#106. Var Jesus sosse?

”Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.”
2 Mos 3:14-15

Gud är den Gud är. Så enkelt är det bara. Under många år har människan tenderat att göra detta enkla faktum hur komplicerat som helst. Men nu har det lanserats ett alternativ: Istället för att göra Guds identitet komplicerad, kan man förenkla det intill det imbecillas gräns. Jag är inte helt säker på om det är bättre.

För visst finns Gud. På riktigt. Inte bara som en konstruktion, en psykologisk förklaringsmodell eller en tröst för mindre intelligenta som kvällstidningarna hävdade härom veckan. Sedan är det ju en annan sak att det kan vara förtvivlat svårt att acceptera, och att vi aldrig någonsin kommer att kunna förstå eller förklara alla aspekter av vad och vem Gud är.

Ändå. Gud är den Gud är – och Gud är inte alltid den vi skulle önska. Så gör vi som vi är vana att göra när något inte riktigt passar. Vi förändrar. Och det är ju enkelt när motparten inte kan protestera.

”Gud har blivit ett lapptäcke”, skriver Marcus Birro i sin krönika i Expressen. Han fortsätter:

”Det går utmärkt att klippa ur sin favoritfärg och sedan sy sig en helt egen tro att svepa in sig i. Allting går bra. Allt är upphöjt flummigt. Det besvärliga kasseras. Det uppfordrande är det ingen som vill ta i. Det spelar ingen roll hur du lever eller vad du gör, allt är okej, kärleken kommer inte med ett enda krav.”

Idag har jag fått lära mig att Jesus var sosse. Det är de visa ungdomarna i SSU som förkunnat detta för mig, i form av en video på Youtubemed titeln PS: Jesus var sosse. Slutsatsen har man kommit fram till efter att, enligt Birros modell, ha klippt ut de (antar jag) röda färgerna och sytt ett eget vänstertäcke.

Valpropaganda, kan man tänka. De är förmodligen hiskeligt nöjda med resultatet. Själv är jag aningens mer skeptisk. Redan rubriksättningen lämnar alla möjligheter för mig att:

1: opponera mig. Jesus var nämligen inte. Jesus är. I presens. Det är en viss skillnad. Och om Jesus är, så får jag tillfälle att:

2: opponera mig igen. Jesus är nämligen inte sosse. Eller moderat, eller vänsterpartist, eller folkpartist, eller centerpartist, eller sverigedemokrat, eller miljöpartist. Han är inte ens kristdemokrat, även om partinamnet kan förleda. Gud är. Kristus är. Men definierar han sig som sosse? Efter att ha sett den animerade filmsnutten, kan jag vidare:

3: konstatera att partilinjen följs. SSU talar endast om Jesus och inte om Kristus. Men SSU ska ha cred för att de överträffar moderpartiet. Där talas det varken om det ena eller det andra. Hur är det många, även kyrkfolk, brukar säga? ”Jag tror inte nödvändigtvis att Jesus var Guds son, men han var en bra förebild”? Jesusister finns det gott om i den kristna kyrkan. Dessutom:

4. stärks jag i min övertygelse att partipolitik inte hör hemma i kyrkan. Individer som sysslar med politik är hjärtligt välkomna, men inte för att driva en politisk linje för att styra kyrkan. De kyrkligt aktiva är fullt kapabla att ta hand om kyrkan utan partipolitisk övervakning.

”Jesus var grym på fördelningspolitik”, får jag lära mig i SSU:s reklamfilm. Den bit av lapptäcket som ska bevisa detta bär ett motiv av brödundret. Vidare menas att Jesus var sosse eftersom han förespråkade solidaritet.

”En för alla, alla för en”, citerar SSU. Men sorry SSU, det var inte Jesus som sa så. Det var de tre musketörerna i Dumas bok med samma namn. De tre musketörerna är visserligen en bra bok, men historien är uppdiktad – till skillnad från Bibeln. Kanske är jag enkelspårig, men för den som vill betona Jesus medmänskliga sida är väl ändå Bibeln en trovärdigare källa att citera ur än skönlitteratur? Är man inte bibelsprängd själv, finns det sökmotorer.

