#160. I väntan på Hjälparen – eller tankar från i söndags

”Vid Guds berg Horeb gick Elia in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.””
1 Kung 19:9-14


Jag satt längst ute på klippkanten. Fötterna dinglade i luften. Femtio meter längre ned glittrade strömmarna i White River. Jag var på besök hos vänner, cherokeeindianer i Arkansas, USA. Solen värmde ansiktet. Förutom några fåglars skrin, var tystnaden total.

Jag lät blicken vandra. Rödgula kanjoner bröt landskapet, uråldrig sten där flodens vatten sakta, sakta letat sig nedåt. Vatten mot sten. Millimeter för millimeter under miljoner, ja miljarder år. Femtio meter är många ögonblick.

Och just detta ögonblick var mitt.

Det var då det hände.

Från ingenstans kom hon. Ljudlöst. Plötsligt fanns hon bara där. I ögonvrån. Som en brun skugga sänkte hon sig, landade kanske en meter ifrån mig. Om jag hade sträckt ut min hand, hade jag kunnat nudda henne.

Det gjorde jag inte. Jag förblev orörlig. Det tog mig någon sekund att inse att en hök just landat bredvid mig. Hon bemödade mig inte med en blick. Hon hade inte sett mig. Jag satt alldeles för stilla för att fågelögonen skulle notera mig.

Under några sekunder stod tiden stilla. Så – något. Hennes huvud vred sig blixtsnabbt. Jag såg min egen spegelbild när det svarta ögat noterade min närvaro – och hon lät sig falla ner mot vattnet. Starka vingar bredde ut sig, fångade luften och bar henne. Snabbt. Precist. Som hon var menad.

På en gudsvind svepte hon fram över vattnet.

Kvar satt jag – med en känsla av helighet. Mötet hade varit kort och oplanerat. Men dessa få sekunder etsade sig fast i mitt liv. Under några få ögonblick hade himlen öppnat sig framför mina ögon. Det onåbara hade varit inom räckhåll. Så flyktigt. Knappt mätbart. Ändå evigt.

I glappet mellan Kristi himmelsfärdsdag och pingst, går vi i väntans tider. Vi saknar den Uppståndne som lämnat oss – och längtar efter Hjälparen som ska komma. Och kanske önskar vi att den där Hjälparen vi längtar efter anländer med dunder och brak. När vi möter Guds Ande, vill vi att det sker med besked. Så vi slipper tvivla. Så att vi vet.

Men så blir det naturligtvis inte.

Mötet med Gud sker utan åthävor, utan fanfarer, utan jubel. Mötet med Gud sker i ett stilla sus. Som en hök som ljudlöst landar, och lika ljudlöst ger sig av.

Ändå alltid närvarande.

För mig är det starka veckor just nu. När jag läser Bibelns texter om hur Jesus lämnar sina apostlar, så har det bäring i mitt eget liv på ett konkret sätt som det aldrig förut haft. Snart är det dags för mig att lämna min församling. Om två veckor håller jag min avskedspredikan. Sedan vet bara Gud vad som väntar.

Det är blandade känslor. Även om jag ibland vill göra Elias ord där i grottan till mina, så är jag övertygad om att det kommer att bli bra. Hjälparen kommer. Guds Ande kommer att finnas både hos mig och hos den församling jag tjänat. Sanningens Ande kommer att vägleda och den stora utmaningen är att lita på att Guds löften alltid, alltid bär.

På starka vingar över djupen.

Men så här i väntans tider tror jag att det är viktigare än någonsin, både för oss som individer och för kyrkan, att verkligen söka Sanningens Ande. Det är viktigt att vi lyssnar till den och att vi litar på den när vi finner den.

Och när vi vill veta om anden är av Gud eller inte, så kan vi alltid tänka på Elia! Guds Ande kommer varken i stormen, i jordskalvet eller i elden. Hjälparen gör inget större väsen av sig – så proklamerar den sin ankomst och sin storhet, eller talar den om sin egen förträfflighet och lanserar den nya sanningar? Då är det inte Hjälparen.

För Guds Ande kommer i ett stilla sus.

Och när den talar, så talar den om Kristus. Om kärleken som övervinner allt. Om nåd och förlåtelse större än vi kan föreställa oss. Om en Gud som längtar efter varje människa. Om Fadern, Sonen och Anden. Den förmedlar Sanningen från Gud. Som evangelietexten från i söndags berättade:

”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.”

Joh 16:12-15

---

Och mötet på klippkanten? Hon fanns där i några sekunder av mitt liv. En flyktig besökare gav mig ett ögonblick som jag kommer bära med mig in i evigheten.

In i det stilla suset av Gud.