lördag 26 april 2014

#150. Återuppståndelse

Som en påsk i miniatyr. Så skulle de senaste månaderna kunna beskrivas för min del. Turerna har varit många och långfredagarna har infunnit sig beklämmande ofta. Ibland har en och annan påskdag kunnat anas, men ändå.

Resultatet har blivit tystnad.

Jag vet inte hur många blogginlägg som jag formulerat i mitt huvud. Långa resonemang och vitsiga ordvändningar om alla de ämnen som varit på tapeten sedan det senaste livstecknet här för snart tre månader sedan. Tänk vad tiden går.

Vissa texter har till och med letat sig ner på pappret, eller i alla fall till datorns skärm. Om Svenska kyrkans anti-Israelkampanj. Om den växande antisemitismen. Om omorganisationer. Om situationen i Malmö. Om prästkollegor som demonstrerar med maskerade våldsförespråkare – naturligtvis (!) utan att kritiseras för det. Om hur Kristus alltmer förpassas ut i marginalen till förmån för jesusism (det vill säga synen på Jesus som en schysst kille och god förebild men inte nödvändigtvis Vägen, Sanningen och Livet, läs mer i #9 och #65) och synkretism. Om intressanta diskussioner med de wahhabitiska islamisterna som missionerar på Gustav Adolfs torg varje lördag. Om malmöflickan som vid fjorton års ålder är gift, har ett biologiskt barn och ansvaret för fem av makens barn från tidigare äktenskap – utan att myndigheterna hittills har reagerat. Om hur man tänkte (eller inte tänkte?) när det festades i Stadshuset under fastan. Och så vidare, och så vidare.

Sedan har det tagit stopp. Varför? Av rädsla. Av ren och skär feghet. Jag har närt ett naivt hopp om att det går att passera under radarn – om jag bara är tyst. Men där har jag haft fel. Målföljningen i den svenskkyrkliga radarn är oerhört mycket mer effektiv än Flygvapnets. Väl ett mål har upptäckts, så antingen följs eller förföljs det. Med en kalvinistisk touch av begränsad försoning i evigheters evighet och utan möjlighet till benådning.

Alltså tjänar det ingenting till att vara tyst för min del, inget blir ”bättre” av det. Lika bra att börja tala – och skriva – igen.

Men tystnaden dessa månader har inte varit helt passiv. Med stor glädje och behållning har jag läst kollegors bloggar, journalisters artiklar och följt utvecklingen. Jag har jämfört det som sades och gjordes för ett par år sedan med vad som händer nu – och kunnat konstatera att saker och ting faktiskt är annorlunda.

Något har hänt. Det går faktiskt att förändra. Det där om att droppen urholkar stenen är faktiskt alldeles sant och när små, envetna röster utifrån en stark övertygelse aldrig upphör med att kräva svar på ställda frågor, bryts till sist tystnaden. Och när det sker, händer något. Något viktigt. Något avgörande.

Tystnaden som så länge varit legio har brutits. Orden har många gånger provocerats och tjatats fram, men genom orden har skeenden och intentioner tydliggjorts från alla sidor. Relationer har framträtt. Historia. Lojaliteter. Tankemönster och prioriteringar.

Plötsligt är det tydligt att det hela är busenkelt. För att använda klichéer: Follow the money. Av frukten känner man trädet. Vad hjärtat är fullt av, talar munnen.

Påsken är över. Nu lever vi i uppståndelsens tid!

Och kejsaren är naken.

17 kommentarer:

  1. Arne Johansson26 april, 2014 11:37

    Om du bara visste hur saknad du varit - välkommen tillbaka!

    SvaraRadera
  2. VÄLKOMMEN ÅTER! Äntligen! Har dagligen tittat efter Dina bloggar
    men bara funnit "Förändringens vindar" utan förändring! Bless you!

    SvaraRadera
  3. Roligt att du aktiverat din blogg1

    SvaraRadera
  4. Välkommen tillbaka!
    Åse D.

    SvaraRadera
  5. Du är saknad, välkommen tillbaka!
    Mvh Johan

    SvaraRadera
  6. Skriv mer! Vi är många som inte vågar, kan eller orkar och du är vår röst i vintern. Mycket saknad har du varit. Vi är många långfredagsdroppar som måste hålla ut ett tag innan vi faller och det vänder till påsk och vår. //Lunds stift

    SvaraRadera
  7. Håll svansen högt! Välsignelse!!

    SvaraRadera
  8. Att människor håller tyst av rädsla är ett saftigt underbetyg till toleransens fanbärare inom samhälle och kyrka, och ett tydligt tecken på att åsiktskorridoren är så smal att det inte går att gå annat än i sidled.

