#104. Perspektiv

Omkring år 970 drev någon ner den första pålen till stavkyrkan som skulle byggas nedanför stormansgården på kullen i byn Tyelse. Bygden skulle kristnas på order från kung Harald Blåtand.

Det har hunnit gå ettusenfyrtio år sedan dess. Pålarna är sedan länge förmultnade. De enda spåren är mörka cirklar i den omgivande jorden, nogsamt registrerade av arkeologer. Nu vilar resterna av byns första kyrka, tillsammans med dem som begravdes vid henne, någonstans under gräsmattan vid vårt församlingshem.

På en oansenlig plats i Malmö museum hänger en oljemålning av stavkyrkan i Tyelse. Tavlan passerar lätt obemärkt. Motivet är ett litet, oansenligt bygge, knappt ett hus. Omålat, fönsterlöst. Långt ifrån kyrklig prakt och ära. Inget guld, inga skrudar, inga höga valv.

Guds hus var det likaväl.

Idag heter byn Tygelsjö. På kullen ligger nu den ståtliga tegelkyrkan, finansierad av rika skånska bönder vid förra sekelskiftet. Strax utanför kyrkans kor, hittar den som gräver resterna efter medeltidskyrkan som ersatte stavkyrkan.

Ett årtusende. Tre kyrkor. Släkten följa släktens gång.

Oräkneliga är de gånger klockorna kallat till gudstjänst. Oräkneliga är de barn som döpts i den massiva dopfunten, som efter nio hundra års tjänst fortfarande välkomnar byns nyfödda in i den kristna kyrkan. Oräkneliga är de böner som fötts ur människors längtan, glädje, tvivel, hopp och sorg. Men genom allt – en Gud.

Ett årtusende. Tre kyrkor. En Gud.

En Gud, sann och evig. Densamme. Fader, Son och Ande. Idag, igår och imorgon. I evigheters evighet.

Och jag? Ett flyktigt ögonblick av dessa tusen år är mitt att förvalta.

Det ger perspektiv.

#103. Katedraltankar – lite jag, lite Bolander

Onsdagsförmiddag.
Kanske årets sista sommardag och inget särskilt är planerat.

Sonen sover tryggt i min säng, ännu omedveten om världen där ute.
Fem veckor nytt liv.
Om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra hans snusande andetag.
Stilla.

Nuet är storheten i det lilla –
insikten om att de verkliga miraklen
ofta tar sig helt andra uttryck än vi förväntar oss.

Guds absoluta närvaro.
Inte i stormen, regnet eller åskan – utan i den stilla viskningen,
i ett spädbarns andetag.

Kyrkoval, kampanjer och debatter får vackert vänta utanför.
Här råder något större.
Här susar änglavingar.

Inte som jag någonsin tänkt mig.
Bara oändligt mycket större.

Det stora finns i det helt lilla. I det vi kanske aldrig sökt och i det som världen inte ser som beundransvärt. Så är det i våra privata liv – men också i våra officiella liv. Det största och viktigaste ger oftast varken uppmärksamhet eller status. Biskop Bolander uttryckte det i sin dikt Katedraltankar. Inför kyrkovalet påminner de om hur Gud ofta verkar, hur det som är stort för Gud ofta förringas av människor.

Kanske tänkte vi ändå lite lika, biskopen och jag..?:

”Vi älskar katedraltankarna,
domkyrkodrömmarna
om vår bländande kallelse
under höga valv
inför väldiga, beundrande åhörarskaror.

Vilken benådad talare, vilken eldtunga!
- - -
Och så har Gud en tjänst
i beredskap åt oss
i största anspråkslöshet –
i ett trångt kapell,
fult, ogästvänligt, drypande av fukt,
bland fyra århörare –
tre lomhörda gummor
och en sinnesslö yngling.
Hörde du vad han sa', prästen?
Inte ett ord, inte en bokstav...
Sådan är Guds katedraltanke.
Si, så bygger Gud sin kyrka.”

Nils Bolander (1902-1959)

#102. I väntan på ett vist domslut

Bibelns berättelser rymmer mycket sanning som bär även idag. När jag märker hur olika politiska intressen engagerar sig i kyrkovalet, är det särskilt en av dessa berättelser som jag kommer att tänka på, nämligen den om Salomos visa domslut.

Berättelsen, som många av oss känner till, är hämtad ur Gamla Testamentet och berättar om hur två kvinnor träder fram inför kung Salomo för att han ska avgöra en tvist. Båda kvinnorna hade fött en son, men det ena barnet hade dött. Nu hävdade båda kvinnorna att det levande barnet var deras.

Bibelns text avslöjar hur det hela slutade:

”Så tvistade de inför kungen. Då sade han: ”Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever.” Och kungen sade: ”Räck mig ett svärd!” När man kom med svärdet sade kungen: ”Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!” Då sade hon som var mor till den levande pojken – ty kärleken till sonen överväldigade henne: ”Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!” Den andra sade: ”Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!” Då befallde kungen: ”Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.”
1 Kung 3:22-27

Sensmoralen är att den som verkligen älskar, hellre avstår från den man älskar än låter den älskade lida skada. Det lärde fröken Gunnel mig redan i första klass, och min tolkning är densamma idag.

Så är det ju. Hur än djupt det än smärtar, så skulle vilken förälder som helst hellre avstå från sitt barn än se det skadas eller dö. Den som tvivlar kan fråga de mödrar som adopterat bort sitt barn. Smärtan kvarstår kanske hela livet, men är lättare att bära än den smärta som skulle finnas om man bidragit till sitt barns lidande eller död.

Allt oftare har jag kommit på mig själv med att önska att vi skulle kunna se på den kristna kyrkan på samma sätt.

Vad skulle det innebära, om vi förmådde lägga våra individuella intressen och mål åt sidan – och istället prioriterade kyrkans väl? Lägg märke till att jag talar om kyrkan med litet ”k”, det vill säga den fysiska gemenskap vi skapar här på jorden, den världsvida kristna kyrkan av vilken Svenska kyrkan är en del. Kyrkan med stort ”K” är större än så. Den Kyrkan är evig, himmelsk och gudomlig. Där finns Sanningen och den står över alla våra goda viljor och brinnande ideologiska övertygelser.

Så här i kyrkovalstider väcks plötsligt ett brinnande intresse för Svenska kyrkan från alla möjliga håll, även hos aktörer som normalt sett lyser med sin absoluta frånvaro alla de där odramatiska söndagarna i trefaldighetstiden.

För den som, oftast utan större belöning eller uppmärksamhet, besöker gudstjänster och är aktiv i det vardagliga församlingslivet ligger det nära till hands att fråga sig vad det är som plötsligt engagerar de politiker som annars aldrig går att finna i närheten av en kyrka (eller på de kyrkorådssammanträden som de inför föregående val lovade att närvara vid).

Svaret är att Svenska kyrkan är en viktig aktör i samhället. Kyrkan har en röst, ett anseende. Den når människor och är bärare av ett stort förtroendekapital (långt större än politiker och journalister). Att ha kontroll över Svenska kyrkan innebär därför att ha kontroll över en viktig samhällsaktör och dess budskap – och därigenom över människor. Därav det politiska intresset.

Problemet är bara att kristen tro inte är partipolitik och att Svenska kyrkan, genom att agera arena för partipolitik, riskerar att förlora det förtroendekapital som hon ännu besitter.

Men alla som engagerar sig i kyrkovalet vill ju Svenska kyrkans bästa? I alla fall av alla löften och visioner att döma?

