiskt upphörde, eller om de bara tog en paus. Idag är beskyllningarna mot de obekväma visserligen mer nutidsaktuella än kvastresor till Blåkulla eller orgier med hin håle.

Men frågan återstår: Hur finansieras nutidens Witch Finder General? Med stiftskollekter?