#157. Tankar efter Uppdrag Granskning

Much ado about nothing, konstaterade Shakespeare redan 1598. Inte mycket tycks ha hänt sedan dess. Mycket väsen för ingenting var ungefär mitt intryck efter gårdagens Uppdrag Granskning.

I månader, sedan det först avslöjades att Uppdrag Gransknings reportrar använt dold inspelningsutrustning för att under själavårdssamtal avslöja homofoba präster, har vi funderat vilket sprängstoff som gårdagens program skulle avslöja. Samtalsmanualer har författats av Svenska kyrkans kommunikationsstrateger med uppmaningar att homofoba präster ska anmälas till domkapitlen, tidningar har skrivit spaltmeter och jag kan inte säga annat än att man sannerligen lyckats hajpa intresset för programmet (som du för övrigt kan se här).

Men att ragga tittare är en sak – att infria förväntningar är en annan.

Lyckades journalisterna uppfylla målet de formulerade på det där redaktionsmötet för många månader sedan? I mina ögon lyckades de varken gräva fram någon homofobi värd namnet eller hitta några kvarlevande mörkermän bland prästerskapet som fick avsnittet att leva upp till sin titel: ”Bögbotarna”. Med tanke på alla de arbetstimmar som drivna grävande journalister lagt ned på programmet, är det rätt så förvånande.

Jag har jobbat som journalist. Jag anar hur snacket gick där på redaktionen: ”Jag har hört att det finns massor av sjukt homofoba präster inom Svenska kyrkan. Ska vi sätta dit dom jäv***na..?” Så har man enats om att naturligtvis ska man det. Och hur svårt kunde det vara..?

Det visade sig vara svårt. Riktigt svårt.

I inledningen förklarar reportern: ”Vi har valt att kontakta präster som både varit öppet kritiska till välsignelser av samkönade par och som förra året ställde upp för Frimodig Kyrka i kyrkovalet.” Redaktionen hittade ett femtiotal namn, tog kontakt med tolv och genomförde möten med nio av dem. I det färdiga avsnittet figurerar fyra av dessa.

Låtom oss pausa och tänka lite. Av femtio tänkbara intervjuoffer har man sållat ut tolv. Förmodligen har man kontaktat dessa för inledande samtal per telefon och redan då kunnat stryka tre som tänkbara homofober. Av nio inspelade möten har man endast hittat material som går att använda sig av i fyra (!) av dessa. I programmet återges, högt räknat, fem minuters intervjumaterial med dessa tre präster. Fem minuter av starkt redigerade och nedklippta citat från möten som förmodligen varat minst en timme. Fem minuters citat från nio timmars samtal.

Nåja. Då måste ju dessa fem minuter bestå av genuint sprängstoff? Nej. Inte en enda handpåläggning. Inte något enda tungomålstal. Inte ett enda fördömande.

Som sagt var: jag har själv arbetat som journalist. Jag har själv hållit i mikrofonen och med tanke på mina egna erfarenheter så kan jag bara föreställa mig hur journalisten har lagt upp dessa samtal för att maximera chansen att få det önskade resultatet.

Fakta är följande: En ung man söker upp en präst för ett själavårdande samtal. Prästen har förmodligen upplyst den unge mannen (som i själva verket är grävande journalist försedd med dold inspelningsutrustning) om att prästen har absolut sekretess, det vill säga att inget av det som yppas under samtalet får avslöjas av prästen, ens i domstol. Den unge mannen har sedan berättat att han tror att han är homosexuell men att han inte vill vara homosexuell. Han betonar att han vill ändra sin sexualitet. Han ber prästen om råd, frågar om Gud kan hjälpa honom att bli fri från denna känsla som han vill bli fri ifrån och undrar om bön kan hjälpa.

Prästerna agerar som man kan förvänta sig av en präst. De verkar lyssna, tänka efter, välja sina ord. Inte på grund av att de vet att de spelas in, utan eftersom de månar om den vilsne unge mannen som inte vill vara homosexuell. De berättar att för Gud är allting möjligt, de nämner bönens kraft och erbjuder fler samtal.

Vad skulle de ha gjort annorlunda?

Om vi antar att det hela varit på riktigt, att det varit en ung man som faktiskt brottats med en oönskad sexualitet som besökt prästen (och det i sig är inte helt ovanligt), vad skulle prästen ha svarat honom? Om prästen hade svarat ”nej, jag tänker inte be för dig!” – vad hade hänt då? Gissningsvis hade prästen anmälts till domkapitlet då också, för hur förenligt med prästämbetet är det att avvisa en medmänniska som vädjar om prästens hjälp att be?

Damned if you do and damned if you don't.

Låt mig vara tydlig: Jag anser inte att homosexualitet är något man behöver bli ”botad” ifrån. Det tycks inte mina uthängda kollegor anse heller, med tanke på att de enda personer som om och om igen repeterar frasen ”bota homosexualitet” är Uppdrag Gransknings reportrar. Ingen av prästerna nämner någonsin att den oönskade homosexualiteten kan eller bör ”botas”.

För att hitta någon som faktiskt nämner att homosexualitet går att bota, får reportrarna åka ända till USA.

Däremot hittade Uppdrag Granskning präster som tar en medmänniskas oro på allvar. De hittade präster som förmedlar sin övertygelse om att för Gud är allt möjligt. De hittade präster som, precis som Mian Lodalen och Matilda Tudor (som nyligen intervjuats i varenda morgonsoffa om deras bok ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk”), anser att det finns möjlighet att förändra sin sexuella läggning om man så önskar.

Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag förvånad över en enda sak – att programmet över huvud taget sändes.

Jag betvivlar inte att det tyvärr finns enstaka homofober inom prästerskapet. Men om syftet var att bevisa en omfattande homofobi och förekomst av ”bögbotare” inom Svenska kyrkans prästerskap i allmänhet och inom Frimodig Kyrka i synnerhet så misslyckades man, som jag ser det, kapitalt. För det är jag oändligt tacksam, eftersom jag anser att homofobi inte hör hemma inom Svenska kyrkan.

Så vad lyckades man med? Att hänga ut präster som tror på Bibelns ord och bönens kraft? Att smutsa ner själavårdssamtalet? Att skapa arbete för Svenska kyrkans kommunikatörer? Eller var Uppdrag Granskning bara ett verktyg för att understryka den önskade åsiktshegemonin, enom till straff och androm till varnagel?

”Ikväll får ni se reportaget som skakat om kyrkan”, säger reportern i påannonseringen. Ja, om kyrkan skakades om av detta reportage så har Svenska kyrkan verkligen problem. Men utbredd homofobi är inte ett av dem.