#153. Rädslans guldvåg

Strax efter halv tre i onsdags ringde min privata mobiltelefon. Det var en kollega som ringde för att uttrycka sitt stöd och sin uppskattning. Kollegan fick aldrig veta exakt hur oändligt vältajmat och välkommet det samtalet var, men det var gudasänt.

Det blev ett gott samtal som gav mig kraft och hopp. Men även en annan känsla infann sig – sorgen över att ännu en gång tvingas konstatera exakt hur illa ställt det är.

Ännu en gång har jag mött en kollega som berättar om rädslan över att uttala någon form av kritik mot rådande ordning (eller något som kan uppfattas som kritik, vilket inte nödvändigtvis är samma sak). Ännu en gång har jag lyssnat till hur andra delar min rutin att avstå från att dela inlägg på Facebook eftersom de skulle kunna misstolkas och användas emot oss i vårt arbete (även om informationen är hundraprocentigt korrekt, hämtad från kontrollerade, betrodda källor och handlar om sådant som jag tror är oerhört viktigt för människor att få veta). Ännu en gång har jag fått höra hur en kollega är frustrerad av att vilja men inte våga.

Kodordet är rädsla.

Hur kan det komma att så många människor är rädda för att säga vad de tycker? När jag talar med vänner och bekanta framträder ett mönster – människor är rädda för att säga något som kan uppfattas som kontroversiellt. Det finns en kunskap om vilka åsikter som är ”rätt” och vilka som är ”fel” och en stark medvetenhet om vad man riskerar om man uttrycker ”fel” åsikt. Konsekvenser som vanligtvis nämns är att förlora vänner, tillskrivas föga smickrande epitet eller till och med förlora sitt jobb.

Den som uttalar sig tar en risk, medvetet eller omedvetet. Igår skrev jag i #152 om vad som hänt Marcus Birro och hur han på allvar funderar på att fly Sverige med sin familj för att undslippa hatet. Jag vet att jag har tänkt samma tanke och det skulle inte förvåna mig om även personer som Hanna Gadban, Sara Mohammad och Annika Borg ställt sig själva frågan vad det egentligen är som händer.

Idag kan du bestraffas med en social livstidsdom från De Goda Hatarna om du uttrycker ”fel” åsikter eller för vidare ”fel” fakta – hur väl underbyggda dina åsikter än är och hur sann fakta du än presenterar.

Men: Hur mycket bajs som än dumpas på familjen Birros trappa och hur många hatiska drev som än startas mot liberala muslimska röster så är nog risken att Aschberg sätter efter de trollen rätt så liten. De behöver heller inte jagas, vi vet nämligen vilka de är. De behöver inte dölja sig bakom anonymitet – av den enkla anledning att de får hata precis hur mycket som helst utan att stå till svars för det. Istället delas det ut journalistpris och stiftskollekter.

Människor är inte dumma. De vet att det finns olika regler för olika kategorier. Hör du inte till De Goda Hatarnas skara, de som kan twittra ut sitt hat och sina påhopp helt öppet, väl medvetna om att de har ett carte blanche, gör du bäst i att hålla en mycket låg profil.

När jag var i tioårsåldern semestrade jag och mina föräldrar i Rumänien. Fråga mig inte varför. Tydligen hade min mamma hört att det var ett trevligt ställe. Det dröjde inte många timmar innan min pappa diplomatiskt konstaterade att hon nog hade missuppfattat något.

Förmodligen överlevde jag vistelsen i diktaturens Rumänien tack vare de folieförpackningar med köttbullar i sås som min mamma varit förutseende nog att packa ner innan avfärd. Om dåtidens Rumänien kommer jag inte ihåg mycket. Men jag kommer ihåg mataffärer som inte sålde de varor man faktiskt hade (hyllorna måste vara välfyllda, alltså kunde man inte sälja något!). Hur barnklubbens ledare sprang med oss barn för att ta skydd under träden när lågt flygande plan sprutade insektsmedel över lekplatsen. Kravet på badmössor i poolen.

Men framför allt minns jag rädslan. Den där osynliga men alltid närvarande rädslan som nästan gick att ta på. De flackande blickarna. De sänkta rösterna. Hur människor alltid inledde varje möte med en sannolikhetsbedömning av om pappa var ”säker” eller inte. Hur människor vände sig om, skakade på huvudet, ökade takten på stegen för att ingen skulle kunna misstänka dem för att ha kontakt med oss. Hänglåsen på telefonerna. De inlärda ramsorna om hur lyckliga man var och om hur bra man hade det.

Idag möter jag samma beteende – i Sverige.

Jag har talat med kollegor som på fullt allvar berättar att man inte längre talar om vad som helst i sin tjänstetelefon. Jag har fått instruktioner om att man bör ha en egen hårddisk på jobbet där allt sparas som inte är garanterat ofarligt (eller som eventuellt, kanske, hypotetiskt sett skulle kunna tolkas på ett ofördelaktigt sätt). Jag har fått höra om vikten av att sanera sin vänlista på Facebook – ett kontroversiellt namn och du kan genast antas dela den personens alla (påstådda) åsikter. Jag har hört gråtande kollegor berätta om sina erfarenheter av mobbning och härskartekniker. Jag har lyssnat till kollegor som berättat hur dåligt de mår över att följa strömmen – men att man gör det av ren självbevarelsedrift.

Jag har själv fått höra hur personer granskar allt jag skriver för att hitta något som går att anmäla till Domkapitlet. Det gör något med en människa att månad efter månad vara medveten om att man är iakttagen, att behöva vakta sin tunga, inte lita på någon.

Kollegan som ringde härom dagen berättade att personen aldrig hade vågat ta kontakt med mig om det inte visat sig att jag även var bekant med en person som kollegan litade på. Vår gemensamme vän blev garant för att att kollegan vågade ringa upp mig och berätta.

Jag måste nypa mig i armen. Nej, det är inte Ceausescus Rumänien. Det är mitt Sverige.

Vad är det som händer? Vad händer med oss? Med vår tillit till varandra?

Vi väger allt på rädslans guldvåg.

Hur kunde det bli så här?