#148. En liten blå bok – om antisemitism igår och idag

På fredag förmiddag får vi nycklarna till vårt nya hus. En spin off-effekt av den oväntade sonens ankomst var att lägenheten blev oss för trång. Nu har vi blivit husägare och under nästa månad går flyttlasset från Malmö. Vi är ingalunda ensamma om att fatta det beslutet. Som förälder vill jag inte att mina barn ska växa upp i en stad där jag för länge sedan normaliserat skjutningarna till den grad att jag numera tänker ”ja, men det var ju flera kvarter härifrån” när något händer.

De senaste dagarna har jag ägnat de lediga stunderna åt att packa böcker. Det är ett digert arbete när hushållet består av två bokomaner. På Shurgardbutiken höjde personalen på ögonbrynen när jag länsade deras lager på flyttkartongerna storlek small. Att det är vansinne att packa böcker i normalstora flyttkartonger inser man rätt så snart när man försöker lyfta kartongerna i fråga. Shurgards småkartonger är perfekta, förutsatt att man inte vill spendera veckan efter flytten hos naprapaten.

Proceduren är alltid densamma och närmast meditativ. Ta en kartong ur staplarna med färdigvikta kartonger, ställ kartong på stol, ta lämpligt antal böcker ur bokhyllan, blås bort dammet från ovansidan, ställ ner bok i kartong, fyll kartong, vik ihop kartong, tejpa kartong, märk kartong, ställ kartong i staplarna med fyllda kartonger.

Märkningen är viktig, annars blir det totalt kaos när bokhyllorna ska fyllas igen. Med tusentals och åter tusentals volymer finns ingen plats för godtycklig placering – förutsatt att man vill ha en sportslig chans att hitta en viss bok.

Jag noterar att mina böcker fokuserar på vissa områden: Teologi med en viss tonvikt på gamla testamentets exegetik. Jesus. Historia. Psykologi. Militaria. Filosofi. Biografier. Arkitektur. Hyllmetrarna med djurhållning och ekologi samsas med några volymer om islandshästar. Skönlitteraturen är nästan uteslutande inköpt av min bättre hälft.

När jag packar kartongen som ska märkas med C7, stannar jag upp. I min hand håller jag en ljusblå, inbunden bok. Jag noterar hur den har blekts och gulnat. Konstigt. Jag köpte den ju alldeles nyss..? Det måste ha varit när åttiotal gick över i nittiotal. Jag stod längst fram i aulan på Östra Real när jag såg den där boken första gången.

”Vad heter du?” frågade en varm röst på bruten svenska. Ett par allvarliga ögon mötte mina. Jag svarade, utan att kunna vika med blicken. Bokens pärmar öppnades, ögonen vändes mot den, en hand lät en blå kulspetspenna skriva något på försättsbladet. Så stängdes boken och sträcktes fram emot mig. Jag tog emot. Handen som nuddade min under ett kort ögonblick var varm. Ögonen såg rakt igenom mig, på ett gott sätt. Jag minns det. Vissa saker glömmer man aldrig.

Från bokomslaget tittar samma ögon på mig idag, där jag står bland flyttkartonger och silkespapper. Ferenc Göndörs ögon. Den smale, oansenlige mannen med det lockiga håret fyllde hela aulan med sin närvaro när det begav sig. Mannen som under hela sitt liv lät tatueringen från förintelselägret sitta kvar på armen som ett vittnesbörd. På omslagets foto låter han huvudet vila i handen. Tittar man noga kan man tyda numret på underarmen. A-6171.

A-6171. Inte längre någons son, någons bror, någons vän, någons hemliga förälskelse. A-6171. Ett anonymt nummer i mängden, inte längre människa. Resultatet av en lång process av avhumanisering. Sakta, sakta. Steg för steg. Utan att någon riktigt tycktes ha förstått hur det hade gått till, och utan att någon ville ta ansvar för det, hade han plötsligt upphört att vara människa. Och världen vände bort sina ögon i tystnad.

Men A-6171 var en av de få överlevarna. Ferenc blev människa igen och livet fick mot alla odds levas. Många år senare tog han sig tid att möta mig och övriga elever på gymnasieskolan på det skyddade Östermalm. Timmarna med honom är några av de timmar som haft störst återverkan på mitt liv. Jag glömmer dem aldrig.

På bokens baksida läser jag: ”Läsaren får en god inblick i livet i en ungersk landsortsstad på 1930-talet, där antisemitismen är en del av vardagen.” Jag undrar vad Ferenc sagt om situationen i Malmö idag?

