onsdag 23 juli 2014

#167. Folkmord pågår

”Det får aldrig hända igen!” Genom hela min skolgång repeterades detta med darrande stämmor så snart andra världskriget kom på tal. Härom veckan fick Raoul Wallenbergs syster ta emot ett postumt pris till sin brors ära. Många av oss fylldes säkert med en berättigad kollektiv stolthet över vår landsman. Vita bussar, handlingskraft och mannamod. Hjälten Wallenberg. Han som vågade se det som andra blundade för. Han som lärde oss en sak:

Det får aldrig hända igen.

Men det är exakt det som sker. Det händer igen. Just nu. Och därför tänker jag inte väga mina ord på guldvåg denna gång. Det finns nämligen inga omskrivningar, inga verbala försköningar, som kan dölja sanningen:

Det är ett folkmord på kristna som pågår. Framför våra ögon. Människor dör. Män, kvinnor, barn slaktas som djur. På riktigt. Och vi blundar. Hårt.

Men tyvärr måste jag berätta att verkligheten inte försvinner för att vi blundar för den. Verkligheten finns där likt förbaskat – och den är värre än vi någonsin kunnat föreställa oss. Den som känner för det kan ju gå in och söka lite på Youtube. Där finns mängder av filmer, upplagda av IS-terrorister (vissa talar svenska i klippen) där den som så önskar kan få se vad som händer medan vi handlar fredagsmys på ICA, uppdaterar facebookstatusen eller stressar upp oss över ett försenat tunnelbanetåg.

Det får aldrig hända igen, var det så vi sa?

Det händer just nu. Kyrkklockorna tystnar i stad efter stad. För första gången på 1800 år firas inga kristna mässor i den trakt som brukar betecknas som kristendomens vagga. Kristna ställs inför ultimatum: konvertera, betala straffskatt, fly – eller dö. Valet var fritt. Vid lunchtid den 19 juli gick tidsfristen ut för de kristna i Mosul.

Vad skulle du ha valt?

Vad skulle du välja, när någon har ristat ett ”N” på ditt hus, ”N” som i ”nasreya” (kristen)? Vad skulle du säga till dina barn? Vad skulle du ta med dig (inte för att det spelar någon roll, de flesta får ändå lämna ifrån sig alla ägodelar vid någon vägspärr)? Vart skulle du fly? Skulle du kunna lämna dem i din familj som inte orkar fly? Vad skulle du känna när du märker att ingen kommer till din hjälp? Att världens övriga kristna vänt dig och de dina ryggen? Att de röster som gärna talar om solidaritet, handlingskraft och kärlek inte talar om dig?

Påven ska ha en eloge. I söndags bad han för Iraks kristna. En annan jag tar av hatten för är Nuri Seyhan Kino, som har varit med om att starta gruppen A Demand For Action (sök upp dem på Facebook!). Där hittar du mycket information som är lika skrämmande som viktigt.

Visst finns det röster som vågar tala.

Men det finns onekligen röster jag saknar – röster som i anständighetens namn borde skrika högt.

Jag saknar Svenska kyrkans kraftfulla agerande i solidaritet med sina kristna syskon. Ett tips: Tänk Palestina. I det fallet går det ju snabbt och utmärkt att arrangera demonstrationer, bojkotter och nätkampanjer – så varför inte nu? Robert Hannah skrev om detta i SvD Opinion och adresserade där ärkebiskop Antje Jackelén:

Att det pågår en etnisk rensning av ett av världens äldsta kristna folk, Iraks assyrier, nonchalerar Svenska kyrkan. Medan en hel miljon assyrier har tvingats lämna sina hem och fly jihadistiskt våld satsar Svenska kyrkan istället sina pengar på att lobba för att israeliska apelsiner inte ska säljas på ICA eller Coop. Att assyriska familjer inte har något att äta för dagen är inget som Svenska kyrkan bekymrar sig över.

