#84. Konfirmander, luddighet och amerikanska studier

Det finns tillfällen när man inte kan blogga. Att befinna sig på konfirmandläger i Höör med krånglande Wi-Fi, har visat sig vara ett sådant tillfälle. Konsekvensen är att det varit stilla som i graven på bloggen under en vecka. Tillbaka i civilisationen börjar jag med att lägga in ett inlägg jag skrev tidigare i veckan. Håll till godo:

Doften av träd och sommar ligger söt över Åkersbergs stiftsgård. Vinden rasslar i träden, fåglarna sjunger i dueller med varandra. Med jämna mellanrum rasslar ett Pågatåg förbi i fjärran.

Det är konfirmandläger igen. Tretton konfirmander och två kollegor befinner sig just nu ute på en fem kilometer lång Frälsarkransvandring runt Höör. Själv sitter jag vid ett grönt cafébord och skriver. Det tar jag mig frihet till nu, efter att just ha blivit färdig med ett förslag till manus för konfirmandernas kommande redovisning.

I alla fall en sak är bra med det nya handboksförslaget – under konfirmationsgudstjänstens ordning är begreppet ”redovisning” utbytt mot ordet ”predikan”. Det är ju ändå det som redovisningen bör vara. En predikan. Om än lite annorlunda. Och när vi förklarar det för konfirmanderna så blir det lättare att förstå att vi fiskar efter något mer än en kul show.

Konfirmander får mig alltid att fundera. Olika konfirmander och grupper får i och för sig tankarna att vandra åt olika håll, men de får mig alltid att fundera. Idag funderar jag på kopplingen mellan församlingarnas konfirmandundervisning och artikeln publicerad av Svenska Evangeliska Alliansen (även publicerad i Dagen), som lanserar en ganska spännande tanke: Otydlig och ytlig kristendom skapar ateister.

Artikeln handlar i sin tur om en studie utförd av den amerikanska stiftelsen Fixed Point Foundation, som frågat medlemmar i landets ateistiska studentorganisationer hur de valt sin livsåskådning. Studiens slutsats var att många tycktes ha blivit ateister som en direkt reaktion på kristen tro. Eller snarare, som en reaktion på otydlig och ytlig kristen tro.

För oss som arbetar med konfirmander går det att dra det ett steg till: Otydlig och ytlig kristen tro kommunicerad genom konfirmandundervisningen kan, logiskt sett, skapa ateister.

Det ger det hela ett nytt allvar. Det vi gör är inte bara något som ska vara en kul tid för konfirmander, något som ska få dem att (efter en statistiskt fastställd tids frånvaro från alla kyrkliga evenemang) komma tillbaka för att viga sig, döpa sina barn och skjutsa dem till barnkören. Vissa tycks till och med främst betrakta konfirmandundervisningen som ett medel att få fler att stanna kvar som (betalande) medlemmar, men det tycker jag känns cyniskt. Att människor kommer till tro är väl ändå långt viktigare än att komma åt deras pengar?

Tillbaka till den amerikanska studien. Den visar alltså att många blir ateister som en direkt följd av möten med kristen tro. Det är knappast smickrande och jag anar att resultatet mycket väl skulle kunna bli detsamma i Sverige.

Just kyrkans förkärlek för att låta frågan om kristen tro stanna vid det mänskligt existentiella lyfts i studien fram som ett uttalat skäl till att många studenter valt att bli ateister:

”Många av studenterna var uppväxta i kyrkor där det talades mycket om att engagera sig i samhället och att vara en god människa. Men kopplingen mellan den enskildes liv, Jesus och evangeliets betydelse var mist sagt otydlig, enligt artikeln. Studenterna nämnde även att de fått ytliga svar på seriösa frågor om evolution och skapelse, sexualitet, Bibelns trovärdighet, samt Jesus som den enda vägen.”

Hoppsan.

Under min utbildningstid lyftes konfirmandundervisningen fram som en tid att ”vandra med” konfirmanden. Det viktiga var att dela deras liv och visa på att vi i kyrkan inte är så konstiga kufar som de tror (men ibland visar vi ju oss vara just det). Undervisningen har haft fokus på tonårsexistensiella frågor och jag-stärkande.

Det har väl sina poänger, men risken är att det stannar därvid. Risken är överhängande att kyrkan (också) sållar sig till alla de vuxna och instanser som ägnar sin tid åt att  curla och vara allmänt klämkäcka – för att på så sätt bli omtyckta av ungdomarna.

Det där med Jesus undervisar ju kyrkan om, men i många fall mer som en schysst förebild. Sedan finns det ju andra saker som så att säga ligger i tiden. Det senaste tycks vara att Svenska kyrkan ska satsa sina pengar på interreligiösa ungdomsläger, vilket föreslås av Stockholms domprost Hans Ulvebrand och prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Religionssynkretism var ordet.