Jag tänker på det senaste numret av Malmö pastorats eget magasin Trovärdigt, som landade i brevlådan i veckan. Där samtalar Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh med ärkebiskopen electa Antje Jackelén. Rubriken är ”Framtiden bor i Malmö” och många viktiga saker sägs av såväl politikens som kyrkans representant.

Men något som inte nämns är den antisemitism som frodas i staden, så till den grad att Simon Wiesenthal Center avråder judar från att besöka Malmö. Synagogans säkerhetssystem liknar Fort Knox och den jude som bär en davidsstjärna eller kippa tar en medveten risk. Ingen annan religiös grupp är så utsatt för hatbrott i Sverige som judarna. Antalet anmälda hatbrott visar att en jude löper tio gånger större risk att utsättas för hatbrott än någon med annan tro. Malmö töms sakta men säkert på sin judiska befolkning. Det är ingen ljus framtid som bor i Malmö, i alla fall inte om man är jude.

I det läget inleder Svenska kyrkan en kampanj för att bojkotta Israel.

Jag öppnar bokens blekta pärmar. På försättsbladet möter mig texten. Skrivstil med blå kulspets:

Till Helena Edlund
med
Varma hälsningar
Ferenc Göndör

Ferenc Göndör dog 2010. För mig lever han ännu. För mig lever hans berättelse, och den är en anledning till att jag aldrig, aldrig kommer att tiga när antisemitismens fula ansikte dyker upp. I vilken skepnad det än må vara, även när den kommer klädd i de bästa argument och uttrycker de godaste avsikter. Ty antisemitismen idag när samma hat som möjliggjorde ugnarna i Auschwitz då.

A-6171. Kan det hända igen? Ja. Om vi i tystnad vänder bort våra blickar och låter det ske. Sakta, sakta. Steg för steg. Utan att vi riktigt förstår hur det går till och utan att någon av oss vill bära ansvar för det.

Men sanningen är att det är du och jag som bär ansvaret för att det aldrig händer igen. Just därför är Ferenc Göndörs vittnesmål viktigt. Just därför är det viktigt med kippavandringar och just därför bör man avhålla sig från yttringar som kan späda på den redan existerande antisemitismen.

Den ljusblå boken med dess smärtsamma vittnesbörd har jag läst flera gånger under årens lopp och när mina barn har varit gamla nog har jag satt den i händerna på dem. Det är det minsta jag kan göra för att återgälda timmarna Ferenc gav oss.

Jag lägger varsamt ner boken i kartongen och stänger locket. När flytten är över ska jag ta fram den och lämna den till min tioåring. Det är hans tid att läsa den nu. Han är gammal nog att också få veta. Förhoppningsvis glömmer han aldrig.

Vissa saker sitter som tatueringar, livet ut.
Man glömmer dem aldrig.

Och vissa saker får aldrig, aldrig glömmas.

#147. Konstpaus

Ordet för januari månad har varit "eftertanke". Tillvaron har gått in i ett annat tempo, fokus har till viss del ändrats.

Omorganisationen har slagit igenom i Malmö samfällighet som nu tituleras Malmö pastorat. Tusenåriga församlingar har gått i graven och de lokala perspektiven har bytts ut mot något som kan liknas vid ett toppstyrt koncerntänkande. Målet är tydligen att spara pengar och samtidigt vinna vissa fördelar av stordriften. Så kanske det blir, men för egen del känns det ändå främmande att den gudstjänstfirande församlingen står maktlös över sitt eget öde. Något liknande har nog inte hänt församlingarna sedan Skåne blev svenskt.

På min arbetsplats finns nu två helt nya präster och den nye kyrkoherden har redan publicerat sina visioner i en debattartikel i Sydsvenskan. Vi ser framtiden an med spänning.

Jag tackar Gud att jag har förmånen att få vara hemma och ägna mig åt unge sonen i dessa dagar. Härom dagen fyllde han sex månader. Tiden går verkligen skrämmande fort - nyss skrev jag #93 men av den lille nyfödde grodan har det blivit en alert pojke som ägnar sin vakna tid åt att utvecklas.

Sonens utveckling har påtagliga sekundäreffekter. Främst tydliggörs det genom att min egentid sakta men säkert minskas. De långa sömnperiodernas tid är förbi. Likaså tiden när det var honom nog att ligga tyst och filosofera. Nu kräver sonen mer av sin mor - vilket han naturligtvis också får. Allt annat får stå tillbaka. Så även bloggandet, som nu får ske när tid ges.