Jag betvivlar inte att de som engagerar sig vill väl. Men även de bästa avsikter kan förvandlas till en björntjänst. När socialdemokrater vill förvandla Svenska kyrkan till en synkretistisk intresseorganisation och sverigedemokrater vill förvandla Svenska kyrkan till en nationalistisk symbol är den största förloraren – Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan bör nämligen, enligt min åsikt, vara en trosgemenskap och ingen åsiktsgemenskap. Svenska kyrkan bör vara en gemenskap av bedjande församlingar med ett levande gudstjänstliv. En gemenskap som övervinner åsiktsskillnader genom att förenas av tron på en levande Gud som är långt mer än en psykologisk förklaringsmodell och en förtröstan på en Frälsare som inte bara är en god förebild utan är Vägen, Sanningen och Livet.

För den som verkligen vill Svenska kyrkans bästa borde valet vara enkelt, om än smärtsamt: Börja betrakta Svenska kyrkan som en gemenskap som är fullt kapabel att ta hand om sig själv.

Med berättelsen om kvinnorna, barnet och Salomo i minnet, borde det visa domslutet inför nästa kyrkoval därför vara att de politiskt baserade nomineringsgrupperna väljer att inte delta. Att envist hålla fast vid bilden av Svenska kyrkan som ”sin”, kommer ofelbart att riskera hennes liv.

Är det värt det?

#101. I sagornas värld

Okej. Jag erkänner. Det är inte ofta jag läser på Dagens Seglora. Detta trots att jag i princip alltid roas en smula när jag gör det. Idag var inget undantag.

Det stundar ju kyrkoval, så föga förvånande ligger fokus på att se till att (s)medjans (s)ponsorer behåller makten och därigenom (s)äkerställer det ekonomiska flödet. I detta (s)pel fick jag idag äran att agera. Jag hade anat att jag skulle plockas upp på scenen när valet stundade. Det var ju trots allt ett tag sedan sist. Tillvägagångssättet var inte heller direkt främmande.

”Den som sa 'et, han va 'et”, löd ett av barndomens axiomer. Barndomen må vara överspelad, men axiomet består. Lite mer vuxet kan man väl uttrycka det som att utifrån sig själv känner man andra.

Just det har jag länge sagt om Seglora smedja/Dagens Seglora i allmänhet och Mattias Irving i synnerhet. Uttalandet baseras på enkel logik: Om levebrödet är beroende av att, till varje pris och dagligen och stundligen, upprätthålla en fiktion så är det lätt hänt att så småningom nå den punkt där man är fast övertygad om att alla andra lever efter samma premisser.

Redaktör Irving (ja, så titulerar han sig) och övriga segloror har länge befunnit sig i det gränslandet. Lönen har kunnat betalas ut endast så länge som Seglora smedja av sina sponsorer har betraktats som den som, likt sagans ädle riddare, kämpat mot den högerextremistiska draken som hotat äta upp Svenska kyrkan.

Det har förresten funnits många drakar i sagorna som Seglora levererat under de senaste åren. De största är naturligtvis stora draken Högerextremist och hans lillebror Sverigedemokrat, som tillsammans med kusinerna Fascist, Nazist, Rasist, Islamofob, Homofob och Ämbetsfrågan ständigt lurar i vassen. Så finns mellanstora draken Breivik och smådrakarna Sandahl, och Edlund.

Sagor är därför tydligen något Mattias Irving är väl förtrogen med och det visar han i dagens Dagens, genom artikeln Lägg sagoböckerna på hyllan Åkesson.

Man ska inte ”underskatta fiktionens makt”, skriver Irving och fortsätter:

”Den måste inte vara bra, den måste inte ens vara sann, bara den väcker känslor. Och ingenting väcker känslor så tydligt som en berättelse om orättvisor och förtryck. Därför är det naturligt att Åkesson i sitt sommartal berättar en fiktion om den Svenska kyrkan som ligger bortom allt vad rim och reson heter. Den måste inte vara sann, bara den mobiliserar väljare.”

Ooops. Byter man bara ut ”Åkesson i sitt sommartal” mot ”Seglora på sin blogg” så beskriver ju Irving själva essensen av det egna arbetet.

Det som verkar ha irriterat Mattias Irving var att Åkesson i sitt sommartal i lördags kritiserat det åsiktsmonopol som råder inom Svenska kyrkans värld och gett exempel på vilka konsekvenserna kan bli för den som tycker olika.

Talet hade jag inte hört. Men Irvings artikel fick mig att lyssna till delar av det på Youtube och, för att citera Mattias Irving, ” några detaljer fångar mitt intresse”.

I korthet kan man säga att Jimmie Åkesson sa ungefär samma saker om åsiktsmonopol och bestraffningsmekanismer som jag och många med mig sagt under flera år.

Men sådana saker får man inte säga. Det är nämligen högt i tak inom Svenska kyrkan, som chefsteolog Christina Grenholm en gång slog fast. Den som tycker annorledes bör besitta självbevarelsedrift nog att hålla snattran.

Föga förvånande menade alltså redaktör Irving att Jimmie Åkesson fabulerade. Svenska kyrkan var, enligt redaktör Irving, ”den största fiktionen i Åkessons tal”.

Kanske har de inte sett det, men Irving och Åkesson är faktiskt ganska lika. De försöker båda motivera en politisk kontroll över Svenska kyrkan men utifrån olika ideologiska baser. Där S motiverar sin närvaro genom att peka på att kyrkan som viktig samhällsaktör annars riskeras att övertas av bakåtsträvande höger, motiverar SD sin närvaro genom att peka på hur kyrkan som nationell symbol splittrats av vänstern.

Båda har fel, på så sätt att varken S eller SD (eller någon annan politiskt baserad nomineringsgrupp) behöver agera övervakare för Svenska kyrkan.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Svenska kyrkan bör inte vara en politisk arena av åsiktsgemenskap, utan en trosgemenskap med Kristus i centrum och där alla (menar alla) är välkomna. Den kristna kyrkan har alltid varit en samlingsplats där människor med olika ursprung och åsikter har samlats med tron på Kristus som gemensam faktor. Det är därför lika fel att använda Svenska kyrkan för att idealisera nationalism, som att använda den för att idealisera socialism. Kyrkan är fullt kapabel att ta hand om sig själv och vara i (dock icke av) det nutida samhället.

Min absoluta övertygelse är alltså att kyrka och politik ska hållas strikt skilda åt. Tyvärr lyckades både Åkesson och Irving dra in mig i spelet, den förre dock med det goda omdömet att inte namnge. Mattias Irving skriver däremot:

”Präster som vågar opponera sig mot den politiskt korrekta ordningen inom kyrkan hängs ut, kallas till upptuktningssamtal eller omplaceras, påstod Åkesson i sitt sommartal, med uppenbar referens till prästen Helena Edlund, som vi skrivit om tidigare. Hon som har lyckats med konststycket att både spela in filmer åt SD i Almedalen och bli invald för partiets räkning i Malmös sociala resursnämnd, utan att någonsin ha haft med partiet att göra (enligt henne själv). Det är en bra story.”

Läsarna av denna blogg har förmodligen bättre koll än att man köper Irvings ”sanning” om mig. Vill någon skaffa sig ännu bättre koll rekommenderas att läsa bloggarna från januari och februari i år, skrivna av ”henne själv”.

Däremot skapar Irving själv en riktigt bra story – fast på ett tragikomiskt sätt. Utan att han själv märker det (?) bevisar han sanningen i det han själv påstår är lögn.

