#115. Sista spiken i kistan

Det är en sorgens dag. Eva Hamberg har fått nog. Utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna var sista spiken i kistan. Nu avsäger hon sig prästämbetet, lämnar Svenska kyrkan och sitt uppdrag i läronämnden samt säger upp medlemskapet. ”Jag har en skyldighet att markera. Är jag med i Svenska kyrkan är jag medansvarig för den sekularisering som ätit sig in i kyrkan”, säger Hamberg i en intervju med tidningen Dagen som du kan läsa här.

Det är en sorgens dag, ty en av mina värsta misstankar bekräftas sakta men säkert. Nu senast av Eva Hambergs avhopp.

Egentligen är jag inte förvånad. Eva Hamberg har länge signalerat sitt missnöje över den rådande situationen och hon har, liksom jag själv, oroat sig för den inomkyrkliga sekulariseringen. Att Hamberg reagerat över ärkebiskopkandidaternas åsikter hade jag liksom utgått ifrån, men jag var ändå inte beredd på detta.

Det är nämligen inget litet steg Eva Hamberg tar, och det är inte vem som helst som lämnar. Hamberg sitter som sagt var i Svenska kyrkans läronämnd och hon är därigenom en av de teologer som besitter störst auktoritet och har störst insyn i den kyrkliga maktens korridorer. När hon uttalar sig om tillståndet inom Svenska kyrkan och dess ledning bör orden tas på största allvar. Så vad är det då Eva Hamberg säger? Bland annat detta:

”Om Svenska kyrkans blivande ärkebiskop inte kan stå för den apostoliska troskännelsen utan bortförklarar den, då har sekulariseringen gått långt. --- Antje Jackelén säger till exempel att jungfrufödseln är av metaforisk betydelse. Flera av kandidaterna säger att det inte finns någon risk för dubbel utgång trots att Jesus själv aldrig sagt något sådant. Det är allvarligt om Svenska kyrkan vilseleder i sådana frågor.”

Hamberg säger därmed ungefär vad jag själv sa härom dagen, i blogginlägg #114. Även på en annan punkt är Eva Hambergs åsikter samstämmiga med mina egna – nämligen att det råder ett skrämmande krav på åsiktsgemenskap inom Svenska kyrkan och att den som tycker olika riskerar långtgående bestraffningar:

”Dessutom finns den en klar brist på tolerans inom Svenska kyrkan. Kandidaterna var ju noga med att prata om vikten av dialog, det låter fint, men det är bara floskler. Egentligen förföljer kyrkans ledning de grupper som tycker annorlunda. Håller man inte med i ämbetsfrågan så blir man inte prästvigd. Det är väldigt lågt till tak.”

Processen är pågående. Kyrkan gör sig sakta men säkert av med de oliktänkande, de kritiska rösterna, de som har sin lojalitet till Kristus och Kyrkan (med stort K) snarare än till karriären och kyrkan (med litet k).

Om målet är att göra sig av med de misshagliga rösterna är man på god väg. Eva Hamberg har stannat kvar tills nu, men många är de som lämnat före henne – inte på grund av att man inte delar den kristna tron, utan för att man anser att Svenska kyrkan vacklar gällande sin kristna tro och steg för steg fjärmar sig från övriga kristna kyrkor.

Eva Hambergs ord ekar illavarslande inom mig. Som medlem i allmänhet och präst i synnerhet är jag medansvarig för den sekularisering som verkar inom kyrkan. Så är det. Jag är en del av kyrkan (även om vissa helst skulle kasta ut mig med huvudet först) och har således ett ansvar och en skyldighet. Som präst har jag tagit på mig ett ansvar och en skyldighet som går långt över den vanliga medlemmens. Frågan är vad jag ska göra med detta ansvar och denna skyldighet.

I mina prästlöften har jag bland annat lovat att ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten”. Jag såg biskop Caroline i ögonen när jag lovade detta. Kalla mig gärna inskränkt, men jag hade tänkt stå fast vid mina löften. Tyvärr tycks många tumma lite på detta. Eva Hamberg säger:

”Bara det att de får frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet. I och med detta vänder sig Svenska kyrkan ifrån den världsvida kyrkan.”

Det tycks vara en tidsfråga innan vi verkligen inte kan göra det som biskop Persenius sade sig vilja bli ihågkommen för, nämligen att tala om Kristus.

Eva Hamberg har, efter ett kvarts sekel, gett upp kampen om att kunna göra det inom ramen för Svenska kyrkan. Nu söker hon sig till ett annat sammanhang, en kyrka som präglas av ”vördnad för den treenige Guden” och där man ”vågar predika om Jesus under högmässan” som Hamberg uttrycker det.

Hambergs avhopp ställer saker och ting på sin spets. Nu kan vi inte ducka längre, inte längre låtsas som om flodhästen i vardagsrummet inte finns.

Vi måste, jag betonar måste, ställa oss frågan: Vad är det egentligen som händer med Svenska kyrkan? Ska vi behöva lämna henne för att finna ett sammanhang där kärleken till Kristus får finnas och där evangeliet predikas i sin fulla glans – för att ge människor en möjlighet till frälsning och upprättelse?

Jag vill inte tro att svaret på den frågan är ”ja”, i alla fall inte än. Men i så fall finns det bara en enda väg: Att inte ge efter för de destruktiva krafter som verkar, utan att ihärdigt missionera och predika evangelium – inom och utom Svenska kyrkan. Att stärka kyrkans makthavare att hålla fast vid trosbekännelsen och kräva att de gör det. Att bereda plats för Anden att verka i all sin kraft. Att följa Kristus, inte världen.

Förhoppningsvis kan Eva Hamberg, och alla andra som lämnat Svenska kyrkan av längtan efter Kristus, en dag komma tillbaka till den kyrka de så länge kallat sin.

Sista spiken sitter möjligen i kistan, men den är inte driven i botten. Ännu.