Att trosbekännelsens andra artikel tycks betraktas mer som en försvårande omständighet än vägen till frälsning, blir allt tydligare. Gudssonen Kristus har blivit jobbig, till skillnad från människosonen Jesus. Det är begripligt endast om det interreligiösa arbetet ses som viktigare än det ekumeniska. I de fallen är det naturligtvis enklare att begränsa sig till att prata om Gud och andlighet (dock inte Anden).

Åter till detta med otydlighet och ytlighet. Gud framställs märkligt ofta som någon som man plockar fram när man behöver bli bekräftad och sedan stoppar undan igen när man fått det man ville ha (lite som nya kyrkohandboksförslagets teologi). Eller som en kollega uttryckte det till en konfirmand som just förklarat att han inte ville ha med Gud att göra: ”Du kan kanske tacka nej till Gud, men Gud kommer alltid att vara med dig ändå, vare sig du vill eller inte!”

Jag vet inte om det var ett helt lyckat svar. Konfirmanden blev hur som helst förbannad och valde att inte konfirmeras. Att döma av den amerikanska studien, är han i gott sällskap.

Artikeln på SEA visar hur som helst på något viktigt: Att inte ta det kristendomen och Bibeln förkunnar på blodigt allvar under våra möten med konfirmanderna, gör att vi biter oss själva i svansen. Vi har inget att vinna på att relativisera och trivialisera den kristna tron. Varför skulle vi göra den mindre underbar, mindre revolutionerande och mindre livsomstörtande än den är? Vad tror vi att vi vinner på det?

Svaret är enkelt: Ingenting. Däremot tycks vi kunna förlora en hel del genom den inställningen.

Konfirmandens världsbild är ofta svart-vit med lite förståelse för nyanser. Det klassiska svaret från Svenska kyrkans håll, oavsett vilken fråga som ställts, har länge varit ”vad tror du själv?”. Jag har länge hävdat att det ofta är det sämsta svaret man kan ge. Nu verkar det som om jag kan ha haft en poäng.

Låt mig först av allt betona en sak: Ingen av oss har alla svar. För egen del är jag övertygad om att uppståndelsens dag kommer bli mycket intressant, på så sätt att jag nog kommer att få inse att våra mänskliga tankar och teorier varit rätt långt ifrån den gudomliga Sanningen.

Ändå. Att möta en representant för kristen tro som inte har några åsikter och inte kan förklara den kristna trons åsikter och förtjänster utan bara bollar tillbaka med ett ”vad tror du själv?” väcker ingen respekt. Det ger inte ens möjlighet till att formulera vad man själv tror. För allt vi tror, tror vi ju i förhållande till något. Om den jag möter inte har någon åsikt, vad ska då min åsikt förhålla sig till? Om inte den jag talar med står för något, hur ska jag då kunna hålla med eller ta avstånd ifrån?

Så hamnar man exakt där SAEs artikel gör. Otydlighet och ytlighet skapar snarare förakt än trovärdighet. Att någon väljer att bli ateist istället för kristen efter möten med relativistiska och synkretistiska representanter för kristna församlingar kan väl inte göra någon förvånad. Frågan är ju varför ska någon ska förändra sitt liv på grund av något som ingen, inte ens församlingens anställda, tycks anse viktigt och avgörande?

Förmodligen var intentionen god hos den kvinnliga präst som mötte sina konfirmander i kyrkan genom att förklara att hon inte trodde att Jesus var Guds son, men jag undrar vilket resultatet blev? Jag tror inte att hon fick någon att närma sig evangelium, i alla fall.

Det har länge varit min utgångspunkt att om man inte tror på det man ska förkunna, bör man packa och gå hem. Präster i Svenska kyrkan uppbär lön för att förkunna evangelium – och det är en lyx som omfattar väldigt få av världens kristna. Det är en enorm förmån och ett lika enormt ansvar. Tar vi inte det ansvaret, så är det fullt berättigat att fråga varför vi avstår.

Att fega med vad vi står för resulterar aldrig i respekt. Snarare i förakt. Eller som Penn Jillette (som för utom att vara ena halvan av komiker- och illusionistduon Penn&Teller, dessutom är uttalad ateist) uttryckte det:

”Jag respekterar inte människor som inte missionerar. Hur mycket kan du egentligen hata någon om du tror att evigt liv är möjligt och inte berättar det?”

Ja, säg det.

Snart är konfirmanderna tillbaka från sin vandring i solskenet. Fåglarna kvittrar fortfarande. Ikväll är det trosbekännelsevandring – där samtliga tre artiklar är lika sanna. När trosbekännelsens sista rad har klingat ut, ska vi fira med chokladmousse och vispgrädde.

Inte för att vi ”kanske” tror – utan för att vi tror och bekänner. Med alla våra brister, alla våra tvivel och med en uttalad insikt om att vi inte begriper allt. Men vi tror, och det tänker vi berätta för våra konfirmander så tydligt vi bara förmår.