För vad är det Irving gör på Dagens Seglora idag, om inte att hänga ut mig? Dessutom skriver han att de hängt ut mig tidigare också. Men eftersom det tydligen är lögn att präster som har det dåliga omdömet att tycka annorlunda än den av seglororna påbjudna ”sanningen” hängs ut, så kanske det Irving skriver idag aldrig har hänt? Lite som Tage Danielssons monolog om katastrofen i Harrisburg?

Några upptuktningssamtal har jag dock inte blivit uppkallad på. Ännu. Dock har seglorianer meddelat min kyrkoherde att de följer min blogg, men ”ännu inte hittat något att anmäla”. Såpass.

Dock existerar de upptuktningssamtal Irving nämner. För ett par dagar sedan meddelade exempelvis en kollega till mig att han blivit kallad till sin biskop för samtal, efter det att han använt sig av en (vad biskopen ansåg som) olämplig vokabulär. Kollegan hade nämligen haft det dåliga omdömet att på Facebook kallat odöpta för hedningar, vilket inte gick för sig. Tydligen var det kränkande.

Kommentaren hade därför noterats av mer politiskt korrekta vänner på Facebook och vidarebefordrats till biskopen med krav på räfst och rättning. Förmodligen hade även aposteln Paulus kallats till biskopen, om det inte varit för det försvårande och sorgliga faktum att aposteln i fråga sedan länge lämnat det jordiska och därmed förpassat sig ur biskoplig räckvidd. Kanske var det tur för Paulus. Aposteln missionerade ju trots allt bland just hedningar, till synes helt utan hänsyn till att någon två årtusenden senare kunde känna sig kränkt av epitetet.

Så har vi avklarat uthängningarna och upptuktningssamtalen. Återstår omplaceringarna.

Det blir en kortis: Jag omplacerades från min tjänst eftersom vissa kollegor ansåg att de inte kunde arbeta med (eller ens hälsa på) någon som hade ”en avvikande politisk åsikt än de själva” som det stod i dokumentet jag fick i händerna.

Ingen hade dock frågat mig om min politiska åsikt. Kollegorna i fråga hade dock läst vad Seglora smedja skrivit (se punkten ”hänga ut” ovan, det vill säga det som Seglora enligt redaktör Irving ägnat sig åt tidigare men som enligt samme redaktör Irving ändå aldrig ägt rum).

Nåja. Det är ju snart kyrkoval och nu är det primära att säkerställa fortsatt vänsterpolitisk kontroll över Svenska kyrkan genom att få de som röstar att rösta på S. Det är nu inte det enklaste att göra, eftersom S inte har något i sitt valmanifest som har med Kristus att göra. Den som tvivlar på detta uppmanas att gå in på S egen hemsida om kyrkovalet och kontrollera själv.

Noteras bör att sidan genomgått en genomgripande förändring under den senaste veckan. Moskén är bortplockad och förklarande texter har lagts till det politiska tolvpunktsprogrammet.

Faktum återstår dock: Eftersom S tycks ha insett att man saknar teologiska och kristuscentrerade motiv som kan motivera Svenska kyrkans medlemmar att rösta på S, gäller det alltså att skrämma dem från att rösta på något annat.

Makten ska till varje pris behållas. Alltså måste hoten elimineras.

Idag var det hotet från SD som skulle undanröjas. Det hotet får väl ändå ses som relativt beskedligt.

Av tidigare (re-)aktioner finns det däremot andra aktörer som tycks betraktas som betydligt större hot mot S än röstande sverigedemokrater.

Får man gissa på att det är Frimodig Kyrka som är målet nästa gång..?


PS. Vill du veta varför S ser Frimodig Kyrka som ett så stort hot, rekommenderas att ta del av Frimodig Kyrkas valplattform. Du hittar den här. Jämför sedan med S valmanifest, som du hittar här. DS.

PPS. Glöm inte att rösta den 15 september. DDS.

#100. Packat och klart

På lördagens morgon tankades både bilen och sonen fulla (dock av olika vätskor), varpå en smärre romresa inleddes. Nåja, Rom och Rom. Snarare Örkelljunga. Dock var det den hittills längsta resan för sonen i hans fyra veckor långa liv.

Målet var alltså Örkelljunga. Eller snarare en lada utanför Örkelljunga, där lådor med sjuhundra tusen valsedlar för Frimodig Kyrka väntade på att öppnas, sorteras, packas om, tejpas igen, etiketteras och ställas på pallar. De färdiga lådorna skulle innehålla allt ifrån 2 000 till 16 000 röstsedlar. Allt specificerat av de listor som angav varje församling, pastorat och samfällighet som stod som slutlig mottagare.

Åtta frimodiga FK:are mötte upp. Fyraveckors sonen oräknad men närvarande i en ljusblå bärsele från BabyBjörn. ”Han har lite mer konturer nu”, kommenterade en av mina glada kollegor som senast såg sonen vid årsmötet i Linköping, när sonen fortfarande endast kunde anas som innehållet i en rund mage. En annan lika glad kollega konstaterade att sonen förmodligen var den nu yngste medlemmen i Frimodig Kyrka. Detaljen att sonen ännu inte löst sin medlemsavgift, var ett världsligt problem eftersom kassören ju fanns närvarande.

Sonen sov sig för övrigt igenom dagens övning, med undantag för ännu en matpaus med tillhörande blöjbyte. Inkomster och utgifter, som sagt var.

Övriga kånkade, packade, tejpade, fikade, packade lite till, klistrade och bockade av, allt under ledning av Jan Erik.

Möjligheterna för ett logistiskt haveri var stundtals oändliga. Tänk er ekvationen med sjuhundra tusen valsedlar, långa listor, kartonger i olika storlekar och åtta glada gamänger som deltar med stort engagemang. Det får väl ses som Herrens försyn att det inte uppstod större bekymmer (vad vi vet!) än att några vallokaler kommer att få lite fler valsedlar än vad som stod på listorna. Det får väl anses vara hanterbart.

När sista kartongen lagts på pallen två och en halv timme senare, kunde Jan Erik torka svetten ur pannan med ett förnöjt konstaterande att allt ju faktiskt gått relativt smidigt (om någon hade frågat honom om läget vid det tillfälle när Jan Erik trodde att det saknades en trave adressetiketter, hade denne någon nog fått ta del av en annan lägesbedömning).

Jan Erik var fortfarande nöjd under den efterföljande pizzalunchen. Extra nöjd blev han över att kunna påpeka att vi under timmarna i ladan trotsat alla fördomar om toppnamn på vallistor.

Tydligen är den allmänna uppfattningen i andra nomineringsgrupper att många gärna vill stå på valbara platser men delta så lite som möjligt i det praktiska arbetet. Så var icke fallet för Frimodig Kyrka i Lunds stift. Kandidaterna 1, 2, 4 och 5 till kyrkomötet kunde exempelvis alla beskådas in persona i ladan i Örkelljunga. Kandidat nummer 3 hade giltigt förfall – ty som sådant får väl ändå en mässa räknas?

Kanske kan detta till viss del förklaras av att ingen av oss låter det gå prestige i nomineringen? Jag tänker som så, och jag tror det samma gäller för mina medkandidater, att det inte är vi som individer som är viktiga i kyrkovalet – det är Kristus som är viktig i kyrkovalet. Om jag får förmånen och förtroendet att sitta i kyrkomötet eller inte är egentligen sekundärt. Det viktigaste är att det finns representanter där som låter Kristus stå i centrum och som värnar Svenska kyrkan som kristen kyrka. Tyvärr är det långt ifrån en självklarhet.

