#10. Tips till prästerna i Stockholms stift inför stiftskollekten den 17 februari

Härförledens kom jag att diskutera ämnet kollekt med en äldre kollega. Eller närmare bestämt, vi kom att diskutera ämnet ”kollekt till Seglora smedja”, vilket inte är riktigt detsamma som att diskutera kollekt i största allmänhet.

Som de flesta kyrkligt aktiva känner till, och många inte fullt så kyrkligt aktiva förutsätter, så finns relativt detaljerade regler för hur kollekt ska tas upp och vilka ändamål som kvalificerar sig. Klassiska kollektändamål är sociala projekt, kyrkliga aktiviteter och bistånd.

Den 17 februari kommer dock Stockholms stift än en gång att sätta allt detta åsido och låta en halv stiftskollekt tillfalla den politiskt och ideologiskt drivna Seglora smedja.

Huruvida detta är ett korrekt beslut har jag mina starka tvivel om. Jag betvivlar dock inte för ett ögonblick att det är ett, av biskopen och stiftsstyrelsen, väl genomtänkt beslut. Att döma av reaktionerna i landets prästkollegium är jag långt ifrån ensam i dessa mina tankar.

Det pratas nämligen. Öppet och dolt skakas det på huvuden och frågorna ställs bland de präster (och de blir fler och fler) som ifrågasätter smedjan: Varför Seglora smedja? Vet biskopen vad smedjan sysslar med? Och vet hon – varför stödjer hon dem? Måste jag medverka till detta?

Jag hoppar över att beskriva smedjans metoder här, och hänvisar istället till Annika Borgs skrämmande men viktiga redogörelse för dessa på bloggen Kristen Opinion.

Men biskopen vet. Biskopen vet mycket väl. Förutsatt att hon besitter någon form av receptiv förmåga så känner hon till smedjans metoder. Mycket talar dessutom för att hon, on a regular basis, anlitar sig av den. Det går hur som helst inte att bortse från att hon beviljat parhästarna Klein och Lindqvist Hotz ett carte blanche från Codex Ethicus, som är det finare namnet på stiftets egen lagbok i vett och etikett för präster. Det går heller inte att bortse från att biskopen belönar smedjans arbete ekonomiskt. Även genom att låta kollektmedel tillfalla den.

Nu bör man i och för sig notera att innan en kollekt kan tillfalla något över huvud taget, så ska kollekten först samlas in. Från församlingen. Av en präst. I kyrkan.

Därav samtalet med min kollega. Samtalet var kort och koncist och fokuserade på frågan som rörde bekymret för den enskilde prästen när han eller hon åläggs att ta upp en kollekt till ett ändamål som prästen anser vara, diplomatiskt uttryckt, förkastligt.

”Vet du hur man gjorde förr?” frågade min luttrade kollega. Jag skakade på huvudet. ”Jo”, sa han, ”då gjorde man som så, att man först upplyste om att kollekten togs upp vid utgången för då fick man större handlingsfrihet. Sen kunde man helt kort säga att kollekten som samlas i kollekthåven går till Seglora smedja men samtidigt så finns det möjlighet att istället lämna ett ekonomiskt bidrag till ett alternativt, behjärtansvärt ändamål som en annan kyrkvärd samlar in i en separat bössa. Så säger man inte mer om kollekten till smedjan, men gör reklam för alternativet.”

Om detta är ett hederligt tillvägagångssätt eller inte, lämnar jag åt mina enskilda kollegor att avgöra. Men det är ett alternativ. Och satt i relation till det hedervärda i att låta en halv stiftskollekt tillfalla Seglora smedja, så är väl det mesta relativt.