#12. Andra budet

Nyss hemkommen från ännu en konfirmandlektion, har jag fått en av mina teorier stärkt ännu en gång: jag lär lika mycket av våra konfirmander som de lär av mig. Ibland är dock kunskapen jag inhämtar inte särskilt smickrande.

En sak som ska gnuggas med konfirmanderna är, naturligtvis, tio Guds bud. Just den lektionen är faktiskt den enda jag kommer ihåg från min egen konfirmationstid. Prästen (som för övrigt var öppen med att han inte var religiös) stack åt oss ett papper med budorden och sa åt oss att plugga in dem. När vi rabblat upp dem för honom fick vi gå. Jag lärde dem snabbt och de försvann nästan lika snabbt. Men lektionen blev kort för min del, och där och då var det ju målsättningen. Dessutom lärde jag mig hur man absolut inte lägger upp en lektion om budorden. Kanske var det också värt något.

Vis av erfarenheten ägnade vi istället två timmar åt att vända och vrida på dessa budord. Särskilt det andra av dem väckte en hel del funderingar hos mig.

”Du skall icke missbruka Herren din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.” Konfirmandernas frågor haglade. Vad betyder det? Att man inte får säga ”herre gud”? Att man inte får svära? Får man säga ”jösses”?

Vi har ju kommit en bit bort från det judiska, där man blixtsnabbt byter varje skrivet ”jahvé” mot ett läst ”adonaj”. Att hävda att vi faller döda ner i samma ögonblick som vi säger guds namn vore ju bevisligen lögn och att hänvisa till Luthers lilla katekes hade nog inte gjort dem mycket visare. ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke bruka hans namn till onda önskningar, svordom, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkalla det i all nöd, bedja, tacka och lova.” Så skrev Luther.

Jag tycker det är rätt bra skrivet. Men formuleringen besvarar inte så mycket för dagens konfirmander. Snarare ger det bara en anledning att upprepa den ursprungliga frågan: Vad betyder det?

Jag valde att dra parallellen till våra mer världsliga förhållanden. Om vi har en relation med någon (det må vara en kärleksrelation, föräldra-barnrelation eller vänskapsrelation) så vill vi ju att den vi älskar behandlar oss respektfullt även när vi själva inte är i närheten. ”Om din pojkvän pratar skit om dig inför sina kompisar, så blir du ju ledsen”, sa jag till tjejerna. Tjejerna (för just den här gruppen består mest av tjejer) höll med. Så är det ju. Så varför skulle Gud reagera annorlunda?

Gud vill ha en kärleksfull relation till var och en av oss. Snackar vi skit om Gud, så blir Gud ledsen och besviken, och förutsatt att vi bryr oss om Gud så vill vi inte göra Gud ledsen och besviken. Svårare än så är det kanske inte.

Kan man koncentrera det till att det ligger en poäng i att tänka på sitt språk, så att vi är respektfulla när vi talar om Gud? Det verkar ju i så fall ganska basic. Ändå är det ju just så vi får lära oss att inte göra – i alla fall om vi vill vara liberala inom Svenska kyrkan.

Inom Svenska kyrkan existerar nämligen ett märkligt fenomen – det anses extra fint att vara sadistisk mot Gud. Fråga mig inte varför.

Fenomenet lyser igenom med jämna mellanrum. Särskilt tydligt blev det den 26 november förra året, när universitetsprästerna Kent Wisti och Caroline Wiens i Malmö fick ännu en briljant idè. En av de tidigare idéerna realiserades genom twitterkampanjen ”jag är också ett pissluder”, där prästerna gick ut och proklamerade att de var pissluder. Förutsatt att aktionens mål var att göra kyrkan till åtlöje, få ännu fler att skaka på huvudet åt prästerskapet och få ännu fler medlemmar att lämna kyrkan, så lyckades man över förväntan.

Nu ville man leka stå-uppkomiker istället för att vara pissluder. Men för att få maximalt mediagenomslag (vilket ofta tycks vara själva målet hos duon Wisti/Wiens) så ville man göra det med kyrkan som arena. Sålunda ville man roasta Gud i S:t Johanneskyrkan.

Dock tycktes man ha glömt några små detaljer. Själva begreppet ”roasting” inkluderar att personen som ska häcklas är närvarande. Wisti/Wiens löste detta genom att låta biskop Koskinen representera Gud. Det gick väl sådär.

Att Jesus själv lärde oss att be med orden ”låt ditt namn bli helgat” brydde man sig inte heller om. Lärjungarna hörde kanske fel? Kanske sa Jesus egentligen att Guds namn skulle bli ”häcklat” istället för ”helgat”?

Tydligen var det så både kontraktsprosten och kyrkoherden i S:t Johannes tänkte, för agera mot roasten gjorde man inte. Jag frågade faktiskt varför. Kontraktsprosten hänvisade till kyrkoherde Persson som artigt besvarade mitt mail med följande ord: ”Jag skulle nog mena att i och med det som hände i Jerusalem för två tusen år sedan – kristushändelserna då Gud som en av oss hånas, plågas och dödas – så har Guds namn redan dragits i smutsen. Det är ju en av poängerna med kristen tro. Att Gud hela tiden betraktar oss underifrån, från smutsen så att säga. Kenosis.”

Kenosis. Naturligtvis. Att tömma sig själv för att lämna plats för Gud. Kenosis. Ett fint ord lite von oben som i århundraden har kastats i ansiktet på misshandlade kvinnor, förtryckta folkgrupper och felaktigt behandlade individer. Det är inte så farligt, lid nu så blir du salig sen. Ett kristet sätt att två sina händer.

Dessutom är det ju lite schysst konfirmandlogik som kyrkoherden presenterar. Om någon annan gjort samma sak tidigare, så kan jag göra det nu. Då är det inte mitt ansvar. Jesus hånades ju då – alltså kan vi håna honom nu. Jesus plågades ju då – alltså kan vi plåga honom nu. No harm done. Ingen skugga må falla på oss nu, vi står ju bara i andra ledet och gör som andra gjort före oss. Detta sätt att resonera för mina tankar till helt andra sammanhang, där konsekvenserna försvarades med repliken ”jag lydde bara order”.

Men allt vi gör ger konsekvenser. Vi är aldrig utan eget ansvar. Det gäller både relationer mellan människor och relationer mellan människa och Gud. Det är det vi lär ut till konfirmanderna och det borde rimligtvis även gälla oss.

Så enkelt är det kanske, men faktum återstår. Det är oerhört svårt att förklara för ett gäng åttondeklassare att man ska vara respektfull när man talar om Gud, när biskopar tiger stilla och präster gör karriär genom att kalla Gud för ”kuk” i ett vigt kyrkorum.

”Huruvida Gud är närvarande eller inte är väl slutändan en trosfråga” avslutade kyrkoherde Persson sitt mail inför roasten. Så är det nog. För den som inte tror på en närvarande Gud spelar det ju ingen roll hur man behandlar den gud som inte finns. För oss andra, som tror på en Gud som inte bara är närvarande i allt utan också bryr sig om relationen till var och en av oss, så spelar det däremot roll. Det spelar stor roll.

Konfirmanderna tycktes fatta poängen. Så mycket lärde jag dem. De, å andra sidan, lärde mig något annat - nämligen att en repetition av det andra budet torde vara på sin plats bland de redan prästvigda...

Den som vill lyssna till roasten av Gud kan göra det här.