Nu kuskar kartongerna med valsedlarna Skåne runt med DHL. Den 15 september kommer de att ligga där och vänta på dig, när du kommer till vallokalen. För du ska väl rösta? Du vet ju hur man säger – avstår man från att rösta avsäger man sig samtidigt rätten att klaga efteråt. Tillåt mig att citera min kyrkoherde, som efter att ha lyssnat på långa klagovisor över tillståndet i en annan församling, utbrast: ”Det är ju ditt fel! Gå och rösta och ta med dig familj, vänner och kollegor så blir det ändring vid nästa val.” Det ligger faktiskt något i det.

Nu är jag en gång för alla ingen socialdemokrat, så jag anser att det viktiga är att du röstar efter din egen övertygelse. Anser du att Svenska kyrkan ska vara en politiskt styrd, synkretistisk intresseorganisation och en arena för diverse politiska manifestationer så är valet enkelt. Då bör du rösta S.

Anser du å andra sidan att Svenska kyrkan ska vara en kyrka fri från politisk agenda, en del av den världsvida kristna kyrkan, en bedjande, gudstjänstfirande gemenskap, vilande på Bibeln och bekännelseskrifterna, en kyrka med Kristus i centrum – då är valet ännu enklare. Då finns Frimodig Kyrka.

Valsedlarna är packade. Den 15 september öppnar vallokalerna.
Valet är ditt. Framtiden är kyrkans.

Valplattformen för Frimodig Kyrka kan du läsa här.

#99. Ingen uppståndelse i Bromma

Missar du tunnelbanetåget från Brommaplan så finns inte mycket intressant att titta på medan du väntar på nästa.

Spanar man västerut kan man, bortom nedgången till spärrarna, se när nästa tåg kommer runt kurvan bortom det som måste vara Stockholms mest dysfunktionella rondell (vilket är intressant endast för den som missade tåget på väg in till stan). Tittar man åt höger ser man baksidan på Försäkringskassan (Systembolaget ligger förresten i samma hus). Tittar man åt vänster ser man, uppe i backen, baksidan på Bromma församlings expedition – en anonym och inte våldsamt spännande röd tegelbyggnad i suterräng. Roligare än så blir det inte rent utsiktsmässigt.

Roligare än så kommer det inte heller att bli. Det har stadsbyggnadskontoret bestämt. Bromma församling gjorde i alla fall ett tappert försök att göra tillvaron något mer spännande, fromt och intellektuellt utmanande för pendlarna.

Redan på min tid (min första komministertjänst var i Bromma församling) kläcktes idén om att montera en ljusskylt modell större på fasaden som vätte mot perrongen. Tanken var att kunna alternera texter och bilder. Lite ”Bromma församling”, lite fromma bibelord, lite vad-som-nu-kommer-på. Nu, ett antal år senare, har man tydligen fått tummen ur och ansökt om tillstånd. Det hade man ingenting för.

Dagens Nyheter rapporterar i en artikel att stadsbyggnadskontoret sagt nej till den fem meter (!) höga skylten. Hur en fem meter hög skylt skulle få plats vet jag inte, men någon har väl mätt får jag utgå ifrån. Exempeltexten har tydligen varit ”Kristus är uppstånden”.

Vad på grundar sig då stadsbyggnadskontorets avslag? DN vet besked:

”Grannarna, menar tjänstemännen, skulle kunna uppleva skyltens ljus och bildväxling som störande och olämplig.”

Såpass?

Tillåt mig bara säga: Botkyrka.

Där såg tjänstemännen inga problem vad gällde att bevilja böneutrop från moskén, ty då handlade det helt plötsligt om religionsfrihet – men, hör och häpna, endast friheten till religion, inte friheten från religion.

Att ropa ut en muslimsk trosbekännelse är alltså religionsfrihet, vilket beviljas. En ljusskylt som tyst meddelar att Kristus är uppstånden skulle däremot kunna upplevas som ”störande och olämplig”, och avslås därmed.

Borde det inte vara samma lika? Mitt tips till kyrkoherde Gustavsson blir därför att hänvisa till religionsfriheten. Skulle det inte hjälpa, så ersätt ljusskylten med en högtalaranläggning. Kanske tycker stadsbyggnadskontorets tjänstemän att det är enklare att hålla för öronen, än att titta åt ett annat håll.

Eller hävda att ljusskyltens budskap handlar om viktig samhällsinformation! Trots allt är det ju så att Kristus faktiskt är uppstånden. Även i Bromma. Missar man tåget från Brommaplan kan det ju vara ett faktum så gott som något att kontemplera över. Och det är, garanterat, mer intellektuellt stimulerande än att stå och vänta på att nästa tunnelbanetåg svänger runt hörnet bortom rondellen.

#98. Hönan eller ägget?

Det tycks i vissa kretsar existera en viss osäkerhet, för att inte säga villfarelse, om hur saker och ting egentligen förhåller sig till varandra. Reaktionerna på mitt inlägg om den totala frånvaron av såväl kristen tro som Kristus själv i Socialdemokraternas valmanifest inför kyrkovalet bevisar mitt antagande med all önskvärd tydlighet.

Vad kom egentligen först? Hönan eller ägget? Tja, just den relationen har väl de lärde tvistat om länge nu och diskussionen kan fortsätta länge än. En annan relation är dock betydligt mindre komplicerad, nämligen relationen mellan människovärde och kristen lära.

Ändå tycks så många vara helt omedvetna om vilket av dem, människovärdet respektive kristen lära, som är sprunget ur vilket. Ytterst förenklat tycks det ligga till så här: Många människor ser sig inte som kristna och är inte aktiva inom Svenska kyrkan. Det innebär näst intill automatiskt att dessa människor har en mer bristfällig förankring i sin församling än de som går i gudstjänster eller annan verksamhet. De saknar dessutom egen erfarenhet av hur den kristna tron förändrar och genomsyrar den person som kommer till tro på Kristus.

Inget konstigt med det. Jag vet exempelvis inte hur det känns att sväva viktlöst omkring i rymden, av den enkla anledning att jag aldrig gjort det.

Vissa av dessa icke-kristna har dock kommit att se det som sin uppgift att agera tillsynsmän över Svenska kyrkan. Ofta grundar sig engagemanget i en politisk och ideologisk övertygelse. Det är nu det blir lite knivigt.

Missförstå mig rätt. Det är inget fel i att vara politiskt engagerad. Tvärtom. Jag anser att politik är viktigt och att alla har rätt till sin politiska åsikt. Men politiken har sin arena, och den heter inte Svenska kyrkan. Medvetenheten om detta tycks dock saknas hos många politiker.

Där tycks det istället som om allt som betecknas som gott har sitt ursprung i (vänster)politisk ideologi.

Följande kommentar på Facebook ger ett bra exempel på sättet att resonera (men är ändå rätt så unikt, eftersom kommentatorn efterlyser större politiskt inflytande även över andra religiösa samfund än Svenska kyrkan):

”Nu vet jag dock inte vad som är så okristet i att motverka rasism och homohat i kyrkan om sådant skulle upptäckas! --- Istället för att klanka ner på humana ambitioner när de väl finns inom S så borde man använda argumentationen till att ifrågasätta varför i all fridens namn Svenska Kyrkan har en sådan särställning. Jag tror sannerligen att det behövs ett starkt politiskt inflytande över även andra större religiösa samfund.”

