#83. Den (ovälsignade) blomstertid nu kommer

Två gånger per år tycks hela Sverige engagerat i kyrkans vara eller icke vara. Allt triggas av fenomenet skolavslutning. Imorgon är det dags igen.

Denna gång får jag dock ynnesten att besöka min sons skolavslutning istället för att hålla i avslutningen i Tygelsjö kyrka. Det kommer min kyrkoherde att göra. Det är liksom naturligt, eftersom det är den sista chansen han har att möta skolans elever och lärare.

Min kyrkoherde har nämligen sagt upp sig och efter semestern blir han kyrkoherde i Höllviken istället. Han var en av dem som inte fick någon tjänst som arbetsledande komminister i den nya organisationen. Nu går han vidare. Jag förstår honom till hundra procent, men samtidigt sörjer jag att församlingen förlorar honom.

Imorgon får det bli hans dag, och över en kopp kaffe i den soliga prästgårdsparken idag fick jag höra hans planer. De verkar lovande.

Ändå är jag lite splittrad vad gäller skolavslutningarna i kyrkan, i alla fall som det ser ut nu. Med rektorer som blir allt räddare för att bli anmälda hålls nu varannan avslutning på annan plats än i kyrkan. Det är tråkigt. Majoriteten barn och föräldrar vill tydligen behålla traditionen med avslutningar i kyrkorna. Visst går det fortfarande att vara i kyrkan, men då måste stunden där inne vara garanterat kristendomsfri. Inte alla präster går med på det och inte alla rektorer vågar ta chansen att något religiöst slinker igenom.

En översyn av skolverkets riktlinjer är tydligen på gång. Men vad jag har förstått, så är det egentligen inte riktlinjerna i sig det är så stort fel på, utan tolkningen av dem.

Tjänstemannen som står bakom tolkningen i fråga, tycks nämligen lida av en välutvecklad religionsfobi. All form av kristen tro tycks vara behäftad med någon form av fara för barnen som utsätts för den. Exakt hur har inte specificerats.

Mig veterligt har inget barn någonsin självantänt under välsignelsen. Inte heller har jag hört talat om att någon behövt terapi efter att ha lyssnat till en bön. Exakt vad det är som gör psalmen Den blomstertid nu kommer ofarlig vet jag inte, men något är det tydligen som särskiljer den från exempelvis Jag tror på en Gud som är helig och varm.

För oss präster som är måna om att barnen ska få besöka kyrkan har tolkningarna ställt till det. Två gånger om året förvandlas vi nämligen från präster till underhållare. Det är i och för sig trevliga möten och roliga tillställningar – men än dock tillställningar.

Uppgiften är till synes enkel. Skolan vill ha en fin lokal, vaktmästare, duktig musiker och lite rolig underhållning med säsongstema. Underhållningen står oftast prästen för. I bästa fall har han eller hon en viss talang för det hela och då kan det bli riktigt bra.

Men.

Ty det finns ett ”men”: Jag tycker att relationerna är viktiga. Jag tycker dessutom att det är kul att leka, improvisera och interagera med skolbarnen, men någonstans inom mig gnager känslan av att jag schackrar med mitt uppdrag som präst. I kyrkan är jag nämligen just präst, det vet liksom alla. Ändå får jag inte göra det jag som präst både ska, vill och förväntas göra på min egen arbetsplats, nämligen predika, be och välsigna. Göra det en präst gör, liksom.

Nu gör jag det i och för sig ändå, men i det fördolda. Lite som i gåtor – vi predikar, fast inte så någon kan lägga oss det till last. Vi välsignar, fast med andra ord. Vi ber, fast så ingen märker det.

Egentligen förstår jag inte varför vi ska behöva lösa det så. Det är ju inte så att vi lurar någon att tro att kyrkan är ett neutralt rum genom att stryka de ”farliga” momenten och ersätta dem med lite allmänna sommarhälsningar.

Inför förra sommarlovets genrep hade jag till exempel ett mycket intressant samtal i kyrkan med en av skolans lärare, medan mellanstadieklasserna repeterade sina sånger. Hon inledde samtalet med att förklara för mig att hon var uttalad ateist. Kanske var det för att klargöra att vi hade olika inställningar. Men lite senare i samtalet visade det sig ändå att vi nog hade rätt så många gemensamma nämnare. Någonstans konstaterade läraren i alla fall följande: ”Jag förstår egentligen inte varför det ska vara så reglerat vad man får och inte får göra på skolavslutningen. Vi är ju i kyrkan och kyrkan är inget neutralt rum. Kyrkan är Guds hus”.

Ja. Bättre hade jag inte kunnat uttrycka det. Kyrkorummet är inte neutralt. Kyrkan är Guds hus. Så varför låtsas? Jag tror inte vi lurar någon, om det nu någonsin var det som var målet.

En ny tolkning är på väg. Förhoppningsvis får jag snart skicka med våra skolbarn det vackraste jag kan ge dem i bagaget när de ska ut i sommarlovet – nämligen Guds välsignelse. Orden har burit i fyra tusen år, så de kan nog bära några terminer till.

Tills dess har jag faktiskt ett förslag, som jag la fram för min kyrkoherde över den där koppen kaffe i prästgårdsparken idag. Vårt kyrktorn håller på att renoveras, så huvudingången till kyrkan får inte användas. Istället använder vi sidoingångarna. Kanske är det ett utslag av Guds humor, men det möjliggör faktiskt ett korstecknande.

”Eftersom tornet renoveras + får ni inte använda stora ingången, men använd gärna sidoingångarna”.

Nåja. Det är ju inte riktigt samma sak.

Välsignelsen i den Treenige Gudens namn kanske får vänta en termin till. I alla fall med uttalade ord. Men ingen, inte ens Skolverket, kan hindra mig från att välsigna. För välsigna kommer jag att göra.

Orden må vara tysta för ett människoöra, men tydliga nog för Gud.