Med visst intresse har jag följt
turerna runt den så kallade altartavlan som ratades av Skara
domkyrka. Tack och lov, får jag väl säga. För ju mer historien
snurrat på, desto mindre har jag begripit. Nu förstår jag
ingenting, så kanske någon kan upplysa mig. Mina funderingar lyder
som följer:
Det torde vara uppenbart för alla med
den mest grundläggande receptiva förmåga, att Elisabeth Ohlson
Wallin har haft ett enda mål med detta så kallade konstverk som
haft huvudrollen i en så kallad konstkupp – nämligen att sätta
kyrkan duktigt på pottkanten.
Konstkuppen var nämligen inte mycket
till utmaning. Som så många redan påpekat, kunde Ohlson Wallin
omöjligen gå förlorande ur striden. När hon triumfatoriskt knackade på
dörren till domprosten, spelade det egentligen ingen som helst roll
om kollaget skulle tas emot med jubel eller totalrefuseras.
Hade domkyrkan plockat ner nuvarande
altardekoration och hängt upp Ohlson Wallins, hade hon triumferat.
Nu visade det sig att domkyrkan, efter tillbörlig prövning, vägrade
att ta emot donationen. Det spelade ingen roll. Ohlson Wallin
triumferade ändå, eftersom hon nu kunde stämpla domkyrkan,
kyrkorådet, biskopen, ja hela Svenska kyrkan faktiskt, som
homofobisk, exkluderande och otacksam.
Frågan är, om det inte var just det
som var målet? Jag känner inte till Elisabeth Ohlson Wallins
personliga relation till kyrkan, men den tycks varken okomplicerad
eller välvillig. Kanske tror hon sig verka för HBTQ-personers väl
genom sina närmast pubertala provokationer, men jag misstänker att
effekten blir snarast den motsatta. Det blir bara tröttsamt att
skåda.
Väl medveten om att kyrkan under sin
historia varit motbjudande homofobisk, så återstår fakta: Så
länge som jag varit verksam i Svenska kyrkan har mycket präglats av
ett HBTQ-perspektiv. På pastoralinstitutet i Uppsala fokuserade
kateketiken på hur man bäst mötte homosexuella konfirmander.
Dessutom fick jag i själavården lära mig att det gällde att kämpa emot om man
var gift men blev förälskad i någon annan – om det handlade om
heterosexuell kärlek, det vill säga. Upptäckte man däremot att
man var homosexuell gällde helt andra regler. Då skulle den nya
kärleken bejakas. Äktenskapets löften var sekundära den nyfunna
sexuella identiteten. Läraren som förkunnade detta figurerar nu
regelbundet som biskopskandidat.
Inom kyrkan finns ett betydande antal
homosexuella präster, biskopar och biskopskandidater. Det är, tack
och lov, inte längre paria att vara bög eller lesbisk. Istället
suckar ibland kollegor och utbrister att det tycks finnas ett
outtalat krav att vara lesbisk kvinna för att göra karriär i
Svenska kyrkan. Om det är sant eller inte vet jag inte.
Tyvärr är det så att den som blivit
kränkande eller nedvärderande behandlad på grund av exempelvis
sitt kön, sexuella identitet, handikapp eller etnicitet, kommer att
vara märkt av det resten av livet. Det blir så att säga naturligt
att strida för sin rätt, och att fortsätta strida även när
kampen innebär att sparka in öppna dörrar.
Jag tror inte för ett ögonblick att
Skara domkyrka ratade donationen på grund av homofobi. Sanningen är
nog snarare att det inte är särskilt många som bryr sig. Ohlson
Wallins kollage har ingen wow-faktor – och det verkar som om just
detta provocerar vissa i HBTQ-falangen allra mest. Samtidigt som man
känner sig kränkt när man blir behandlad ”annorlunda” på
grund av sin sexuella identitet, så blir man kränkt när man inte
blir behandlad annorlunda. Samtidigt som man menar att sexuell
identitet saknar betydelse, så har sexuell identitet en oerhörd
betydelse – vid vissa valda tillfällen, exempelvis när en
konstkupp ska genomföras mot en domkyrka. Kan någon förklara detta
för mig?