Av Svenska kyrkans hemsida framgår att man inte har några projekt för att stötta Iraks kristna. Det pågår heller ingen akutinsamling för Iraks kristna. Det är skamligt att Svenska kyrkan inte använder sitt bistånd för Mellanöstern till att återuppbygga krossade kristna församlingar och agerar för att assyrierna och andra kristna folk i Mellanöstern ska kunna överleva den korsfästelse som just nu pågår. Det handlar om kristendomens överlevnad i sitt ursprungsområde. Jag kräver att Jackelén och Svenska Kyrkan öppet redovisar till vilka grupper i Mellanöstern som deras bistånd går till och förklarar varför de kristna folken i Irak inte får någon del av biståndet.”

I vanlig ordning svarade inte ärkebiskopen själv utan någon annan skickades fram, i detta fall biskop Eva Brunne. Biskop Brunne menade i sitt svar att Svenska kyrkan visst agerar, men det faktum att ingen tycks ha lagt märke till det borde väl ändå vara en indikation på att det kan göras betydligt mer?

Ivar Arpi skrev härom dagen på SvD Opinion:

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Överhuvudtaget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna, som riksdagsledamoten Fredrik Malm (FP) påpekade tidigare i år (Kyrkans tidning 20/2). Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna i Irak och Syrien, enligt både ärkebiskopen Anders Wejryd (DN Debatt 26/2) och biskopen Eva Brunne (SvD Brännpunkt 12/7). En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar. Enligt Pew Research Center är kristna den mest förföljda religiösa gruppen i världen, i synnerhet i Irak och Syrien (jan 2014). Då räcker inte tystnad, för att uttrycka saken milt.”

Ärligt talat förstår jag inte Svenska kyrkans tystnad. Den enda rimliga förklaringen är att Svenska kyrkan har lagt så mycket prestige i att pränta in likheterna mellan våra religioner att all form av kritik mot något som kan associeras med islam nu har gjorts omöjlig? Hur berättigad kritiken än är?

Självfallet springer inte alla muslimer omkring och mördar kristna. Men det är ett obestridligt faktum att den nu aktuella förföljelsen av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern sker i islams namn. De som förföljer och slaktar rättfärdigar och motiverar sina handlingar utifrån islam. Det är inte islamofobi att påstå det – det är sanning.

Ett lika obestridligt faktum är att man i skrivande stund inte nämner de pågående förföljelserna i Irak på Svenska kyrkans hemsida. Inte med ett ord. Där har man i vanlig ordning valt att koncentrera sig på konflikten i Gaza. Men jag ska ge ett tips: Vill ni hitta människor som flyr för sina liv undan en fiende som verkligen vill slakta dem? Vill ni hitta människor som saknar vatten, mat, elektricitet, mångmiljardbistånd, och mediabevakning? Då ska ni inte stirra er blinda på Gaza. Då ska ni leta på Nineveslätten.

En mamma med tre barn under tio år vädjade till Nuri Kino:

Snälla, världen måste få veta, vi är fångna, vi har inget vatten eller elektricitet här i Aleppo men det är inget jämfört med den skräck vi känner för islamisterna. Låt våra röster bli hörda!”

Jag undrar hur hon skulle känna det om hon visste att vi vet. Vi i väst vet, men väljer att inget göra.

Har det gått så långt, att vi inte förmår inse att den vi så länge betraktat som offer även kan vara förövare? Har det gått så långt, att vi förlorat förmågan att se kristna som annat än förtryckande kolonisatörer? Har det gått så långt, att vi hellre väljer att blunda och titta bort när oskyldiga medmänniskor slaktas som djur än att vi yppar något som kan tolkas som kritik mot islam? I så fall är skillnaden mellan Sverige och Saudiarabien bara antalet bokstäver och Jesus har förkunnat för döva öron.

Ivar Arpi forsätter:

Fortfarande förknippar vi i Väst kristendomen med oss själva, trots att tre fjärdedelar av de kristna bor i andra delar av världen. Kristna i mellanöstern ligger nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa. Det går dock att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Så låt oss tala klarspråk: Det som nu drabbar de kristna i Irak och Syrien är inget annat än ett brott mot mänskligheten.”

Jag saknar också ett massivt fördömande av den pågående förföljelsen och slakten av kristna från Sveriges muslimska organisationer. Varför är ni tysta när detta sker i namnet av er religion?

Jag saknar handlingskraften hos Migrationsverkets tjänstemän. Var är beslutet om automatiskt uppehållstillstånd för de förföljda kristna?