Kommentatorn har rätt i att det inte finns något ”okristet” i att motverka rasism och homofobi. Tvärtom. Det är en kristen plikt att motverka både rasism och homofobi, samt en rad andra negativa företeelser. Det är liksom det som är grejen med levande kristen tro – att tro omsätts i handling.

Vill man precisera kan man tala om vår lutherska tro. Luther slog huvudet på spiken när han konstaterade att av tro kommer handling. Den som är kristen kommer alltså att agera på ett visst sätt som en logisk följd av sin kristna tro. Är man kristen, kommer man till exempel att per automatik värna mänskliga rättigheter. Inte för att bevisa sin kristna tro, utan för att den kristna tron gör det omöjligt att agera på något annat sätt. Kristen tro handlar inte om munnens bekännelse – det handlar om att leva sin kristna tro, och tro leder till handling.

I praktiken innebär det att man egentligen inte skulle behöva säga till en kristen: ”Du måste källsortera, det står i vår miljöpolicy!”. Den kristne vill säkert källsortera, men inte primärt eftersom det står i en (församlings?) miljöpolicy, utan eftersom det är bra för Skapelsen och det ingår i vårt ansvar som kristna att ta hand om den.

Det skulle kommentatorn och hans gelikar också veta – om de hade egen erfarenhet av att få se sina liv förändrat i grunden av mötet med Levande Gud. Nu har de inte det, och därför utgår de från de erfarenheter de har. Och det de har erfarenhet av, är möten med politisk ideologi.

De som inte har egen erfarenhet av att leva sin kristna tro förutsätter att alla behöver undervisas i vad som är rätt och fel, instrueras i vad som ska göras och undvikas, samt att denna ”kunskap” förmedlas av politiska, sekulära ideologier. Alltså ser de sig kallade att undervisa kyrkan och de som utgör hennes kropp, samt kontrollera så att undervisningen följs.

Låt mig chockera er genom att meddela att det inte är nödvändigt. Politiken var inte ens först med att definiera ”det goda”.

Jag tar det på konfirmandnivå:

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

”Nu är ing­en läng­re ju­de el­ler grek, slav el­ler fri, man el­ler kvin­na. Al­la är ni ett i Kristus Je­sus.”

”Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.”

Ovanstående är inte hämtat ur något partiprogram, inte ur ett politiskt manifest och definitivt inte ur S valmanifest inför kyrkovalet. Ovanstående är äldre än samtliga politiska partier, äldre än de mänskliga rättigheterna, äldre än ryska, amerikanska och franska revolutionen och äldre än Magna Charta. Däremot ligger ovanstående bibelcitat till grund för dem.

I det fallet behöver ingen fundera på om hönan eller ägget var först. Det råder inga större tvivel om att Bibelns texter i allmänhet och evangelierna i synnerhet, utgör ursprunget till de mänskliga rättigheterna, ursprunget till jämställdhet, ursprunget till humanism, ja själva ursprunget till en stor del av det vi kommit att betrakta som utmärkande för västerländsk civilisation och demokrati.

Så var så god, alla politiker. Låna gärna av Bibeln och Kristi förkunnelse. Men inbilla er inte att ni var först. Kyrkan har förvaltat budskapet om medmänsklighet i sissådär ettusen niohundra år innan era ideologier fanns – även om kyrkan verkligen inte alltid agerat i enlighet med vad Kristus lärt.

Summa summarum: Svenska kyrkan behöver ingen politiska överförmyndare som vakar över att hon fattar ”rätt” beslut. Ska vi ha det, kan vi lika gärna ha representanter från kyrkan i samtliga politiska utskott och nämnder, för att vaka över de politiska besluten. Men ett sånt scenario är, och ska naturligtvis vara, helt otänkbart.

Kyrka och stat skiljdes åt för tretton år sedan. Är det inte dags att politiken släpper taget nu?

#97. Kyrka öppen för alla – utom Kristus?

”Ge oss ditt vallöfte. Och vi lovar dig en kyrka öppen för alla.”

Så lyder rubriken som möter mig när jag går in på valloftet.se – Socialdemokraternas hemsida inför kyrkovalet. Nu behöver man i och för sig inte läsa särskilt långt i texten för att inse att det där med ”alla” nog är en definitionsfråga. ”Alla” i bemärkelsen ”alla som vill vara delaktiga” handlar det naturligtvis inte om, i vanlig ordning när kyrkvänstern talar. Nej, det handlar om att kyrkan ska vara öppen för ”alla som tycker som S”.

För alla dem som händelsevis inte tycker som S (och vi är ju rätt så många), får man förmoda att kyrkportarna kommer att drämmas, bultas och spikas igen. Alternativt kommer någon form av ideologisk omprogrammering följt av offentlig botgöring att erbjudas, ty i den renläriga vänsterkyrkan finns ingen plats för sådana som tycker olika.

När jag läser texten på valloftet.se får jag istället veta att jag och de som delar mina åsikter ”är redan alltför många”. Okej. Men om vi är för många, så undrar jag hur S hade tänkt lösa problemet och få oss att bli färre? Uteslutning? Det går ju alltid att göra en fräsch nylansering av bannbullorna. Men vad hände då med det där lilla ordet ”alla”? Det hänger liksom i luften.

Den som klickar vidare kan läsa det socialdemokratiska valmanifestets punkter. De lyder som följer:

”Svenska kyrkan ska sätta människornas behov i centrum

1. Visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!
2. Förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga!
3. Håll Sveriges kyrkobyggnader och kyrkogårdar öppna och välvårdade!

Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde

4. Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!
5. Arbeta för internationell solidaritet, social rättvisa och hållbar utveckling!
6. Var drivande i religionsdialog och i arbetet mot mobbning och rasism!

Svenska kyrkan ska bekämpa de växande klassklyftorna

7. Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!
8. Avskaffa alla avgifter i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet!
9. Skapa fler sommarjobb åt ungdomar i samverkan med kommunerna!

Svenska kyrkan ska bidra till gemenskap och utveckling

10. Ta vara på församlingshemmen som öppna mötesplatser i lokalsamhället!
11. Skapa en god arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter för alla anställda!
12. Bedriv diakonal verksamhet som bryter ensamhet och utanförskap!”

Detta är alltså vad S vill att kyrkan ska göra och stå för. Det är ju fina ord, även om vissa kanske skulle lockas att kalla dem för floskler. Dessutom är samtliga avslutade med utropstecken.

Men vad säger punkterna – egentligen? Vad gör dem unika för S? Och säg den som inte håller med! Existerar över huvud taget den som tycker att Svenska kyrkan ska strunta i människors behov, förespråka rasism, öka motsättningarna i samhället och motverka utveckling? Eller visa mig den präst som lägger manken till för att behandla församlingen särdeles hänsynslöst och negligerande vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar..?

Dock måste jag ha missat något. Ty jag noterar att jag ingenstans under ovanstående tolv punkter hittar något om kristen tro. Det lilla ordet ”Kristus” hittar jag faktiskt inte någonstans på hemsidan, hur jag än letar.

Tydligen är jag i gott sällskap när jag inte hör hemma i S visioner för Svenska kyrkan. Med handen på hjärtat klarar sig nog kyrkan bra även utan mig, så i det större perspektivet gör det nog varken till eller från om S utesluter mig. Värre – ja, riktigt apokalyptiskt illa faktiskt – är det om S utesluter själva Kristus från Svenska kyrkan. Då blir kyrkan inte långlivad. Utan Kristus – ingen kyrka. Det är väl knappast teologisk överkurs att dra den slutsatsen.