De som rusat till altartavlans försvar
har påpekat att den inte var menad att hänga permanent i domkyrkan.
Den skulle istället tas fram i HBTQ-sammanhang. Ursäkta, men det gör
väl snarare det hela ännu värre? Det allt handlar om, är alltså
att göra skillnad på människor?
Det är inte ofta jag haft tillfälle
att hålla med biskop Bonnier, men den senaste veckan har jag
faktiskt gjort just det. Han har i olika media tvingats upprepa det
uppenbart självklara – att Svenska kyrkan inte ska skilja på
människor och att det därför är otänkbart att byta ut kyrkors
inventarier efter vem som vistas där.
Ohlson Wallin hävdar att hon inte
känner sig välkommen i kyrkorummen. Symbolerna är ”fel”, hon
efterlyser HBTQ-motiv och svarta Jesusfigurer. Det är i och för sig
djupt beklagligt att hon känner sig ovälkommen, men själva resonemanget
antyder att hon inte förstått tanken bakom kyrkorummens utformning.
Själva poängen med kyrkorummet är att det är neutralt men
kristet. Oavsett ras, kön, ålder, etnicitet, eller för den skull
sexuell identitet, ska man kunna komma till kyrkan, träda in i
rummet, möta symbolerna – och fylla dem med sin egen mening. Det
är det som är styrkan i symboler. De är inte statiska. De tillåter
tolkning och omtolkning. De fungerar. För alla.
Kanske är det så enkelt att Elisabeth
Ohlson Wallins altartavla är ett kvalitativt tveksamt verk som
dessutom inte har någon teologiskt försvarbar plats i någon kyrka,
eftersom den genom sin utformning är vida mer exkluderande än
vilket krucifix eller vilken äppelkindad kerub som helst? Kollaget ger inte
många möjligheter till personlig tolkning och just därför har det
ingen plats i en kyrka, i alla fall inte i en kyrka som säger sig
välkomna alla människor – och det gör väl förhoppningsvis alla
kyrkor. Annars är de inte kristna.
Även en annan sak har fascinerat mig:
Denna oerhörda fixering vid det sexuella.
Personligen struntar jag
högaktningsfullt i vad mina medmänniskor sysslar med i sina sovrum,
förutsatt att det handlar om vuxna människor som inte skadar någon.
Jag tror att min inställning är relativt main stream i dagens
Sverige och, av mina erfarenheter att döma, inom Svenska kyrkan.
Jag förutsätter vidare att par som
väljer att leva tillsammans med varandra, och gifta sig med
varandra, gör det på grund av kärlek – oavsett om relationen är
mellan man och kvinna eller samkönad. Under en vigsel är det
kärleken och det gemensamma ansvaret för varandra som står i
centrum när löftena ges inför Gud – inte sexualiteten. Den ingår
liksom implicit, som en bonus.
HBTQ-rörelsen har slagits i många år
för att få heterovärlden att förstå att även deras kärlek är
just kärlek, att det handlar om så mycket mer än sex.
Förhoppningsvis har de kommit en bra bit på vägen i det arbetet. I
det perspektivet är Elisabeth Ohlson Wallins konstkupp närmast att
betrakta som en duktig backlash. Hon menar på fullt allvar att en
altartavla med halvnakna, sexuellt engagerade människor är den bäst
lämpade altarutsmyckningen vid HBTQ-vigslar. Varför? Ingen skulle
väl drömma om att kånka in ett fotokollage föreställande en
hånglande man och kvinna vid heterosexuella vigslar? Och på vilket
sätt skiljer sig en HBTQ-vigsel från en ”vanlig”? Var inte
hela poängen med en ny vigselritual att vi inte skulle göra skillnad?