Var är de internationella trupperna?

Nej, det verkar inte som om Kofi Annans bror jobbar där heller. Någon Annan kommer inte att göra något den här gången heller. Återstår du och jag.

Därför har jag inte tid att skriva längre. Nu ska jag sätta igång och försöka kontakta folk för att arrangera en manifestation.

Det får nämligen aldrig hända igen. Eller får det det? Du och jag bestämmer. Det är, när allt kommer omkring, även ditt och mitt ansvar.

Inför våra kristna syskon som flyr för sina liv.
Inför mänskligheten.
Inför Gud.

En sak är i alla fall säker: Vi kommer aldrig, aldrig någonsin att kunna påstå att vi ingenting visste.


PS. Så kom det äntligen! Tack Svenska kyrkan! DS.



7 kommentarer:

  1. Modiga Helena, tack tack tack för att du skriver om det här! Likgiltigheten från media, politiker och kristna över att en flertusenårig civilisation går under framför våra ögon är beklämmande.

    Jag ska sprida ditt inlägg.

    Allt gott till dig!

    SvaraRadera
  2. Jag ska också sprida ditt inlägg och också försöka ta mig till manifestationen. Nånting kommer vi också att göra Bjuråker-Norrbo församling. Vi har sen en tid infört ett avsnitt i kyrkans förbön, där vi ber för våra trossyskon som runt om i världen lider under förföljelser, förtryck och död.

    SvaraRadera
  3. Lars Gustafsson24 juli, 2014 01:22

    Tack Helena för ditt mod och för att du vågar stå upp och peka på Kristus. Du ärar Honom med ditt liv och med varje ord. Må Gud rikligen välsigna dig.

    SvaraRadera
  4. Tack för detta inlägg. Jag hoppas det ger en spark i lämplig kroppsdel på svenska kyrkan. Och att jag själv orkar masa mig till manifestationen. Några kommentarer bara:

    I jämförelsen med nazister så kommer ISIS ändå ut på topp, med de tre val de ger de kristna. Även nazisterna gav judarna tre val: dö när vi hämtar dig, dö i transporten, eller dö i gaskammaren. Inte mycket till val. Med ISIS verkar det i alla fall finnas en chans att behålla livet.

    Det kan ligga något i det som den gamle islamisten Muhammed Omar twittrade häromdagen, att de som drabbas värst av islamisterna är muslimer. Muslimska envåldshärskare decimerar de andra trosinriktningarna på samma frejdiga vis som vi protestanter och katoliker höll på med i Europa för några hundra år sedan (med untantag av den lilla byn Belfast som höll ut ända in på 1900-talet). Är du muslim av fel sort när ISIS rullar in i byn, då misstänker jag att det är den nazistiska varianten som gäller, att du får välja sättet att dö på.

    Vari landar jag då efter detta? Bör vi sudda ut budskapet och bara prata om "troende"? Nej. Om inte annat så "förminskar" vi ju då de ateister som antagligen inte heller har det så gemytligt under ISIS styre.

    Låt oss vara tydliga med att kristna mördas och fördrivs av islamister. Låt oss göra vad vi kan för att hjälpa dessa våra bröder och systrar.

    Låt oss även, i den barmhärtige samaritens efterföljd, vara tydliga med att muslimer mördas och fördrivs av islamister, i en förvirrad situation där ibland dagens bödel är morgondagens offer. Låt oss stanna vid vägkanten och göra vad vi kan för att hjälpa dessa våra bröder och systrar. Här är icke jude eller grek, även om de inte ingår i vår församling.

    Sen är ju frågan vad vi kan göra? Skarpa protestnoter från UD till ISIS lär inte påverka läget. Bön, javisst. Svensk trupp på marken för att skydda civila från miliserna är en möjlighet, som du Helena nog vet bättre än jag vilket pris som kommer utmätas i blod och ångest av våra soldater. Massivt svenskt penningstöd för omlokalisering till fridsammare trakter, som istället hamnar i fickan på lokala makthavare? Aktivera Sveriges assyrier för att kanalisera pengar direkt till behövande? Nej, tyvärr har jag ingen bra och enkel patentlösning. Har kyrkan kvar någon hjälporganisation - jag hängde inte med i turerna efter att man bytte bort namnet Lutherhjälpen?

