#158. Cui bono?

Ja. Jag erkänner. Jag är fortfarande drabbad av PUGS – Post Uppdrag Granskning Syndrome. Jag har funderat en hel del, mycket på grund av att det tycks mig som om det offentliga syftet med programmet allt mindre tycks ha varit det verkliga syftet. Finns det någon som fortfarande tror att det primära syftet med ”Bögbotarna” var att avslöja homofoba präster?

Som jag skrev om i #157 lyckades man inte hitta en enda präst som ville bota homosexuella.

Däremot lyckades Uppdrag Gransknings redaktion bevisa att homofobin inom Svenska kyrkan inte är så utbredd som vissa vill göra gällande.

Rubriken var därför, diplomatiskt uttryckt, vilseledande. Vill man tolka det vänligt kan man misstänka att rubriksättaren haft en dålig dag. Vill man tolka det mer krasst så skulle man kunna tro att man ville maximera antalet tittare.

När intrycken så småningom börjar falla på plats och jag sett programmet några gånger till på SVT Play, är det nya tankar som tar form. De är inte särskilt smickrande. Kanske beror det till viss del på min domedagsprofetiska ådra, men att programmet över huvud taget sändes (trots att det man försökt bevisa vid en närmare granskning inte visade sig existera), att man riktade in sig på just dessa präster (samtliga tillhörande Frimodig kyrka) och att man använde de arbetsmetoder man gjorde (om polisen gjorde något liknande skulle det kallas ”brottsprovokation”) får mig ändå att börja fundera.

Varifrån kom tipset som möjliggjorde att programmet färdigställdes just när ”vissa” röster inom och utanför kyrkan börjat kräva ett avskaffande av prästers väjningsrätt vid samkönade vigslar? Vilka har ett intresse av att misskreditera Frimodig kyrka? Vilka rekommenderade de präster (en politiskt aktiv socialdemokrat och en från Feministiskt initiativ) som fick representera ”de goda”?

Det luktar politik.

Det hela bär rätt många likheter med situationen inför förra årets kyrkoval, när Niklas Orrenius helt plötsligt blev väldigt intresserad av Frimodig kyrkas eventuella kopplingar till Sverigedemokraterna. Som av en händelse lyckades Orrenius bevisa en sådan koppling ungefär lika bra som Uppdrag Granskning lyckades hitta bögbotare – det vill säga inte alls.

Slutsatsen är att Uppdrag Granskning misslyckades kapitalt med att hitta en enda ”bögbotare”.
En sak har man dock lyckats alldeles utmärkt med: Management by fear. Frågan är om Uppdrag Gransknings redaktion förstår vad man egentligen åstadkommit.

Idag finns det nog inte en enda präst inom Svenska kyrkan som inte har förstått spelreglerna. ”Bögbotarna” har klargjort exakt vad som gäller, nämligen:

1) att en präst förväntas följa politiska påbud framför det som bekännelsen lär,
2) att en präst som är i besittning av en hyfsad självbevarelsedrift bör hålla sig på armlängds avstånd från Frimodig kyrka,
3) att en präst som tar sitt uppdrag på allvar när som helst riskerar att hängas ut och hånas av en hel nation – och
4) att ingen kommer att stå upp för en när det händer.

Så: Cui bono?