SSU klipper rosaröda bitar till sitt lapptäcke. Miljöpartiet skulle kunna klippa en hel algodling av gröntonade bitar för att få Jesus att framstå som miljöpartist. Kristdemokraterna kanske håller sig till de himmelsblå, medan Sverigedemokraterna kombinerar gult och blått. Centerns melerade täcke blir kanske tillräckligt stort för en docksäng.

Det är nämligen här det skär sig. Visst kan den som vill ”bevisa” att Jesus hade socialistiska tendenser. Men det är precis lika enkelt för den som vill att klippa ut bitar som stärker nationalistiska tendenser. Det är lika möjligt för en inbiten konservativ att designa ett Jesus-täcke, som det är för en utomparlamentarisk anarkist.

Fenomenet är inte nytt och inte unikt för svensk kyrkopolitik. Eli Göndör skriver på sin blogg:

”I exempelvis den katolska Bebådelsekyrkan i Nazareth har det från hela världen skickats mosaiker som föreställer Jesus och Maria. På den som kommer från Japan är Jesus och Maria japaner precis som de är afrikaner på bidraget från Afrika. Hanan Ashrawi som är kristen palestinsk politiker och författare han konsekvent envisats med att Jesus var palestinier. Påpekandet att Jesus varken var kristen eller någonsin besökte någon kyrka är i dessa fall meningslöst.”

Allt trixande och redigerande av Gud har förvandlat Gud till en egendesignad snuttefilt, något vi tar fram vid behov när vi behöver tröst, kravlös kärlek eller gudomlig ratificering av våra egna åsikter, men stoppar undan när vi mår bra. I den moderna gudsrelationen hör inga former av krav hemma. Gud göre sig inte besvär, det är upp till oss att diktera villkoren.

Gud har förvandlats från en fast grund att bygga sitt liv och sin tillvaro på, till innehållet i en burk Play-dooh. Ta fram när du vill, forma till det du känner för. Blir du inte nöjd är det bara att knåda ihop igen och göra om. Som en omvänd omvändelse. Istället för att bjuda in Gud för att förändra våra liv, bjuder vi in oss själva för att förändra Gud.

”Jag är den jag är” har förvandlats till ”jag är den du vill att jag ska vara”.

När Gud inte är den vi vill att han (! eller ?) ska vara, gör vi om honom. I #41 skrev jag om att kidnappa Jesus, tysta honom och använda honom som en gisslan vi visar upp för att bekräfta och stärka våra egna åsikter – åsikter som ofta har litet eller intet att göra med varken Jesus eller evangelium.

Marcus Birro fortsätter:

”Det är kyrkoval den 15 september. De politiska partierna som inte en enda gång i sina kyrkopolitiska program talar om Jesus eller Gud slåss nu om de stackars själar som fortfarande bryr sig. Deras enda ambition är makt. De bryr sig ingenting om tro eller Jesus. De bryr sig bara om makt. Vilket i mångt och mycket går exakt på tvärs mot allt det Jesus står för.”

Inför kyrkovalet används Jesus påfallande ofta i politiska syften – och politik i kyrkan handlar inte om något annat än makt över kyrkan. Jesus själv kan inte protestera, förrän möjligen på den yttersta dagen. Och det skulle inte förvåna mig det minsta, om Jesus då kommer att påminna oss om vad han sagt om att missbruka sin makt.

Så var Jesus verkligen sosse? Nej. Tro det eller ej, men även om många inom Svenska kyrkan har partibok, så innebär det inte att Jesus med automatik hade en likadan. Det har i alla fall gått samtliga evangelister förbi.

”Rösta för solidaritet, rösta på Socialdemokraterna”, säger SSU.

Nej, gör inte det, säger jag. Rösta för Kristus istället – och rösta frimodigt!