En logisk slutsats av att S helt utelämnar Kristus från sitt valmanifest, är väl att Kristus inte är så viktig i vänsterkyrkan.

Låt mig då jämföra med Frimodig Kyrkas valplattform. Frimodig Kyrka är den nomineringsgrupp som tydligen upplevs som det största hotet av S, av deras tidigare attacker att döma. Det är tydligen vi som ”vill vrida klockan tillbaka” och bland oss som de ”kvarvarande kvinnoprästmotståndarna” och ”högerkristna” gömmer sig (begreppen inom citationstecken hämtade från skrämseltexten på valloftet.se).

Valplattformen för Frimodig Kyrka låter sig nu inte begränsas till tolv punkter av floskler, utan är mer beskrivande och återfinns i sin helhet här.

Alltså väljer jag att begränsa mig till att citera den första och den sista punkten. Du som känner för en intellektuell utmaning kan ju försöka finna skillnader mellan de två nomineringsgruppernas grunder:

”Våga vara kyrka
Frimodig kyrka vill att bekännelsen till Jesus som Kyrkans Herre, skall vara tydlig i Svenska kyrkan. Portalparagrafen (1 kap. 1§) i kyrkoordningen, som kyrkomötet enhälligt beslutat om, uttrycker denna bekännelse.

'Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.'

Självklart skall vår kyrka, precis som andra trossamfund, styras utan inblandning av politiska partier. Frimodig kyrka önskar att Svenska kyrkan åter skall bli frimodig med en ökad kärlek till och förtroende för Ordet. Detta visar sig i omsorg om och öppenhet mot människor, ansvarstagande för skapelsen och iver att föra allt fler till en levande relation med Jesus Kristus.”

samt

”I världen, men inte av världen
Vi lever i en mångkulturell tid men kraven på homogenitet är alltjämt, paradoxalt nog, påtagliga. I sin iver att behålla så många medlemmar som möjligt har Svenska kyrkan alltmer försökt anpassa det kristna budskapet till sekulära värderingar. Den kristna kyrkan är kallad att leva i sin samtid, men utan att ge avkall på sin tro. Genom att vara fast rotad i Guds ord kan Svenska kyrkan obekymrat möta dagens människor, utan att avskärma sig ifrån omvärlden. Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan frimodigt skall leva i världen men inte av världen. Svenska kyrkan får inte vara rädd för att gå emot tidsandan, när så krävs, för att stå upp för det glada budskapet om Jesus Kristus, som Vägen, Sanningen och Livet.”

Är det vi som står för dessa värderingar som Socialdemokraterna anser att det redan finns för många av inom Svenska kyrkan? I så fall undrar jag vad Socialdemokraterna faktiskt vill med Svenska kyrkan och vad de som ger S sitt vallöfte kan se fram emot om vänstern behåller sin makt över kyrkan.

En liten vink kanske man kan få av att studera illustrationen på valloftet.se. Den enda prästen är kvinna, det enda vigselparet samkönat. Av gudstjänstbyggnaderna står moskén i centrum, flankerad av en kyrka och en synagoga.

Det Socialdemokraterna propagerar för är inte en kyrka med Kristus i centrum. Däremot propagerar man för en vänsterideologisk, synkretistisk, andlig intresseförening. I denna strävan är det kristna (och de kristna) närmast problem att överkomma och Kristus en profet i mängden. Om detta hymlar icke Olle Burell, Tro och solidaritet, Föreningen Hjärta, seglororna, Anna Karin Hammar med flera och om detta har jag skrivit tidigare.

Socialdemokraterna undanröjer alla tvivel om vad det verkligen handlar om när de på valloftet.se hänvisar till informationen om kyrkovalet på S hemsida. Där ”kan du följa Socialdemokraternas valrörelse inför kyrkovalet den 15 september 2013 och ta del av fler konkreta politiska förslag” upplyser man.

Jodå. Där kan du få ta del av ”fler konkreta politiska förslag”. Det är nämligen politik det handlar om och inget annat. Vi som anser att politik inte hör hemma i kyrkan men att Kristus gör det, finns det däremot ingen plats för i S framtidskyrka. Inte för Kristus själv heller, för den delen. Inte ens i valmanifestet.

#96. Appar och fromma pling

Rätt som det är plingar det till min telefon. Ja, det gör det ju i och för sig rätt så ofta, men vissa pling är mer välkomna än andra.

Sedan den åttonde juli plingar det dessutom ovanligt fromt en gång per dag, ungefär. Jag har nämligen installerat en ny app. Vid sidan av dansk väderinformation, Hemnet, Lauritz nätauktioner, diverser gravid-appar (som nu kan avinstalleras) och ett antal barnspel som tioåringen laddat ner, återfinns nu en rund ikon med rubriken Bibelcitat längst ner till höger på telefonskärmens sjätte sida.

Det är denna app som genererar de fromma plingen.

Tydligen är det en man vid namn David Rutström som ligger bakom (minst) två berömliga gärningar. Han har dels kommit på idén till appen i fråga, dels tar han sig tid att (ungefär) en gång per dag manuellt skicka ut ett stycke bibelcitat till dem som installerat appen.

Det är sådana små, briljanta och godhjärtade saker som får mig att bli lycklig. Och imponerad.

Egentligen är det kanske, i dagens massiva informationsutbud med ständigt facebookande, sms:ande och tweetande, inte en så märkvärdig grej. Men det är ju just det som gör det så omistligt – att mitt i flodvågen av information om dagens i-landsproblem och statusuppdateringar med foton av dagens lunch – en gång per dag få ett litet pling och ett bibelcitat som i sin tur genererar en påminnelse om gudsfokus hos mig. Lite som ett Kinderägg för själen, alltså.

Det finns ingen särskild tid när plinget kommer. Ofta kommer det på apokalyptiskt sätt, det vill säga när jag minst anar det. Jag har heller ingen aning om vilket citat som ska komma. Det finns ju ett antal att välja mellan, Bibeln är ju rätt så omfångsrik både volymmässigt och budskapsmässigt om man säger så. Ändå kommer det alltid rätt. Rätt tid. Rätt citat. På något sätt.

För varje gång det plingar till och citatet rullar upp på skärmen, händer något i mig. Något positivt. Något som påminner mig om en alltid närvarande Gud och de Ord som finns där för oss för att vägleda oss och hjälpa oss till tro.

Dagens tips blir därför detta: Om du inte redan har gjort det – gå till AppStore, PlayButik eller motsvarande, sök på ”Bibelcitat”, hitta David Rutströms app och installera den. Det kostar inget utom någon minuts engagemang, men ger oändligt. På många plan.

PS. David Rutström, om du mot förmodan läser detta så vill jag bara säga tack! DS.

#95. Amen, Expressen!

Även kvällstidningsjournalister har tydligen sina ljusa ögonblick. Det är mycket glädjande att konstatera för mig, som annars räknar mig till den skara som bidrar till tidningarnas sotdöd genom att sedan flera år vägra köpa deras alster.

Idag blev jag dock så in i själen upprymd att jag, under bråkdelen av en sekund, allvarligt övervägde att snappa åt mig ett ex av Expressen när jag stod vid kvartersbutikens kassa med frukostbrödet i handen och en sovande son i bärselen på magen. Nu lät jag i och för sig detta infall stanna vid blotta tanken, men rubriken på förstasidans topp fick mig att ta raska steg hem och tjonga på datorn för att se om jag verkligen läst rätt.

