#151. Välkommen tillbaka..?

Den 1 april var det dags. Efter åtta månaders föräldraledighet skulle jag tillbaka till jobbet igen. På ett sätt är allt sig likt. Kyrkorna står kvar, expeditionen i prästgården likaså. Mitt arbetsrum är fortfarande lika litet och lika dåligt isolerat och väggarna fortfarande målade i samma blekt sjukhusgula färg (självmordsframkallande, enligt en undersökning om färgers inverkan som jag läste för ett antal år sedan). En ny orkidé stod i fönstret och alla mina saker var nerpackade i kartonger på vinden.

Samma plats. Ändå en helt annan plats.

Vår tusenåriga församling har de facto upphört att existera. Personal har bytts ut och om någon månad är fem av nio i arbetslaget ”nya på jobbet”. Inte sedan Skåne blev svenskt har präster tillsats på detta sätt i traktens kyrkor, så jag antar att vi ser historia skrivas.

Församlingsborna tycks inte riktig ha förstått vidden av förändringarna. En av församlingens damer kom till expeditionen för att överlämna en blomsterkvast till mig med kommentaren: ”Så skönt att du är tillbaka! Nu blir allt som vanligt igen!”

Jag hade inte hjärta att upplysa henne om att inget någonsin kommer att bli ”som vanligt” igen. Tids nog blir det uppenbart.

Den nya organisationen välkomnade mig på ett, diplomatiskt uttryckt, något annorlunda sätt.

Min noga utformade coping-strategi föll redan första dagen. Jag kallades in till ett möte hos den nya chefen. Chefen (med tre månader i församlingen) såg det som sin uppgift att informera mig (med tre år i församlingen) om hur det är att arbeta i Tygelsjö. Jag fick bland annat veta vilka agendor vi använder (jag hade inte hjärta att upplysa om att det var jag som tagit fram dem).

Så tänkte jag börja arbeta. Det gick inte. Min dator var nämligen formaterad – händelsevis utan att någon upplyst IT-avdelningen om att datorns ägare kanske var intresserad av att behålla dokumenten som fanns på datorn... Således allt borta och IT-avdelningen sade sig inte kunna återställa.

Det var ändå det lilla. Allt som sparas på en dator sparas ju med vetskapen om att datorer faktiskt havererar och att arbete kan gå förlorat. Alltså hade jag i princip allt sparat på Stora Servern, den trygga plats där allt som sparas är skyddat från all världens ondska och förgänglighet.

Så var det nu inte. Min mapp på servern var – tom. Där fanns inget. Om mappen på servern istället hade varit ett gammalt kassaskåp hade man inte ens hittat en dammråtta i ett hörn, så tomt var det.

Jag ringde IT. De var på kurs. Återkom en annan dag. Jag meddelade min nytillsatta chef som utbrast i ett ”nejmen oj, så tråkigt!” och återgick till sitt. När jag nästa dag fick tag i IT-avdelningen mottog de med viss skepsis min historia. Den visade sig dock stämma. Min mapp på servern var tom.

”Vänta lite så ska jag kolla...” sa datateknikern. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Till sist sprakade det till i telefonen. ”Du, nu har jag kollat”, sa rösten i andra änden. ”Det ser jättekonstigt ut. I systemet ser det ut som om du aldrig har jobbat här...”

Det tog två veckor innan jag hade en fungerande dator. Allt jag producerat under fem års tid är dock borta. Allt. Predikningar. Konfirmandmaterial. Griftetal. Doptal. Vigseltal. Miljöcertifieringsarbetet. Viktig information. Musik. Rubbet. Borta.

Efter många samtal med IT-avdelningen är slutsatsen följande: I systemet ser det ut som om jag själv loggat in och raderat allt material. Det har jag ju självfallet inte gjort. Alltså har Någon Annan loggat in med mina inloggningsuppgifter (som bara funnits i mitt huvud och knappt det), botaniserat bland mina dokument och sedan tömt mappen innan denne Någon loggat ut.

Spännande.

Nu har jag lämnat in en polisanmälan. Ingen annan gjorde det nämligen även om reaktionen från chefshåll så småningom utökades till ”nejmen vad ville du att jag skulle göra..?”.

Gissningsvis kommer inte mycket att hända nu. Ändå finns ett visst spänningsmoment i det hela. För vem är intresserad av mitt arbetsmaterial? Vem lägger ner tid och arbete på att faktiskt hacka sig in i min mapp på servern? Vem har kapaciteten till det? Varför görs det? Var befinner sig alla dokument nu? Kommer de att dyka upp någon gång – och i så fall i vilket sammanhang och i vilket syfte? Och är det ”bara” de dokument som de facto fanns i min mapp (som i ärlighetens namn inte var så spännande) som kommer att återuppstå, eller kommer även andra dokument (som jag aldrig haft att göra med) att tillskrivas mig? Den som lever får se.

Välkommen tillbaka till jobbet.

PS. Första helgen på jobbet upptäckte vaktmästaren och jag, en halvtimme innan lördagens dop, att samtliga dopagendor var försvunna från församlingens båda kyrkor. Det har heller aldrig hänt förr. Så det kan slumpa sig. DS.