#154. Fritt fall

”Men Herrens nåd tar inte slut,

hans barmhärtighet upphör aldrig.

Varje morgon är den ny -

stor är din trofasthet.

Min andel är Herren, det vet jag,

därför hoppas jag på honom.”

Orden ur Klagovisorna bär mig just nu, nu när jag har pålyst min egen avskedspredikan. Det är dags att tillämpa praktiskt överlåtelse, kasta mig ut i det okända, släppa taget och låta Gud leda mig in i framtiden.

Det är en konstig känsla. Fram till förra sommaren var jag övertygad om att jag skulle tjänstgöra i min församling tills jag trillade av pinn. Så blir det nu inte – och det har jag vetat sedan detaljerna i Malmös omorganisation började falla på plats. Konkret blev det när jag kom tillbaka till jobbet från min föräldraledighet i april.

Jag kom tillbaka till en församling som efter tusen år upphört att existera, till ett arbetslag som slagits sönder och till församlingsbor som försynt undrade vad tusan som händer i Malmö. Gudstjänstbesökare hälsade mig välkommen tillbaka med blomsterkvastar och tröstade sig med att nu skulle ju allt ”bli som vanligt” igen.

 

Även om jag visste att inget skulle bli som vanligt, så var jag i alla fall tillbaka där jag hörde hemma. Nu skulle jag börja arbeta igen, i kyrkorna jag älskar, för församlingen jag älskar.

Det tog tre veckor.

Sedan var pappren påskrivna. Jag säger upp mig. Vad som händer nu vet jag inte – men jag vet att det kommer att bli bra. Det enda jag hoppas på nu är att församlingen förstår att jag fattat mitt beslut med sorg i hjärtat. Jag vill verkligen inte lämna dem, inte svika dem. Jag hoppas att de förstår att jag inte sett någon annan utväg.

Inför söndagens mässa pålyste jag min avskedspredikan. Av tårarna som gjorde sig påminda bara genom de orden, insåg jag snabbt att det är läge för vattenfast mascara när den predikan ska hållas.

Ändå vägrar jag att vara rädd. Rädsla leder inte till något gott, rädslan kommer inte från Gud. Istället sållar jag mig till alla de människor som genom historien inte haft något annat val än att släppa taget, låta sig falla och lita på att det finns en kärleksfull Gud vars hand fångar upp och för i säkerhet.

Vad framtiden bär med sig vet jag inte, men jag vet att framtiden ligger i Guds händer. Det gör mig trygg. Det räcker för mig.

Idag skiner solen. Idag sjunger fåglarna. Idag doftar rapsfälten. Idag finns en barnkind att pussa, skratt att skratta, välsignelser att räkna. Det räcker för mig.

Idag får jag be med den Heliga Birgittas ord:

”Herre, visa mig vägen

och gör mig villig att vandra den!”

PS. Min avskedspredikan hålls i Västra Klagstorps kyrka, den 15 juni klockan 11.00. DS.