Hör och häpna! Just idag gillar jag Expressen. Eller snarare Johannes Forssberg som är mannen bakom dagens ledare i Expressen. Rubriken som lyste mot mig vid butikskassan löd Politikerna måste lämna Gud i fred. Sittandes i soffan med frukostbrödet kvar i påsen och sonen fortfarande sovandes på magen, kunde jag konstatera att texten var ännu bättre än jag vågat hoppas.

Forssberg konstaterar faktum redan i ingressen: ”Socialdemokraterna hyser som parti inga åsikter om Gud, Jesus och Den helige ande”. Och han fortsätter:

 

”Det finns inga teologiska intressen bakom partiets storsatsning på kyrkovalet i september. [---] Men ambivalensen inför Jesus är inte större än hungern efter makt. Och Socialdemokraterna är väl medvetna om de politiska möjligheter ett herravälde över Svenska kyrkan innebär. Som megafon betraktad är den oemotståndlig.”

Nu gäller detta visserligen inte endast Socialdemokraterna. Den som studerar partiernas valmanifest inför kyrkovalet kan snabbt konstatera att ambivalensen och makthungern är det som driver samtliga partier och politiskt drivna konstellationer som deltar (flera partier, nu senast M, har ju valt att kliva av det kyrkopolitiska tåget, vilket hedrar dem).

Lustigt blir det därför när partierna, som inte har åsikter om det som faktiskt är den kristna kyrkans egentliga essens och uppdrag, ska fylla sina valmanifest med text. För vad ska man skriva när man inte har någon aning? Det blir lite gymnasialt ordbajseri, ”skriv mycket, skriv välformulerat och skriv självklarheter så ger läraren i alla fall något poäng och missar kanske att du inte har någon aning om vad det handlar om och egentligen inte svarar på frågan läraren ställer”.

Jag behöver inte ge er en genomgång av valmanifesten här. Det har Dag Sandahl redan gjort på sin blogg, och bättre analyser än de han ger där går inte att värka fram. Besök alltså Sandahls sida, läs och begrunda. Skratten får ni på köpet – även om de stundom fastnar lite i halsen när man tänker på att det faktiskt är på riktigt, att flertalet aktörer som ser sig kallade att delta i valet till de instanser som ska styra Svenska kyrkan inte har bättre koll, visioner och engagemang än vad som är fallet.

Nåväl. Tillbaka till Forssberg. Även han gör detta pinsamt tydligt. Så här skriver han exempelvis om S valmanifest:

”Olle Burell, kyrkopolitisk valgeneral, förklarade följaktligen i höstas att "kyrkovalet är första steget mot en socialdemokratisk valseger 2014". Han påpekade också att en framgång i valet till den kristna församlingen skulle vara viktig för Stefan Löfven. När man sedan skulle förklä den nakna maktambitionen till kyrkopolitik blev resultatet naturligtvis, som vanligt, pinsamt.

I sitt valmanifest vill Socialdemokraterna bland annat att kyrkan ska "visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!". Alla som vill att prästerna ska vara ignoranta och vårdslösa när de döper och begraver får alltså lägga sin röst någon annanstans.

Vidare vill S att kyrkan ska präglas av "framtidstro" - ett djärvt ställningstagande mot alla som längtar efter mer hopplöshet i sin församling.”

Man skulle ju kunna inbilla sig att S, som alltså tillmäter kyrkovalet en sådan enorm betydelse för såväl valrörelsen 2014 och för den (fortsatta) vänsterdominansen över Svenska kyrkan, skulle kunna kreera något bättre formuleringar än så. Men icke. Och när de icke förmå formulera vad som är vinsten med att rösta S, går de helt sonika över till att förklara vad som blir förlusten om man inte röstar S.

Hör och häpna – den som icke röstar S, stödjer (enligt S-logiken) Sverigedemokraternas inflytande över Svenska kyrkan! Egentligen är det lite lustigt. För som Johannes Forssberg påpekar, är det den partipolitisering som stödjs av S som över huvud taget gör det möjligt för SD att agera inom kyrkopolitiken.

 

Ville S på allvar stoppa SD:s inflytande över Svenska kyrkan, skulle de ju avskaffa hela det politiska spelet och överlämna Svenska kyrkan till Svenska kyrkan. Skilja kyrkan ifrån staten, helt enkelt. Men då avsäger man sig ju även de egna maktanspråken, och det går ju inte.

Alltså väljer man en annan väg, stödd av en retorik vi kommit att känna igen. Den som inte röstar S gör sig således skyldig till att ”fiska i grumliga vatten” eftersom endast S representerar de goda krafterna. Om de får säga det själva.

Denna typ av argumentation lär vi få se mycket av i kommande valrörelse. Även om jag hoppas att jag har fel, misstänker jag att allt och alla som inte tycker som S (S som i Socialdemokraterna, S som i Seglora och S som i tro och Solidaritet) kommer att få se sig associerad med allt ifrån (i bästa fall) SD till (i sämsta fall) rasism, homofobi, kvinnoprästmotstånd, högerextremism, fascism och mörkrets krafter i största allmänhet.

Så är det naturligtvis inte. Det finns alternativ till Svenska kyrkan som arena för fortsatt politiskt maktspel. Svenska kyrkan kan faktiskt primärt vara kyrka – en trosgemenskap där bekännelsen av Jesus Kristus som Guds son, vår Frälsare är kittet som håller allt samman trots olikheterna.

I min värld går det att göra det hela rätt enkelt: Politik är politik och teologi är teologi. Skillnaden är rätt stor, faktiskt.

Det är (borde vara?) vidare en rätt stor skillnad på kommunalhus och församlingskyrkor samt på riksdag och kyrkomöte. Politik är intressant och viktigt, men politik ska utövas på rätt arena. Svenska kyrkan är inte rätt arena. Eller som Forssberg skriver i sin ledare: ”Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna och andra partier har lika lite i kyrkovalet att göra som i val till en bostadsrättsförening eller ishockeyklubb.”

Endast genom att på riktigt skilja kyrkan från staten och politiken kan kyrkan få ro och möjlighet att göra det hon verkligen ska: Fira gudstjänst, missionera, undervisa och utöva diakoni – allt med målet att hjälpa människor till en levande relation med Kristus.

I höst är det kyrkoval. Var och en av oss som är medlemmar i Svenska kyrkan kommer då att få säga vad vi vill med kyrkan och hennes framtid när vi lägger vår röst. Hur du ska rösta måste du bestämma, men jag uppmanar dig att gå och rösta.

Jag vet både att jag kommer att rösta (den som inte röstar, har heller inte rätt att klaga efteråt!) och hur jag kommer att rösta. Valet är enkelt. Jag röstar på den nomineringsgrupp som både i ord och handling visat att olikheter kan berika istället för att söndra och att åsiktsskillnader går att överbrygga när det gemensamma målet är kyrkans väl. Alltså röstar jag på, och kandiderar för, Frimodig Kyrka. Har du inte ännu tagit del av vad Frimodig Kyrka vill och står för, går valplattformen att läsa här. Vem vet, kanske är Frimodig Kyrka valet även för dig?

När vi enas i tron på Jesus Kristus kan inget splittra och mirakel uppnås – men då krävs det också att Svenska kyrkan får vara just en kyrka, och dessutom en del av den världsvida kristna kyrkan.

Politikerna måste, helt enkelt, lämna Gud och kyrkan i fred.

Amen.

#94. Fröding, Gud och lite pingis

”Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”

Det fanns en tid när alla svenska skolelever fick Gustav Frödings ord ingnuggade i hjärnans synapser med en sådan frenesi att de under återstoden av sina liv med automatik kunde recitera i alla fall den ovanstående versen.

