#9. Minsta gemensamma nämnare

I veckan satt jag på pastorslunch i vårt församlingshem i Tygelsjö. Det är nämligen ekumenisk bönevecka i Malmö (om än med andra datum än i övriga landet) och min kyrkoherde hade bjudit in ett antal präster och pastorer i Malmö för att mingla, äta pastasallad och lyssna på Mackan Andersson – stå uppkomiker och frälsisofficer i vardande.

På något sätt kändes det lite som en släktträff, med alla tremänningar och sysslingar som man vet existerar men som man sällan umgås med. Tyvärr fanns det släktingar som inte hade tid att vara med. För de katolska och ortodoxa prästerna existerade inga hål i arbetsschemat för vår spretiga, bångstyriga familjelunch. Det var synd. Jag känner få personer i kyrkliga sammanhang som är så sympatiska som fader Blazo och fader Ludwig.

Jag gillar dessutom det där med ekumenik. Det är en uppbyggande tanke att vi, som kristna, kan vara så olika men ändå vara delar av samma familj – för att använda en klassisk kristen bild för det hela. Skillnaderna mellan oss har dessutom blivit mindre genom åren, i alla fall i mina ögon. Kanske beror det på att jag insett att det finns betydligt större faror än teologiska hårklyverier och meningsskiljaktigheter i sakfrågor.

Länge köpte jag nämligen villfarelsen att de största skillnaderna fanns att finna mellan de olika kyrkorna och samfunden. Jag förväntades tycka att det var så hemskt att katolska kyrkan inte tillät kvinnor i ämbetet, inte tillät protestanter att ta emot kommunionen i sina kyrkor och hade en blind tilltro till påven. Eller ta dessa baptister, som lät döpa om sig. Biskop Caroline frågade vid antagningskonferensen en av mina studiekompisar hur hon ”kunde leva med” att som tonåring låtit döpa om sig i en baptistförsamling innan hon hittat tillbaka till Svenska kyrkan. Jag fascineras fortfarande av biskopens fråga. Klart hon kunde leva med det. Vad skulle alternativet ha varit?

Jag var även övertygad om att mörkermännen fanns också inom vår egen kyrka. När jag studerade teologi, kunde jag inte tänka mig några jag hade mindre gemensamt med än de så kallade kvinnoprästmotståndarna. Hela klimatet inom Svenska kyrkan förkunnade dessutom att dessa personer skulle hållas ute i kylan eftersom de var stelbenta, inskränkta, misogyna, bakåtsträvande skamfläckar för den tidsenliga och profetiska Svenska kyrkan. Man skulle tycka på ett visst sätt, och detta innebar att vara för kvinnor i ämbetet. Tur för mig, visserligen. Men då reflekterade jag inte över hur enkelspårig debatten var, eller över metoderna som användes. Det har jag fått anledning till senare.

Idag tänker jag annorlunda. Jag förfasas inte längre av att det finns de som inte erkänner kvinnor (inklusive mig själv) i prästämbetet. Jag ägnar inte många tankar åt transubstantiation eller konsubstantiation. Jag döper barn men fnyser inte längre åt barnvälsignelser. Jag tycker visserligen att Johannes Paulus II var den siste, riktige påven men har den största respekt för dem som lyssnar till Benedictus XVI.

Vad har hänt? Jag tror jag har fått bättre perspektiv på saker och ting. Jag vet vad jag tror och förkunnar, och känner mig därför inte hotad av andra.

Att tycka olika är nämligen inget problem utan en tillgång. Jag omger mig ogärna med människor som tycker exakt som jag. När alla tycker lika resulterar det i stagnation, inskränkthet och självförhävelse – egenskaper som knappast är värda att sträva efter. Olikheter, möten och respektfulla diskussioner berikar, ger nya perspektiv och möjligheter till utveckling. Även inom teologins område.

