”Kan vi be tillsammans..?”
Frågan har ställts mig ofta – och nästan
alltid på samma sätt: Trevande, försiktigt. Viskande. I garanterad enskildhet. Som om att
den frågande är rädd för att bli avvisad, nu när det som legat
gömt längst nere i den ömtåliga själen plötsligt blottlagts.
Böneämnet avslöjar smärta och
svaghet. Avslöjar behov och längtan. Att dela är att göras
sårbar.
Att ta emot frågan är att ges ett
stort förtroende. Att ta emot frågan med respekt och vördnad och
utan att döma är ett stort ansvar.
Men det är inte bara jag som möter.
Inte ens främst jag. Det egentliga mötet sker mellan människan och
Gud. Som bärare av ämbetet är jag betrodd att närvara. Vandra
med, stödja när en sökande själ trevar efter sin Skapare.
Mötet sker i heligt rum.
Mötets namn antyder dess storhet.
Själavård. Att vårda själen. Det innersta, viktigaste, odödliga.
Att vårda Anden. Gud inom oss.
”Kan vi be tillsammans..?”
Jag har alltid svarat ja. Jag har
alltid knäppt mina händer och lånat ut mina ord. Varsamt. För att
fånga själens bräckliga längtan snarare än ordens krassa
förmåga.
Vilat i löftet om att Gud är
närvarande där vi möts i Herrens namn.
Så har det varit. Men nu?
Nästa gång någon frågar efter
bönen, vad ska jag svara då?
Måste jag be min medmänniska vänta,
medan jag gör en analys utifrån vad som för dagen är politiskt
korrekt och påbjudet? Grönt när längtan får mötas och rött när
böneämnet är ”fel”..?
Vad ska jag i så fall göra då? Hur
förväntas jag se min medmänniska i ögonen och förklara att jag
avvisar honom eller henne? Att den längtan som nyss samlat mod i de
stapplande och trevande orden är ”fel”? Att inte ens den
kristna kyrkan vill erkänna smärtan och låna ut sina ord för att
be om lindring och hjälp? Att böneämnet återfinns på röda
listan – bön ej tillåten.
I så fall blir min bön denna: Ge mig
den listan.
Och låt mig sedan aldrig bemöda den
med en enda blick.
Låt mig alltid, alltid se mer till min
medmänniskas längtan och behov än till världsliga påbud. Låt
mig alltid frukta Guds dom mer än dold inspelningsutrustning. Låt
mig alltid vårda den själar jag anförtros med varsamhet och en
medvetenhet om Guds närvaro i heligt möte.
PS. Uppdrag Granskning sänds ikväll
klockan 20.00 i SVT1. DS.
Kyrkokansliet vet vad man får be om och för. Så är det i en av gnosticism infiltrerad organisation. Den apostoliska undervisningen (Paulus) däremot säger att vi vet egentligen inte hur vår bön skall vara men Anden manar gott för oss utan ord.
SvaraRaderaMen varför, Helena, behöver du vara så rädd om du inget har att dölja och lär ut det kyrkan litar på att du lär ut?
SvaraRadera"Kan vi be tillsammans...? Jo det är så att jag vill att mitt utvecklingsstörda barn ska bli normalt och att min svarta hudfärg ska bli vit."
Om du då går önskemålet till mötes förstår jag att du är rädd däremot, då du i så fall "ber" på ett sätt som skadar och inte visar respekt för Guds skapelse. Men då är det inte kameran i första hand du bör vara rädd för, menar jag.
Hej Anna,
RaderaTack för din kommentar. Rädd är det sista jag är, eftersom jag litar på att Gud vägleder mig i mötet och bönen. Dock kan jag ibland fundera hur kyrkan resonerar, när det finns uppenbar diskrepans mellan det kyrkan "lär ut" och det jag uppfattar som Guds vilja och Guds möjligheter.
Dina exempel på böneämnen är kanske tänkta att provocera. Men naturligtvis skulle jag be tillsammans med en förälder som hoppas på helande för sitt barn! Även om barnet inte blir hundraprocentigt friskt, så kan vi ju be för helande och lindring - och för att ge familjen kraft i det som är? Och om någon, hypotetiskt, skulle be om att få en annan hudfärg..? Ja, då är det nog på plats med ett djupt samtal om vad som får den människan att känna en sådan längtan och bönen får i så fall handla om att ge styrka och stolthet att glädjas åt hur Gud skapat en - inklusive hudfärg!
Men neka bön..? Nej. Be kan och ska vi göra.
Varma hälsningar
/Helena
Hej igen,
RaderaJag hade precis samma diskussion på en annan kyrklig blogg och svarade på samma sätt då. Nej inte tänkta att provocera, utan för att visa det orimliga i att alltid gå konfidenten till mötes på så sätt att man följer alla uppmaningar om bön. Jag menar precis som du beskriver det när det gäller hudfärg - självklart ska man inte be för att människan ska bli vit utan att i stället känna och styrka och stolthet över sin hudfärg, trots att den kan göra livet svårare ibland. På samma sätt ska man respektera att Gud har skapat någon homosexuell och be för styrka och klarhet även där, inte att läggningen ska förändras.
Ett barn med kromosomfel har mig veterligen aldrig heller blivit "botat" och där är som du skriver att be om hjälp och stöd för föräldrarna och styrka att acceptera barnet som det är och att dess liv blir till glädje för det själv och andra.
Du tänker alltså ungefär som jag, men inte just i homosexfallet, verkar det som. Obs att jag ALDRIG någonsin påstått att man ska neka bön, däremot ska man inte alltid formulera bönen precis enligt konfidentens "anvisningar", därför att man då medverkar till ytterligare skada.
Varma hälsningar tillbaka/Anna
Ytterligare förtydlingande: Jag m fl som menar att det är lika kränkande att be att en homosexuell ska bli fri från sin läggning som det är att be att en svart ska bli vit, är alltså inte "bokstavstroende" och tycker inte att kyrkans ska lära ut allt vad Paulus skriver. Men det tycker uppenbarligen inte du heller, eftersom du är kvinna och präst?
RaderaHerr Andersson,
SvaraRaderaJag verkligen uppskattar dina underbara kommentarer både på Sandahl's blogg och här men ni sa att "vi vet egentligen inte hur vår bön skall vara". Nu kliar det i skallmejan på mig - Låtom oss börja med: Fader Vår som är i himlen.............
Nils Johannes
Helena: "Be kan och ska vi göra."
SvaraRaderaHelena har helt sund inställning och förståelse när det gäller detta. Kanske kan man också betona vikten att låta Gud definiera problemet när man ber.
En anonym en