    SvaraRadera
  5. Tack Helena för ännu ett klarsynt och uppfriskande inlägg!
    Det är skamligt och verkligen upprörande med Svenska kyrkans officiella tystnad (ok, viskning då!) när det gäller förföljelsen av kristna syskon. Då är det minsann inte fråga om klockringning och manifestationer på gator och torg. Hur det nu med alla människors lika rätt och värde, som domprosten Hermansson nyligen orerade så stolt om? Är det inte nu verkligen fara å färde?
    Vi får alla göra vad vi kan för att försöka rikta uppmärksamhet mot denna tragedi. Jag tänker ta upp saken i gudstjänsterna på söndag och vi kommer att be för de förföljda i Irak och på andra platser. Det skulle vara jättebra om det gick att ordna en stor manifestation! Lycka till i arbetet med det!
    Tord Mårtensson, Skatelövs församling, Växjö stift

    SvaraRadera
  6. Tack Helena för att du skriver om hur Svenska Kyrkan sviker kristna i den världsvida kyrkan. Hur man sätter apelsiner före människors liv. Att kristna ska förföljas är inte något som förvånar. Bibeln är ganska klar i den frågan:
    Uppenbarelseboken 12:17
    "I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd"
    Exempel: "... tidsfristen löpte ut för de kvarvarande kristna i Mosul, som några dagar innan fått ultimatumet att antingen konvertera, ge sig av, betala en särskild skatt, eller avrättas"
    Eller hur biskopar/ärkebiskopen i vårt land behandlar de präster som vågar predika ordet och stå för dess innebörd.

    Jag hoppas att du också i framtiden kommer att fortsätta att beskriva vad som sker i den Svenska Kyrkan, men också i den världsvida kyrkan.

    SvaraRadera
  7. Bästa Helena,
    Tack för ännu ett starkt berörande inlägg - minst lika starkt som det föregående, men nu på Dina medkristna systrar och bröders vägnar. Kunde ju i förstone ha tolkats som i vanlig ordning modigt av Dig - och var det uppenbarligen också - "intentionalt", då Du skrev det, innan Kyrkan drabbades av en i o f s lovvärd omvändelse under den galge, som den (med rätta anta´r jag - det har nog Westanders informerat dem om...) fruktar består av risken att Almedalsgräddan, bokmässetossarna, hovet, cyniska PR-byråer och för kyrkan viktiga pseudosamhällsrelevansavgörare i den fjärde statsmakten skall komma att se den nakne kejsaren om man inte inser sina felsteg efter läsning av t ex Arpi i SvD, så förtjänstfullt citerad av Dig. Har roat mig med att granska tidsloggarna i de senaste dygnens aktivitet kring ärendet: kl. 16.09 den 23 juli läggs Brunnes utalande - intressant - och helt okommenterat lappkast f ö, men som Du ändå så rörande ödmjukt i Ditt PS tackar för - vilket visar att Du är en oändligt mycket godare människa än jag, som i djupet av min hedniska själ misstänker att den kommit till via sent, men slemt utfunderade politiskt-strategiska överväganden i machiavellisk-westandersk (bägge har ju f ö låtit publicera en "handbok"...) anda och med ett vindriktningskontrollerande finger i luften... Kl. 21.42 samma dag lägger Du ut Din fantastiska text och på förmiddagen därpå twittrar ÄB, återuppstigen efter en veckas välförtjänt vila efter Almedaleriet och förkunnar för sin andäktiga cybermenighet att Kyrkan är rättfärdig även i frågan om folkmordet i Mosul. Twittret (tweeten?) följs f ö inte enbart av en väldresserad kör av fans, utan välgörande nog av flera rättmätigt upprörda och medvetna kritiker... "Intressant", kan jag höra Din kollega Dag Sandahl och hans konspitationskunniga "comrade in arms", överstarna Salander och vad han nu heter, säga... Basta ya!
    Jag önskar Dig lycka till med manifestationen, som jag hoppas Du håller oss informerade om!
    Mvh,
    Martin

    SvaraRadera