#11. Att bekänna (röd-)färg

”If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck.” Så lyder the duck test, ett humoristiskt sätt att närma sig det induktiva resonemanget, det vill säga att utifrån observationer upptäcka ett mönster som leder till en slutsats.

Idag är det Helle Klein som undanröjt alla tvivel och meddelat att hon de facto är en anka. Eller, mer korrekt, att hon är vänsterpolitisk redaktör och inget annat.

Jag måste erkänna att jag först blev förvånad när en bekant och kollega ringde upp och meddelade att Helle Klein i maj tillträder posten som chefredaktör och vd för tidningen Dagens Arbete. Förvånad, eftersom jag inte trott att hon skulle vara så ärlig. Sen blev jag glad. Glad över att spekulationerna nu kan upphöra.

Ibland är det så befriande att få utbrista i ett ”vad var det vi sa?” Alla de röster som så länge hävdat att Seglora smedja är en politisk och ideologiskt driven smedja i nyinkvisionistisk anda, som har litet eller intet med kristen tro att göra, behöver inte mötas av kritik och hån längre.

Helle Kleins nya jobb bevisar enligt the duck test att hon varit precis vad hon sett ut som, simmat som och kvackat som – nämligen en vänsterpolitisk debattör. Prästskjortan var kanske aldrig mer än ett respektingivande alibi? För henne, som lett smedjan som fått ange Svenska kyrkans riktning och ton, var kyrkan aldrig mer värd än att den fick stå tillbaka när något mer intressant, och förmodligen mer lukrativt, dök upp. Som en chefredaktörspost.

Eller, som Helle Klein själv uttrycker det på Dagens Seglora: ”Det här var ett erbjudande jag inte kunde motstå. Jag älskar tidningar och mitt kall är Ordet – att bilda opinion för människovärdet varhelst det behövs. Nu vill jag ge röst åt de utsatta på en arbetsmarknad som alltmer liknar 30-talet med massarbetslöshet, sociala spänningar, fattigdom och utslagning. I en tid av växande nyfascism vill jag försöka bidra till att öka kärlekens makt i världen som Bang uttryckte det.”

Såpass? För mig är Ordet, med stort O, Guds Ord, Bibelns Ord, Evangeliets Ord – och det Ordet tjänar jag genom att stå fast vid min kallelse till präst i Svenska kyrkan. För Helle Klein handlar det istället om att vara politisk megafon i en tid som, på klassiskt kleinskt manér, sägs kännetecknas av växande nyfascism. Det politiska budskapet är det primära. Scenen är sekundär.

Målet med det nya jobbet är enligt Klein ”att få större genomslag i samhällsdebatten”. Jag misstänker att det nog alltid varit samhällsdebatten och inte evangelium som varit mest intressant för Helle Klein. Hur som helst gav tydligen inte Svenska kyrkan maximal genomslagskraft.

Jag är den första att gratulera Helle Klein till det nya jobbet. Jag är övertygad om att det kommer att passa henne som hand i handske. Dock smyger sig en del funderingar på.

Svenska kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet, har stött Helle Klein både i ord och handling och gett smedjan ett orimligt stort inflytande. Biskop Eva Brunne har stött smedjan genom stiftskollekter och stiftsbidrag. Smedjans präster, Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, har till synes ostraffat fått bedriva hatpropaganda mot oliktänkanden.

Även här nere i Lunds stift har smedjan smidit sina ränker. Senast i november förra året anlitades Helle Klein av Sensus och Lunds stift för att föreläsa under tvådagarskonferensen Att bygga kyrka.

Under rubriken som handlade om kyrkans uppgift, talade Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz från Seglora smedja om ”kyrkan som profetisk röst och bedjande gemenskap”. Konferensen på stiftsgården kostade deltagarna 1450 riksdaler per skalle, inklusive mat exklusive logi. Men vad var det konferensdeltagarna fick betala för? Att någon, som förmodligen redan befann sig i förhandlingar inför ett kommande politiskt chefredaktörsuppdrag eftersom hon ”fått ett erbjudande hon inte kunde motstå”, skulle instruera präster och diakoner med ett brinnande engagemang i Svenska kyrkan om hur de bäst skulle manifestera ”profetiska röster och bedjande gemenskaper”?

Ursäkta mig, men fanns det verkligen ingen bättre lämpad för detta än en smedja som gjort sig (ö-)känd för sina förföljelser av oliktänkande? Och hur kunde Helle Klein tacka ja till erbjudandet? Hon visste förmodligen redan då att hon ”älskade tidningar” – och att denna kärlek var större än den hon hyste till kyrkan.