Inlägg kommer att läggas ut, men något mindre frekvent. För detta ber jag om er förståelse.

Allt har, som sagt var, sin tid.

Att vara i det stora har sin tid,
och att vara i det lilla har sin tid.

Att omorganisera har sin tid,
och att låta allt falla på plats har sin tid.

Att vara mamma har sin tid,
och att blogga har sin tid.

Allt har sin tid,
och det viktiga är att låta allt ha just sin tid.

Allt har sin tid,
men alla tider knyts samman i Gud.

Nu är konstpausens tid.

Tid att njuta av det flyktiga ögonblicket.
Tid att dofta på ett spädbarns söta andedräkt.
Tid att fascineras över en liten hand som greppar mitt finger.
Tid att njuta av en ny nyans i jollrets mångfald.
Tid att erfara ovillkorlig kärlek.
Tid av tacksamhet över livets gåva.
Tid att möta Guds storhet i det helt lilla.

Det andra får vänta.

Det är gott så.

#146. Att tänka om när det blir fel - om partier och värdegrunder

Jag var 23 år och gick andra året på informationslinjen i Sundsvall. Min dotter var två år gammal när bröllopet ställdes in och relationen avslutades. Tre dagar senare upptäckte jag att jag var gravid.

Det fanns bara ett val i omgivningens ögon. Mödravården, kompisar och släktingar sa alla samma sak, att det var oansvarigt att behålla barnet. Hur skulle jag som var så ung, saknade arbete, befann mig mitt i en högskoleutbildning och levde på studielån klara av att vara ensamstående förälder med två små barn? Det var väl redan illa nog?

Till sommaren tar min son studenten. Idag är jag oändligt tacksam över att jag vågade trotsa det som var ”rätt” och på något mirakulöst sätt lyckades jag klara av småbarn, studier och arbete. När jag idag får frågan om hur jag minns de där åren, brukar jag säga att allt är möjligt men att det inte är något jag rekommenderar.

Det var inte lätt, men det gick.

Jag fattade ett beslut. Men om jag hade fattat ett annat beslut då, om jag hade lyssnat till människorna runt mig som ”visste bättre”, om jag hade kommit fram till att det var för svårt och övermäktigt med ett till barn i den situationen, vem hade kunnat döma mig då?

Jag vet att erfarenheten från åren som ensamstående småbarnsmamma har lärt mig ett och annat, bland annat att aldrig någonsin sätta mig till doms över kvinnor som efter ett ärligt övervägande inte orkar ge sig in i det som var min vardag då.

Jag vet hur oändligt svårt beslutet är att fatta. Jag har varit där. Jag önskar ingen den våndan. Trots att det är många år sedan, kan jag minnas känslan av att stå där ensam och varken veta ut eller in. Så vem är jag att döma andra?

Idag har jag gjort något jag aldrig förr har gjort – jag har tagit bort ett inlägg från min blogg. Det var inte utan vånda som jag gjorde det, men ibland måste man tänka om och tänka rätt.

När jag skrev inlägget i fråga var jag upprymd över att det grundats ett nytt kristet parti i Sverige, Kristna Värdepartiet (KV). I min blogg skrev jag om hur jag välkomnade ett parti som sade sig ta avstamp i den ”kristna värdegrunden”. Det är i och för sig sant – jag saknar det gamla KDS som förlorade mig som medlem och aktiv när de övergav de kristna profilfrågorna för de allmänliberala.

På sin hemsida skriver KV:

”Kristna Värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden. Vår viktigaste politiska utgångspunkt är människovärdet. Härav följer naturligt en stark tro på familjens värde och stora betydelse för individ och samhälle. Vi är dessutom övertygade om vikten av ett starkt civilsamhälle – det vill säga ett samhälle som vilar på många små gemenskaper, och där statens roll är begränsad. Vi tror också på förvaltarskapstanken, vilket särskilt formar vårt tänkande när det gäller miljö- och överstatliga frågor.”

Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det låter lovande. Dessutom såg jag det som positivt att det nya partiet hade abortfrågan som en profilfråga. För egen del är jag kritiskt till den nuvarande abortlagstiftningen som jag anser vara förlegad och ansvarslös.

Sverige har dessutom avvisat både EU:s krav på samvetsfrihet för vårdpersonal (vilket i praktiken innebär att Sverige är det enda medlemslandet där vårdpersonal riskerar avsked om de vägrar medverka vid aborter) och EU:s krav på att motverka könsselektiva aborter (vilket i praktiken innebär att utländska kvinnor reser till Sverige för att abortera oönskade flickor). Om detta har jag skrivit i bland annat #28.

