#105. Ändrade uppgifter?

När store sonen gick till skolan i morse låg det andra numret av Malmö samfällighets egna magasin Trovärdigt i tidningshållaren. Magasinet säger sig vara ”ett magasin om tro, hopp och kärlek från Svenska kyrkan i Malmö”.

Under förra året togs beslutet att ersätta Amos, som tidigare distribuerats till Malmös hushåll, med en egen publikation. Amos var omtyckt och efterfrågat – men för dyr. Syftet med bytet sades vara primärt ekonomiskt.

Det primära syftet tycks i alla fall inte vara att sprida kristen tro. Det är inget illvilligt påstående. Det är inte ens mitt påstående. Det är samfällighetens eget påstående. På sista sidan lyder rubriken Vi bryr oss – gör du? och texten inleds med att slå fast följande:

”Svenska kyrkans viktigaste uppgift är inte att göra människor mer religiösa, utan att vara en resurs för människor som behöver hjälp och stöd.”

På sätt och vis är det ju bra att samfälligheten tydligt förklarar vad som är (och vad som inte är) dess uppgift. Men här uppstår några problem, dristar jag mig att påstå.

Gissningsvis är formuleringen ett försök att tilltala även icke-kristna medlemmar så här i kyrkovalstider. Men frågan är om det är en bra taktik. Att sudda ut alla karaktäristika och förväntningar är inget som attraherar. Snarare tvärt om. Samfälligheten uppmanar medlemmarna att gå och rösta – men varför ska man rösta i ett kyrkoval om kyrkan själv, när den ska definiera sin viktigaste uppgift, förnekar det som de flesta ser som kyrkans unika område?

Å andra sidan är det nog just därför man ska gå och rösta, men det blir ett annat blogginlägg.

Som av en händelse skriver Marcus Birro om något liknande i sin krönika i Expressen idag. Under rubriken Gud har blivit ett lapptäcke skriver Birro:

”I dessa tider väljer alltså stora delar av svensk kristenhet att avsäga sig sitt eget budskap. Allt obekvämt raderas ut. Det övernaturliga plockas bort. Hela tanken med synd och omvändelse rullas undan och täcks över av en hurtig men hysterisk desperation efter att få tag i nutidsmänniskan.

Det har talats om att kyrkan behöver slipa trösklarna för att locka folk. Det är helt fel väg att gå. Både teologiskt, andligt och det är dessutom rent lögnaktig. Nu har man slipat golvet och därmed öppnat ett stort hål rakt ner.”

När kyrkan inte längre ser det som sin viktigaste uppgift att ”göra människor mer religiösa”, är frågan om man inte just slipat hål i golvet.

I mitt inlägg #84 skrev jag om en amerikansk studie som visar att en kyrka som är luddig, otydlig och inte kan presentera klara argument för sin sak får unga att välja en ateistisk livssyn, och det kan ju knappast vara syftet. Men visst är det logiskt. Om inte ens kyrkan själv tycker att de kristna frågorna är viktiga – varför skulle då någon utanför kyrkan tycka det..?

Ett annat, lika delikat, bekymmer som uppstår om den viktigaste uppgiften för Svenska kyrkan inte skulle vara att ”göra människor mer religiösa”, är att det var just den uppgiften jag och mina prästkollegor åtog oss i och med prästvigningen. Om man nu gör det lite enkelt för sig och sätter ett likhetstecken mellan kristen och religiös. Och det måste jag ju, för det vore ju mer än lovligt knepigt om jag som präst (och vi som kyrka) skulle försöka få människor att bli mer av någon annan bekännelse.

Jag skulle vilja uttrycka mig så här istället:

”Svenska kyrkans viktigaste uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus, och få samhället att ta till sig mer av kristna värderingar. På så sätt skapar vi många resurser för människor som behöver hjälp och stöd.”

Faktum är att jag åtog mig uppdraget som präst just för att jag ville ”göra människor mer religiösa”. Eller mer precist – mer kristna. Att möta Kristus är, by far, det bästa som hänt mig – och jag vet att jag delar den erfarenheten med många. Alltså är min önskan att fler ska få uppleva vad jag upplevt.

Du som delar min erfarenhet av att få sitt liv förändrat och skakat i sina grunder av ett möte med Kristus, håller kanske med mig om att det efter en sådan upplevelse är omöjligt att inte missionera. Om en kristen säger att ”det där med religion är väl inte så viktigt” så är det inget annat än ett svek mot den andre – för med vilken rätt undanhåller jag i så fall det vackraste jag känner till för min medmänniska?

Uppdraget att vara en god medmänniska vilar på alla kristna, liksom uppdraget att missionera. Men det är det uttalade uppdraget att förmedla evangelium och tron på Kristus som gör en präst till en präst och en diakon till en diakon. Och en kyrka till en kyrka, för den delen.

När en kyrka glömmer bort det, bör man nog fråga sig om den har glömt bort något ganska viktigt, nämligen det som utgör själva grunden för hennes existens. Att en kyrka nedprioriterar religionens betydelse, tror jag dessutom inte är särskilt förtroendeskapande.

Frågan är om det ens är trovärdigt?


Magasinet Trovärdigt kan du läsa på hemsidan för Svenska kyrkan i Malmö. Pdf-filen återfinns i högerspalten.