Hur påverkas förresten biskopens förtroende av Helle Kleins beslut? Biskop Brunne har satsat allt på att stödja en häst som visat sig springa för ett annat stall. Helle Klein älskade tidningar mer än kyrkan – och, kan vi anta, mer än biskop Brunne. Kleins beslut att bli chefredaktör igen är inget annat än ett finger åt biskopen. Så mycket var lojaliteten till kyrkan värd. Så grunt var engagemanget.

Eller är Kleins beslut ett resultat av den senaste tidens utveckling? Det var måhända inte så kul att vara inkvisitionspatrull längre när de dödsdömda vägrade att, prydliga och vattenkammade, ställa upp sig inför exekutionspatrullen utan istället började försvara sig, med sakliga argument som smedjan aldrig kunnat bemöta.

Riktigt intressant blir det när man tittar lite närmre på hur Helle Klein ser på sin framtid inom Svenska kyrkan. I en intervju i Dagens Arbete säger hon att hon vill fortsätta som ”fritidspräst”, och på Dagens Seglora uttrycker Klein sig så klockrent att det är på plats att citera henne igen: ”Min arena blir nu utanför kyrkan, men jag älskar att vara präst och kommer att volontärarbeta som sådan framöver.”

Jag visste inte att man kunde volontärarbeta som präst. Vad är en ”fritidspräst”? Är det det man blir om man älskar att vara präst så där lite lagom (dock inte lika mycket som man älskar tidningar)? Och vilka roller går att kombinera med rollen som präst? Kan man vara präst och porrskådis? Präst och vapenhandlare? Präst och politisk chefredaktör? Det får bli upp till biskopen att avgöra. Dock hoppas jag på någon form av stringens.

Med hjälp av denna fritidspräst ska nu Ewa Lindqvist Hotz driva Dagens Seglora och Seglora smedja. Dock ska arbetet bedrivas, hör och häpna, på ideell basis enligt dagens Dagens Seglora.

Låt oss titta lite närmre på själva begreppet ”ideell”. Svenska Akademiens Ordlista ger följande definition: ”Ideell [-el'] adj. -t -a grundad på el. syftande till högre, andliga värden; upphöjd, översinnlig, endast tänkt.”

Eller, som begreppet beskrivs på Wikipedia, ”ideell är en verksamhet som bedrivs på ett organiserat sätt utan vinstintresse för ett gott allmännyttigt syfte. Arbetet kan ske i ideella föreningar eller i informella nätverk och tillfälliga sammanslutningar utan formell status.”

Seglora smedja ska alltså drivas ideellt. Av frivilliga resurser. Utan vinstintresse. Därmed har vi också löst problemet med den kommande stiftskollekten den 17 februari, där kollekten skulle delas mellan Seglora smedja och S:ta Katharinastiftelsen.

Helle Klein har idag bevisat att hon, och i förlängningen Seglora smedja, haft som främsta mål att verka politiskt, inte teologiskt. Sådan verksamhet bör inte stödjas via kollektmedel. Ska verksamheten dessutom bedrivas ideellt, är det väl ännu mer tveksamt om det ska tilldelas någon kollekt. Det finns alltså alla skäl för biskopen att riva upp beslutet om en halv stiftskollekt till Seglora smedja. Förslagsvis tilldelas istället S:ta Katharinastiftelsen hela stiftskollekten den 17 februari.

Så vad händer nu? Ska biskopen lyssna till de röster som så länge menat att uppdraget som präst inte går att kombinera med den verksamhet som Seglora smedja bedrivit – för bland annat stiftets pengar? Biskop Brunne har länge försvarat sin adept med hull och hår. Kommer hon fortsätta försvara en politisk chefredaktör som vill vara fritidspräst på volontärbasis?

Låt mig avsluta med ett enkelt resonemang: Antingen är man präst, och lojal sitt kall och sin vigning, eller så kliver man av för ett kall som var starkare. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, även om Helle Klein gjort just det sedan Seglora smedja såg dagens ljus. Kalla mig inskränkt, men så resonerar jag.

Att vara präst är ingen dans på rosor, långt ifrån, och alla församlingar ligger utanför Paradiset som biskop Caroline uttryckte det.

Att tro på det man gör och stå för sina åsikter är ofta smärtsamt i kyrkans värld. Det kostar på att bekänna färg. Tro mig. Jag vet. Och idag har Helle Klein bekänt sin färg. Den var röd.

Kvack, kvack.