#147. Konstpaus

Ordet för januari månad har varit "eftertanke". Tillvaron har gått in i ett annat tempo, fokus har till viss del ändrats.

Omorganisationen har slagit igenom i Malmö samfällighet som nu tituleras Malmö pastorat. Tusenåriga församlingar har gått i graven och de lokala perspektiven har bytts ut mot något som kan liknas vid ett toppstyrt koncerntänkande. Målet är tydligen att spara pengar och samtidigt vinna vissa fördelar av stordriften. Så kanske det blir, men för egen del känns det ändå främmande att den gudstjänstfirande församlingen står maktlös över sitt eget öde. Något liknande har nog inte hänt församlingarna sedan Skåne blev svenskt.

På min arbetsplats finns nu två helt nya präster och den nye kyrkoherden har redan publicerat sina visioner i en debattartikel i Sydsvenskan. Vi ser framtiden an med spänning.

Jag tackar Gud att jag har förmånen att få vara hemma och ägna mig åt unge sonen i dessa dagar. Härom dagen fyllde han sex månader. Tiden går verkligen skrämmande fort - nyss skrev jag #93 men av den lille nyfödde grodan har det blivit en alert pojke som ägnar sin vakna tid åt att utvecklas.

Sonens utveckling har påtagliga sekundäreffekter. Främst tydliggörs det genom att min egentid sakta men säkert minskas. De långa sömnperiodernas tid är förbi. Likaså tiden när det var honom nog att ligga tyst och filosofera. Nu kräver sonen mer av sin mor - vilket han naturligtvis också får. Allt annat får stå tillbaka. Så även bloggandet, som nu får ske när tid ges.

Inlägg kommer att läggas ut, men något mindre frekvent. För detta ber jag om er förståelse.

Allt har, som sagt var, sin tid.

Att vara i det stora har sin tid,
och att vara i det lilla har sin tid.

Att omorganisera har sin tid,
och att låta allt falla på plats har sin tid.

Att vara mamma har sin tid,
och att blogga har sin tid.

Allt har sin tid,
och det viktiga är att låta allt ha just sin tid.

Allt har sin tid,
men alla tider knyts samman i Gud.

Nu är konstpausens tid.

Tid att njuta av det flyktiga ögonblicket.
Tid att dofta på ett spädbarns söta andedräkt.
Tid att fascineras över en liten hand som greppar mitt finger.
Tid att njuta av en ny nyans i jollrets mångfald.
Tid att erfara ovillkorlig kärlek.
Tid av tacksamhet över livets gåva.
Tid att möta Guds storhet i det helt lilla.

Det andra får vänta.

Det är gott så.