Framför allt har jag tvingats inse att det finns större hot mot kristenheten som helhet än att vi tycker olika – så länge som vi har hittat en minsta gemensamma nämnare. Och vad skulle då denna bestå i? Det är busenkelt Eller snarare: det borde vara så busenkelt självklart att det blir pinsamt och mer än en smula skrämmande att jag över huvud taget ska behöva nämna den. Den minsta gemensamma nämnaren för den kristna kyrkan som helhet, är bekännelsen att Jesus är Kristus, Guds son.

Men vänta nu, tänker vän av ordning. Är inte detta själva grunden för den kristna kyrkan? Jo. Man skulle ju kunna tycka det. Men faktum kvarstår att en icke försumbar andel av Svenska kyrkans präster och biskopar slirar på den bekännelsen.

En bekants bekant funderar på att ansöka om att bli prästkandidat. Han drabbades dock av allvarliga tvivel när han konfronterade en präst under ett besök i Uppsala domkyrka och frågade om hon tyckte att det var viktigt att vara kristen. Prästen svarade nämligen nej på denna fråga. Enligt henne kunde man tro på vad som helst. Det spelade ingen roll, man hamnade i himlen i alla fall och huvudsaken var att man var en god människa. Den blivande teologistudenten undrade då om det var okej att han tillbad lyktstolpen utanför kyrkan. Detta kunde prästen inte svara på.

Prästen i domkyrkan är inte originell, utan en produkt av ett svenskkyrkligt fenomen där teologin förändrats till att allt mer präglas av jesusism snarare än kristendom. Att inte bekänna Jesus som Guds son är väl, i sig, helt okej. Jesus tvingade ingen att följa honom. Att se Jesus som en bra förebild är definitivt en god start, men gör ingen kristen. Med Jesus som förebild är det fullt möjligt att leva ett gott liv, men inget kristet liv.

Däremot uppstår det onekligen ett problem när man förnekar Kristus, samtidigt som man betecknar sig som kristen. Problemet blir ännu större, när den som kallar sig kristen utan att faktiskt tro på Kristus, har som uppdrag att företräda den kristna kyrkan. För hur ska man kunna företräda något man inte själv tror på?

Jag har ingen vetenskaplig studie att falla tillbaka på, men av det jag själv sett, hört och läst så är det i många sammanhang betydligt vanligare att predika om Jesus som schysst förebild än att predika om Jesus som frälsare. Något annat är väl inte heller att vänta, om den som predikar inte har någon egen relation till den uppståndne Kristus.

Att vissa präster och diakoner inte är kristna, är inte något nytt under solen. Min egen konfirmandpräst stack inte under stol med att han inte trodde på Gud. Jag tycker fortfarande att han borde ha valt ett annat yrke, men uppskattar hans ärlighet. Den ärligheten har jag inte mötts av så ofta. Den gängse reaktionen från jesusister brukar istället vara att etikettera alla som bekänner Kristus som Vägen, Sanningen och Livet som stelbenta, inskränkta, bakåtsträvande skamfläckar för den tidsenliga och profetiska Svenska kyrkan. (Ooops – i princip samma epitet som man tillskrev kvinnoprästmotståndarna, hur kan det komma sig?)

Idag har jag upptäckt att jag har mer gemensamt med många av mina gamla, upplevda, ärkefiender än med mina svenskkyrkliga jesusist-kollegor. Att bottna i denna minsta gemensamma nämnare gör att vi kan mötas för att dela tankar och visioner, utan att fastna i våra olikheter.

Förutsatt att vi, i de olika kristna kyrkorna och inom vår Svenska kyrka, delar tron på Kristus som minsta gemensamma nämnare, så finns det hopp för kyrkan. Utan minsta gemensamma nämnare däremot, har jag mina tvivel om framtiden och evigheten. Hur det förhåller sig med transubstansen och konsubstansen tror jag vår Herre kan förklara för oss när den dagen kommer och eventuella feltolkningar må vara oss förlåtna.

Om vi däremot tillbringat våra yrkesverksamma liv med att, iförda prästskjortor, förneka Treenigheten, misstänker jag att vi får betydligt svårare att förklara oss.