#155. Samma lika, sa biskop Lennart

Det fanns en tid när jag tänkte att det där med biskop, det skulle vara kul att vara. Fin skjorta får man också.

Nu är det länge sedan jag tänkte den tanken. Kanske beror det på att jag insett att jag inte skulle uppfylla kravspecen. Senast var det biskop Lennart Koskinen som påminde mig om mina tillkortakommanden i det avseendet.

Biskopens kravlista fick jag mig till livs genom senaste numret av Kyrkans tidning. Nu tänkte jag ju mest läsa platsannonserna, men min blick föll ändå på rubriken Två folk med en gemensam gud. Jag tyckte det verkade intressant. Debattartikeln var skriven av biskop Lennart och handlade vid första anblicken om samarbetet mellan de kristna och muslimska församlingarna i Nacka. Men ju mer jag läste, desto mer kom jag att betrakta artikeln som ett påbud om vad jag förväntas tycka om samarbete över religionsgränserna och vad jag är om jag inte ställer mig odelat positiv.

Biskopen berättar att samarbetsprojektet varit väldigt positivt så här långt och nu ska kyrkan byggas ihop med en moské. Texten låter oss dock få ana att det finns tvivlare i Fisksätra. Tydligen finns det de som ställer sig frågande till om det är helt lämpligt att en kristen församling medverkar till byggandet av en moské.

Vid första anblicken kan det ses som en fullt logisk fråga att ställa – men biskop Lennart vet vad det handlar om. ”Då väller det fram förtäckt invandrarfientlighet och islamofobi under formalismens mer rumsrena täckmantel” skriver biskopen. Formalismen, kan det vara att blogga om det, kanske? Eller bara att ställa en vänligt formulerad fråga om hur man tänkte nu?

Biskop Lennart menar att allt är så enkelt. Vi har ju samma Gud, eftersom ”Gud” heter ”Allah” på arabiska. Tveklöst är det lingvistiskt korrekt. Men tillåt mig ändå, som simpel landsortskomminister, att påpeka att det kanske behövs fler gemensamma nämnare än så för att påståendet i rubriken ska anses bevisat.

Under min tid på pastoralinstitutet talades det om gudsbilder i höger och vänstervarv. Vi drillades i att även om det bara finns en Gud, så finns det lika många gudsbilder som det finns människor. Det går därför inte att samtala om Gud, utan att vara medveten om att den vi samtalar med bär på andra gudsbilder som ibland kraftigt skiljer sig från våra egna.

Jag är verksam i Malmö. Malmö är, precis som Fisksätra, en smältdegel där människor från alla världens hörn möts. Människor från sammanhang där religion är en självklar del av identiteten och där religionen präglar alla aspekter av livet. Religion diskuteras och människor har åsikter, olika tro och olika gudsbilder. Ibland väldigt olika. Faktiskt så olika att det ibland verkar högst osannolikt att vi talar om samme gud.

Med detta i bakhuvudet, ställer jag den vänligt formulerade frågan om hur biskopen tänker när han menar att vi har en gemensam gud? Det finns exempelvis ingen, säger ingen, av mina fromma muslimska vänner som för ett ögonblick skulle gå med på påståendet att jag och de har en gemensam gud. Tillåt mig förklara varför.

Så vitt jag känner till, gäller mina (och rimligtvis även biskoparnas) prästlöften att bekänna och tjäna inte bara en gud i största allmänhet, utan den Treenige Guden – Fader, Son och Ande. Mina muslimska vänner har försynt påpekat att det, per automatik, gör mig till en avgudadyrkare.

Jag drar mig till minnes en intressant diskussion jag hade för en tid sedan, med en imam i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Av honom fick jag veta att det var okej att välja att vara kristen – men att den som valde att vara kristen också per automatik valde att komma till helvetet. Det enda sättet för en människa att komma till himlen var att bli muslim.

Imamen upplyste mig också om shirk, som anses som den största synden inom islam och den enda synd man aldrig någonsin kan få förlåtelse för. Internetsajten muslim.nu beskriver shirk så här:

”Mord, våldtäkt, barnmisshandel och folkmord. Dessa är några av de motbjudande brott som begås i vår värld idag. Många tycker säkert att dessa är de värsta tänkbara brottet som kan begås. Men det finns något värre än alla dessa brott tillsammans. Det brottet kallas shirk.

[---]

Som muslimer tror vi att det är Allah ensam som Kontrollerar och Upprätthåller universum. De som begår shirk genom att associera tror att Allah är Skaparen, men att även andra delar av skapelsen har en roll i upprätthållandet av världen. Ett klassiskt exempel på detta är det kristna treenighetskonceptet. Kristna tror inte att Gud (Allah) ensam styr mänskligheten. De tror att de andra två delarna av treenigheten, Jesus och den Heliga anden, också spelar en roll i världens affärer. T.ex.; Jesus bestämmer över världen och den heliga anden hjälper kristna människor i deras dagliga liv. Kvaliteter som dessa tillhör endast Allah.

[---]

Som muslimer tycker vi att all form av dyrkan endast skall riktas till Allah. Människor som fysiskt riktar sin dyrkan åt andra än Allah, begår denna stora shirk. Genom att göra denna handling begår mänskligheten en rebellisk handling och placerar sig själv i den eviga helveteselden.”

Självfallet skriver inte alla muslimer under på ovanstående (lika lite som alla kristna skriver under på alla delar av vår kyrkas trosbekännelse). Men ovanstående är rådande teologi och enligt den så kommer både jag och biskop Lennart att tillbringa evigheten i helveteselden tillsammans med alla övriga kristna, alldeles oavsett om våra arabisktalande kristna syskon ber till ”Allah” eller inte.

Dessutom – de fisksätrabor som fått höra att de som kristna inte hör hemma i himlen, kommer förmodligen att ställa just den fråga som enligt biskop Lennart andas ”förtäckt invandrarfientlighet och islamofobi”.

Men att publicera fakta om våra respektive religioners utmärkande drag är varken främlingsfientligt eller islamofobiskt – det är att ge den respektfulla dialogen en vettig chans.

Om fruktbara möten ska kunna ske där på glastorget i Nacka, så måste alla ha rätt variabler med sig in i diskussionerna. Vad är det förresten som är så farligt med att erkänna att tron och gudsbilderna skiljer sig åt mellan religionerna? Vad är det som är så provocerande med att säga att kristna bekänner en Treenig Gud medan muslimer förkastar treenighetsaspekten? Det är ju bara så det är? Varför måste vi lägga värderingar i det? Att vi konstaterar att det finns skillnader mellan våra religioner innebär ju på inget sätt att vi nedvärderar människor som har en annan tro?

Är det något som är destruktivt, så är det att förneka de skillnader som faktiskt finns. I samma ögonblick som vi gör det, underkänner vi både våra egna och våra medmänniskors religiösa övertygelser. Och vem vill bli religiöst omyndigförklarad?

Visst kan (och ska!) vi mötas över religionsgränserna – men att påstå att vi har en gemensam Gud är nog att ta i. Vill vi inte kännas vid det, så får biskop Lennart ta ett snack med imamerna där på glastorget i Nacka och förklara för dem att de – faktiskt – har samma Gud som de kristna.

PS. ”Vår kyrka agerar aktivt och ansvarsfullt till exempel i Israel-Palestinakonflikten, med särskild betoning på den mest utsatta parten” skrev biskop Lennart i samma artikel, utan att anse sig nödgad att namnge vilken denna ”mest utsatta part” skulle vara. Det förväntas vi naturligtvis förstå själva – och det resonemanget får jag väl återkomma till. DS.