#152. Birro, jag och delade erfarenheter

”Alla som har chansen att faktiskt protestera mot den nya tidens cyniska och iskalla elakhet, men håller käften är också ansvariga. Alla som hatar och hånar och gömmer sig bakom humorns mantel är ansvariga. Alla som skrattar åt hånen, i hemlighet nöjda över att det inte är dem som utsätts, är ansvariga. Alla som tar chansen och hatar lite då och då är ansvariga. Vart tog civilkuraget vägen?

Står vi bara upp för det vi tror på om det är vi själva som drabbas?

Men vi är syskon i detta.

När jag hatas och hånas, är det också du som hatas och hånas.

Och tvärtom.”

Ovanstående ord är Marcus Birros statusuppdatering på Facebook den 28 april.  Världen Idag skrev om hatet och hoten som mött honom och hans familj – på grund av att Marcus vågat. Han har vågat ta ställning, vågat stå upp för det han tror på, vågat tala ut, vågat vara kristen.

Lukas Berggren skriver i sin ledare:

”Inte sällan stoltserar vi i vårt land med hur fördomsfria och toleranta vi är. I många avseenden kanske det stämmer. Men för den som är en tydlig kristen profil är fördomarna fortfarande intakta, ja de uppfattas som självklara. Lite bra nästan. De är ju trots allt kristna.

Under lång tid har vår tidnings medarbetare, och min personlige vän, Marcus Birro fått utstå mycket hat på nätet. Det har kommit från profilerade komiker, men även från journalister och politiker. En före detta partiledare (Lars Ohly - min kommentar) kallade honom bland annat för ”äcklig människa”. Väldigt få reagerar.”

Marcus Birro är en av dem som vågar säga sitt hjärtas mening – även när det går emot det som vi vet är allmänt påbjudet. Idag är det en sällsynt vara. Det är inte många som vågar gå emot strömmen. Vissa skulle till och med säga att det är dumdristigt att göra det. Man borde veta bättre, borde förstå att det straffar sig.

På ett sätt är vi ju vana att häcklas och hånas, vi som berättar om Kristus och tror på Bibelns ord. Det nya är möjligtvis att vi nu får finna oss i att häcklas och hånas även av vår egen kristna kyrkas företrädare. Och hur kul är det? Inte är det bra för karriären, heller. Tala är silver, tiga är guld, inget är bättre än något annat och missionsbefallningen var kanske inte så bokstavligt menad?

Kanske är det därför så få reagerar, som Lukas Berggren skriver. Det handlar om att alla är rädda. De som borde (och i många fall vill) reagera, vågar inte. Marcus Birro har fått utstå mycket. Men: Better you than me. Vem vill ha bajs på sin dörrmatta? Bättre att tiga still.

Idag lever vi, vare sig vi är medvetna om det eller inte, i tystnadens diktatur.

Marcus Birro berättar om så kallade komiker som berättar hur de hatar honom och hans familj – och möts av skratt och applåder. Det är där vi är nu. Det är så långt det har gått.

För många år sedan arbetade jag som utfärdsguide åt Ving i Tunisien. Varje vecka ledde jag en tvådagarsutfärd till Sahara. Det första stoppet var den romerska amfiteatern i Thystros, eller el-Djem som det heter idag. När det begav sig var det den tredje största amfiteatern i det romerska riket, byggd av marmor som fraktats sjövägen från nuvarande Italien.

En helt vanlig dag dog femhundra vilda djur på arenan, för att sedan serveras på stadens restauranger. En helt vanlig dag dog x antal människor på arenan, för att sedan hängas upp till allmän beskådan på krokar som fortfarande går att se och ta på för en nyfiken turist.

Turisterna brukade rysa när jag berättade och visade dem den utskjutande kanten i arenans marmorvägg, den som skulle hindra de jagade från att fly från arenan och upp på läktaren. Usch och fy! Vilken hemsk tid! Vi skulle aaaldrig kunna...

Eller..?

Hur civiliserade är vi – egentligen? Hur civiliserade är vi när (förmodligen) vuxna människor lämnar avföring utanför dörren till en barnfamilj – och motiverar sitt agerande med att pappan i familjen ju är kristen och har fräckheten att stå för sina kristna värderingar? Jag bara frågar. Hur civiliserade är vi, på en skala? Och hur civiliserade är alla vi som de facto inte lämnar bajs utanför dörren, men som förblir tysta? Eller skrattar trots att vi inte tycker skämten är roliga – bara för att inte skilja oss från mängden?

Jag har inte fått bajs på min trappa. Ännu. Men jag tror ändå att jag har en aning om vad Marcus Birro talar om. Jag har fått uppleva hur samma kollegor som i Kyrkans tidning uttalat sig om förlåtelse, absolut människovärde och respekt vägrar att hälsa på mig när vi möts. Det finns förlåtelse för mördare, pedofiler och våldtäktsmän – men inte för den som misstänks tycka ”fel”.

Jag har legat vaken på nätterna och varit rädd för vad som ska stå i tidningen nästa dag.

Jag har tvingats uppleva hur det känns att hatas och fått erfara konsekvenserna av de fås hat och de mångas tystnad.

Komiker spyr ut sitt hat, och belönas med applåder. Det är ju bara ”på skoj”. Men även kyrkans företrädare spyr ut sitt hat, och belönas. Med stiftskollekter. Med det tysta samtycket. Med den bortvända blicken. ”Gillar man inte läget, är det bara att packa och dra” signaleras det från biskopshåll.

Vad vi än tycker om det, är detta det samhälle och den kyrka vi skapat.

”Det är allvar nu. Vi flyttar snart ifrån det här landet”, säger Marcus Birro till Världen Idag. Jag förstår honom. Även jag har tänkt den tanken och ämnet har diskuterats på allvar här hemma. Det har gått så långt nu. En gissning är att familjen Birro har talat om Italien som möjlig destination. Men var ska en prästfamilj ta vägen? Västra Finland?

Tips emottages tacksamt.