Den senaste snilleblixten kom, föga
förvånande, från prästkollegor i Malmö. Malmöpräster har ju
gjort sig kända i riket för sin imponerande sadism mot sin högste
arbetsgivare. I Malmö krävs det numera betydligt kraftigare
artilleri än att be till ”hen”, läsa ur koranen eller kalla Gud
för ”kuk” för att få lite mediatid.
Nu ställs krav på att altartavlan som
Skara domkyrka på goda grunder ratade, ska få en hemvist i en
malmökyrka. Det vore visserligen en logisk utveckling vad gäller
att skapa ett optimalt pubertal-anarkistiskt och anti-traditionellt
sammanhang. Dock hoppas jag att dessa kollegor, i så fall, har den
goda smaken att sluta ta emot lön av medlemmarnas pengar. Lönen är
faktiskt tänkt att utbetalas till präster i en kristen kyrka som
riktar sig till alla – och det är det väl ingen som menar att det
i så fall längre är?
I den kristna kyrkan ska nämligen
alla, och då menar jag alla, vara jämlikar. Finns det någon
enda plats i världen, där varje människa ska känna sig väl
mottagen, accepterad och älskad, så ska det vara i den kristna
kyrkan. Med mindre ger jag mig inte. Men om detta är målet, så
tillåter jag mig att tvivla på att särbehandling är rätt väg
att gå.
Den enda som ler i denna sorgliga
historia är Elisabeth Ohlson Wallin. Och så ormen, förstås.
"Homosexualitet skall tolereras men inte förhärligas" ( Vaclav Havel, tjeckisk demokratiförkämpe och president).
SvaraRaderaHar precis hittat hit, och ser fram emot att få läsa mer på den här bloggen! Högt i tak ska vi ha det, för alla.
SvaraRaderaHälsar en kollega
Hej!
SvaraRaderaHittade hit efter ett tips på BloggarDag och har nu läst samtliga inlägg. Det är en skrämmande läsning. Jag hoppas verkligen att de inte lyckas tysta dig. Stå på dig. Du är modig!
(Och vågar någon eller några tala så kommer flera förhoppningsvis att våga.)
Härligt! Jag tycker inte i allt som du, men du är smart och orädd och anser att man bör säga att kejsaren är naken!
SvaraRadera"Personligen struntar jag högaktningsfullt..." - är det som privatperson eller som präst? Betänk att en av Sveriges finaste kärleksnoveller (Thorsten Jonssons "Gård i utkanten") handlar om ett par syskon som älskar varandra - även fysiskt. Betänk polyamorins framstötar på Pride o.s.v. Säger du till konfirmander och andra - som undervisning alltså - att allt är OK så länge de är vuxna och ansvarsfulla och inte "skadar någon annan"? I så fall har du ju i grunden samma inställning som pk-eliten i Svenska kyrkan, med reservation för stigmatiseringen av de "fobiska" och "intoleranta".
SvaraRaderaÄsch, jag utgår ifrån att du egentligen inte menar vad du skrev i det där stycket utan att det var ett "offer på liberalismens altare". Att vi inte är fönstertittare eller sexfixerade behöver inte innebära att vi lämnar walk-over i normbildningen - våra barn och ungdomar behöver några som står fast när allt rullar: nu även könsbegreppen med ÄB:s goda minne (svenska män kan nu föda barn har Kammarrätten slagit fast och riksdagen väntas 1 juli 2013 definitivt kodifiera queerrevolutionen - men 40 års könsstympningar ska det betalas ut skadestånd för och det kan jag hålla med om: psykiskt störda människor skulle aldrig utsättas för såna förfärliga omskärelser).
Hej Andreas,
RaderaTack för dina reflektioner. Du har helt rätt i att min formulering grundar sig i att jag inte ägnar särskilt mycket tid åt att fundera över andras sexualitet. Dock tar jag, naturligtvis, kraftfullt avstånd från polyamori och incest. Det kommer säkert att finnas tillfälle att återkomma till dessa ämnen, eftersom bland annat biskop Åke Bonnier uttalat sitt stöd för polyamorösa förhållanden.