Jag hoppas, som den obotliga optimist jag gärna vill vara, att det fortfarande är så (även om jag stundom tvivlar). Kanske får jag trösta mig med att dagens högstadieelever vid behov är proffs på att googla.

Biskop Eva Brunne och domprost Hans Ulfvebrand torde däremot ha utsatts för samma frödingska indoktrinering som jag. Dock tycks vi ha dragit olika slutsatser av den. Det är därför jag skriver om något som egentligen är en smula passé. Ni må förlåta, men ett stycke barnafödsel kom emellan.

Allt började med Maria Ludvigssons eminenta ledare i SvD, ”Det behövs mer Gud i kyrkan”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och tenderar för övrigt att repetera just detta med kopplingen mellan Gud och kyrka med en dåres envishet (även om det i vissa kretsar av Svenska kyrkan ses som radikalt och exkluderande).

Ledaren gjorde mig därför glad på många sätt. Det är alltid positivt när människor som så att säga inte är avlönade av kyrkan tycker till om kyrkan. När de som tycker till tycker som jag, blir det naturligtvis extra trevligt.

Maria Ludvigssons ledare handlar, i korthet, om problemet att Svenska kyrkan officiellt skiljts från staten men ändå har kvar sin politiska struktur – och ett politiskt fokus. Ludvigsson skriver:

Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.”

Ludvigsson slår huvudet på spiken. Efter att ha gjort det, går hon vidare med att peka på konsekvenserna därav (och jämför gärna nedanstående med vad jag själv skrivit om risken med att vara inkonsekvent och svävande i #84):

”Magnus Hagevi är statsvetare med koll på forskning om religiösa samfunds utbredning i världen. Han har funnit att en kyrka växer om den anses relevant i religiösa frågor, när den står för sitt budskap och är tydlig. På platser där kyrkan svävar på målet och möter varje uppriktig fråga med en motfråga lämnar medlemmarna och få nya ansluter.

Svenska kyrkan står mitt i en värld där det religiösa intresset är tydligare än på länge, där samfund som håller sitt budskap högt blir de mest relevanta och växer, och där människor precis som i alla tider söker något att tro på.”

Några dagar senare blev det tydligt att de som faktiskt är avlönade av kyrkan inte nödvändigtvis delar Maria Ludvigssons åsikter. De av kyrkan avlönade som fått ge sin syn på saken i SvD var just biskop Brunne och domprost Ulfvebrand. Rubriken var ”Pingis, film och fest – alla sätt är bra för att fylla kyrkan”.

Nu kan varken biskopen eller domprosten beskyllas för rubriksättningen, men jag är ändå nödgad att kontra med en annan rubrik – nämligen rubriken till Ludvigssons ledare samma dag, ”Alla sätt att fylla kyrkan är inte alls bra”.

Nu förstår jag visserligen att biskopen och domprosten har stora planer för Stockholms kyrkor. Graninge stiftsgård är avpolletterad och har genererat 53 friska miljoner. Då gäller det att göra något, och det naturliga vore väl att satsa pengar på att fylla kyrkor i allmänhet och innerstadskyrkorna och S:t Jacob i synnerhet. Det hör ju liksom till uppdraget.

Och alla sätt är tydligen bra, resonerar man, och satsar på – pingis. Och film. Och konfirmandläger ”med olika inriktningar” (är det de mångreligiösa konfirmandlägren initierade av Sofia församling man talar om?). Och konferenser. Och konstutställning. ”Lite avantgardistiskt” som domprosten uttrycker sig i SvD.

Egentligen arbetar man i medvind. Antalet gudstjänstbesökare i Stockholms stift ökade med 80 000 ifjol jämfört med året innan. Det är enormt glädjande. Lika enormt bekymmersamt är det att varken biskopen eller domprosten har en aning om vad det kan bero på.

Lite humoristiskt är det väl ändå? En ledarskribent talar om suget efter kyrkans unika möjligheter och vill fylla kyrkorna med mera Gud, medan biskopen och domprosten inte har en aning om varför fler kommer till gudstjänsten och talar om att fylla kyrkorna med pingisbord, film, konferenser och konst. Allt eftersom man enligt artikeln ”inte vill komma med ett färdigt recept på hur man ska locka fler besökare till stiftets kyrkor”.

Tips från coachen, nummer ett: Jag tror att ledarskribenten har en poäng.

Tips från coachen, nummer två: Anledningen till att antalet gudstjänstbesökare ökar beror förmodligen på att allt fler har insett att den kristna tron erbjuder något unikt som inte går att finna någon annanstans – nämligen gemenskapen med Levande Gud.

För det är väl en gång för alla som Fröding skrev, att strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Världens pingisentusiaster må förlåta mig, men för mig är pingis, film och avantgardistisk konst något som kan avnjutas en masse på andra platser. Det räcker med att uppsöka vilken fritidsgård (jo, de finns kvar, även i Husby!), biograf, museum eller konstgalleri som helst. Det finns redan de som är betydligt bättre på att vara just fritidsgårdar, biografer, museum, konstgallerier och konferenscentra än vad Svenska kyrkan någonsin kommer att bli. Att ställa pingisbordet i en gyllene dosa i form av en innerstadskyrka, förändrar inget i sak.

Nu har jag i och för sig inget emot pingis, inte ens i kyrkliga lokaler. Men – för det finns ett men – det är som min förste kyrkoherde så vist påpekade: ”Man kan göra det mesta i kyrkans lokaler, men det är inte aktiviteten i sig som är det primära, målet måste alltid vara att få människor att möta Kristus”.

Det som bekymrar mig är snarare att biskopen och domprosten vill locka människor till kyrkorna, men ”inte vill komma med ett färdigt recept” på hur det ska gå till. Och att de, när människorna faktiskt kommer till kyrkorna i allt högre grad, inte har en aning om vad det kan bero på.

”Borde det inte finnas sätt som främst passar kyrkan och har med hennes uppdrag som trossamfund att göra? Att det är det för kyrkan unika som också kan göra henne relevant?” frågar sig Maria Ludvigsson. Jo. Det är klart att det finns och domprosten är ju något på spåren när han i artikeln brainstormar runt bönens plats i kyrkorna.

Kyrkan har ett unikt uppdrag och en unik ”produkt” att marknadsföra. Att kyrkan dessutom finns i ett samhälle och ett sammanhang som alltmer efterfrågar det som levande, ärlig och tydlig kristen tro och levande evangelium kan erbjuda, gör ju inte förutsättningarna sämre.

Ty strunt är strunt och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor, och Kristus kommer även fortsättningsvis att vara Vägen, Sanningen och Livet både inom och utom innerstadskyrkornas väggar. Så länge vi verkligen visar att vi tror och bekänner det och låter den Helige Ande verka, så kommer människor att fortsätta dras till kyrkan och gudstjänsten. Pingisborden tror jag däremot kyrkan både kan ha och mista.

Jag slutar som jag började – med Fröding. För hur löd nu hela dikten? Jag fick faktiskt googla de första två verserna (förlåt, magister Romander!), bara för att finna att de ju var rätt bra de med. I sammanhanget. Också.

”Nu är jag led vid tidens skism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs när porträtterat grus

får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,

om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”


Läs också gärna:

http://hakansunnliden.blogspot.se/2013/07/biskopen-och-domprosten.html

http://hakansunnliden.blogspot.se/2013/07/mer-gud-i-kyrkan.html