    Jag förstår inte heller hur den som uttrycker en förkärlek för högerdiktatur och är beredd att med våld införa ett sådant samhälle allmänt ses som en ond människa som inte delar synen på allas lika värde, och därför kan skys av alla, medan samtidigt uppburna kulturpersonligheter i gosiga hemma hos-reportage kan berätta om sin förkärlek för vänsterdiktatur och revolutionär kamp. I min naiva värld är revolutionärt våld i diktaturens tjänst alltid av ondo.

    Jesusism får jag erkänna att jag inte har en aning om vad det är. Jag trodde just Jesus var en bristvara i dagens kyrka, och att allt tal om honom var av godo. Så vad är jesusismen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Hans och tack för din kommentar!

      Ja, jag håller med dig om att många varningsklockor bör ringa när människor lär sig att vara tysta av ren självbevarelsedrift. Som barn besökte jag vid ett tillfälle det kommunistiska Rumänien. Jag kommer fortfarande ihåg hur människor inte vågade tala med oss, av rädsla för att "någon" skulle se eller höra, och de som faktiskt vågade tala med oss vägde sina ord på guldvåg. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle vara så i Sverige, tre årtionden senare.

      Jesusism, ja. Om den har jag skrivit tidigare i #9 och #65. Begreppet såg jag först användas av Ola Salo, som i en intervju i tidningen Amos menade att han inte var kristen, men jesusist. Jesusism innebär i korthet att man ser Jesus som en bra förebild för hur människor ska leva, men inte bekänner Kristus som Vägen, Sanningen och Livet. Jesus är en schysst (och anarkistisk) kille. Vissa hävdade inför förra kyrkovalet att han dessutom var sosse. Men där tar det liksom stopp. Man tar aldrig klivet från att tro på människan Jesus till att bekänna den uppståndne Kristus. Ungefär så.

      Visst ska vi prata så mycket som möjligt om Jesus i våra kyrkor! Men - vi måste ta det där sista steget. Också. Annars når vi inte ända fram, menar jag.

      Frid och Nåd,
      Helena

      Radera
  9. Tack Helena för att du är tillbaka, jag har saknat din röst, även om jag sällan kommenterar.

    SvaraRadera
  10. Va skönt att du är tillbaka. Saknat dig och dina blogginlägg. / Sven- Eric

    SvaraRadera
  11. Även från Finland har vi saknat dig! Roligt att är tillbaka på skrivande för :)
    mvh Tuomas Anttila Helsingfors

    SvaraRadera
  12. Härligt att du är tillbaka, Helena! Du behövs verkligen!

    SvaraRadera
  13. Hej Helena. Det här behöver du inte publicera som en kommentar, men vill bara säga hur glad jag blev över att se att du är "tillbaka" igen. Har själv dagligen kollat på din sida om det kommit något nytt efter #149:an sedan början av februari och nu äntligen. Till skillnad från många andra bloggar som rör Sv kyrkan så finns det för det mesta något uppbyggligt, något om vår frälsare Jesus Kristus, på din blogg. Och även om du utsätts för en massa fula påhopp, så är dina bloggar så fria från egen bitterhet. Fruktansvärt det här med vad som hänt med din PC och dina dokument på servern. Men vi får försöka förlåta och överlåta domen på Gud. Och tänk idag skrev Håkan Sunnliden på sin blogg positivt om att du börjat skriva på din blogg igen
    http://hakansunnliden.blogspot.se/
    Så allt gott till dig och din familj och förtrösta på Herren och kom ihåg att det inte är farligt att vara svag, för då får Herren tillfälle att vara stark. Och minns att även om våra fysiska jordiska kroppar en gång skall förmultna och bli jord igen, så kommer vi att få nya himelska kroppar genom Herren och då skall det inte längre finnas någon död och ingen, säger ingen, kommer att säga eller tänka fula och falska saker om dig.
    Så fortsätt den goda kampen Helena. Och kom ihåg när det känns jobbigt att vi är rätt många som ber för dig och för andra kristna som vågar säga att "kejsaren är naken".
    Fortsätt livet med Jesus så blir det du gör i Hans namn välsignat, även om du får lida.
    HVD ber svante

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Svante,

      Tack för dina ord! Även om jag inte behövde publicera, så kanske jag får..? Jag tror nämligen att dina ord är betydelsefulla för många. Även för mig.

      Är det något som bär mig just nu, så är det dina - era - förböner! Det är det enda som bär. Era böner och Guds Nåd!

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  14. Också jag vill instämma i "välkommen-tillbaka-kören"! Din röst har saknats!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  15. Tack för att du skriver igen! Ditt mod behövs verkligen!

    SvaraRadera