Jag välkomnar en sänkning av abortgränsen och jag anser att det är lika fel att abortera flickfoster i Sverige som i Kina eller Indien. Jag önskar mer stöd till kvinnor som genomgår aborter och jag önskar mer information om vad en abort faktiskt är – allt med målet att undvika aborter och undvika att kvinnor drabbas av psykisk ohälsa om de först i efterhand inser vad aborten faktiskt innebar.

Så jag skrev att jag var positiv till partiets tillkomst och menade att jag kanske äntligen hittat ett politiskt parti att ställa mig bakom.

Men.

Sedan plongade det in några välformulerade kommentarer som fick mig att läsa principprogrammet mer noggrant, vilket jag måste erkänna att jag inte tidigare hade gjort. Mycket var fortfarande bra, men jag hade missat viktig information. Det började bra under rubriken ”Människovärde”:

”Människovärdesprincipen säger att varje människa är enormt värdefull enbart i kraft av att hon är människa, och att varje människa är lika värdefull som varje annan människa. Detta värde gäller från och med befruktningen och till en naturlig död. Människovärdestanken inbegriper ett antal rättigheter där rätten till liv är den mest grundläggande.

Människovärdestanken går vidare ut på att varje människa ska respekteras såsom värdefull och att varje naturlig fas i den mänskliga utvecklingen ska omgärdas med tillbörliga rättigheter. Ofödda barn, alltifrån befruktningen, har därför rätt till liv. Aborternas uttryckliga syfte är att beröva den ofödda människan livet. Abort är därför oacceptabelt och bör vara olagligt.”

Där tog det stopp. Tvärstopp. Jag backade och läste om. Jo, jag hade läst rätt: ”Abort är därför oacceptabelt och bör vara olagligt.”

Olagligt?

Skulle jag, om jag hade valt annorlunda den där vintern för snart tjugo år sedan, ha betraktats som kriminell? Skulle någon av mina konfirmander anses som kriminell om hon blev ofrivilligt gravid och inte orkade föda barnet? Tydligen. Det är för mig fullständigt obegripligt.

Jag anser att livet börjar vid befruktningen och att varje liv har ett värde från början till slut. Så långt är jag med på KV:s resonemang. Men jag är dessutom så mycket pragmatiker att jag inser att principer är en sak och verklighet en annan. Jag kan tycka att varje abort är en abort för mycket och jag skulle gärna se att vi hade en nollvision för aborter på samma sätt som vi har en nollvision för döda i trafiken – alla vet att trafiken kommer att skörda offer men målet är noll döda.

Men att kriminalisera kvinnan? Kanske när hon redan känner skuld och skam över sitt beslut? Nej. Aldrig.

En nyligen genomförd undersökning visade dessutom att kvinnans beslut ofta är helt beroende av mannens åsikter. Ska mannen också kriminaliseras i så fall? Och vilken straffsats ska tillämpas?

Om målet är att visa på den kristna trons positiva effekter på samhälle och politik, är förslag om kriminalisering och förbud snarast kontraproduktiva. Det måste finnas bättre vägar att värna den kristna värdegrunden än att kriminalisera kvinnor som väljer att göra en abort – hur principiellt fel man än tycker att aborter är.

En översyn av abortlagstiftningen – ja tack.
En sänkning av abortgränsen – ja tack.
Ett förbud mot könsselektiva aborter – ja tack.
Samvetsfrihet för vårdpersonal – ja tack.
Stöd till ofrivilligt gravida som vill behålla sitt barn – ja tack.
Stöd till kvinnor som mår dåligt efter en abort – ja tack.
Ökad information om aborter och fosterutveckling – ja tack.
Obligatorisk kuratorskontakt – ja tack.
Fördömanden och kriminalisering – nej tack.

Jag välkomnar fortfarande ett parti som bejakar kristna värdegrunder. Min kristna värdegrund säger mig dock att livets helighet bäst kan värnas genom att stifta lagar som förebygger och minimerar lidande (hos både foster och kvinna) och förhindrar att kvinnor känner sig tvingade till abort på grund av yttre faktorer, samt genom att ge medmänsklig vägledning och stöd när beslutet ska tas, inte fördöma när beslutet är fattat och trösta den som sörjer.

Hur var det förresten Jesus sa?

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Därför är blogginlägget borttaget.

Jag är själv en syndare. Jag låter stenen ligga.