#159. Mobbning de luxe

Ibland undrar jag om en viktig egenskap hos en präst är en icke försumbar dos av masochism. När det stormar ska man hur som helst inte vänta sig något större stöd från sin arbetsgivare. Så här dagarna efter det senaste tillfället när Svenska kyrkans ledning vänt ryggen åt sina präster, tycks tyvärr min teori åter igen ha besannats.

För hur agerar Svenska kyrkans högsta ledning när det uppenbaras att journalister vanhelgat själavårdssamtalet och avser använda materialet man ljugit sig till för att misskreditera kyrkans präster?

Ställer sig ärkebiskopen sig upp, slår näven i bordet och deklarerar att nu får det vara nog? Upplyser Kyrkokansliet journalisterna vänligt men bestämt att de genom sitt arbetssätt vållat skada för både kyrkan, de drabbade prästerna och själavårdssamtalets trovärdighet? Förklarar man att Svenska kyrkan lojalt backar upp sina präster, att man har förtroende för dem och att man inte bemöter denna form av journalistik?

Icke.

”För mig handlade inte gårdagens TV program Uppdrag Granskning om homosexualitet eller heterosexualitet utan om präster som blir utsatta för en offentlig avrättning där prästernas chef ger legitimitet åt denna exekution,” skriver Tommy Dahlman i sin blogg på Världen Idag.

Jag är benägen att hålla med. För mig återfinns det verkliga avslöjandet först i slutet av programmet. Runt 53 minuter in i Uppdrag Granskning börjar ärkebiskopen tala om Frimodig kyrkas representation i Kyrkomötet. Reportern hänger på: ”De är ju präster inom Svenska kyrkan också. Det är ju en präst [som kritiserat sina kollegor] som säger att de kanske borde lämna kyrkan till och med?”

Svaret kommer snabbt. Lite för snabbt.

”Ja”, svarar ärkebiskop Anders Wejryd.

Jag skulle gärna se ett förtydligande om exakt varför dessa fyra kollegor borde lämna Svenska kyrkan. Vilket är deras brott? De har tagit en medmänniskas oro och tankar på allvar och förmedlat att Gud hör vår längtan och svarar på våra böner, vilket väl ändå får anses vara grundläggande kristen förkunnelse?

Jens Charlieson formulerar på sin blogg vad som faktiskt hände:

”För denna klassiska gudstro kastades de till lejonen, de hängdes ut i Sveriges Television så att hela landet fick peka och skratta, fick sucka och ropa glåpord åt några präster som svarade ja när en människa bad om hjälp. Programmet är regisserat, vi vet ju alla om det egentligen, vi vet att regissören står där i bakgrunden och styr hela eländet mot det mål som varit bestämt sedan första planeringsmötet. De präster som inte dansade efter hans trollstav klipptes bort, och kvar blev lejonmaten.

Jag lider med dessa präster, därför att det är inte deras verkliga åsikter som Sverige nu förfasar sig över – det vi fått se är en regissörs version av deras åsikter. De hade kunnat förklara sig om de fått chansen, om de hade talat till människor som verkligen ville förstå, som inte var ute efter tokiga citat eller pinsamma tystnader. Programmet kidnappar prästernas röster och klipper bort allt det där vettiga de sade och låter deras grannar och vänner se dem förnedras på fin sändningstid.”

Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att dessa kollegor och deras familjer legat sömnlösa mer än en natt sedan programmet först aviserades och jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att dessa kollegor och deras familjer nu känner sig mångdubbelt svikna. Först av att deras engagemang i Frimodig kyrka och deras teologiska ställningstaganden placerat dem på en lista över presumtiva homofober, sedan av en ljugande journalist, sedan av redaktionens vinkling, sedan av de kollegor som lånat ut sig för att fördöma dem i TV – och slutligen av sin högste världslige arbetsgivare.

Vad har egentligen hänt sedan min egen prästvigning för snart tio år sedan? Då drillades vi i att man som präst aldrig, aldrig talar illa om en kollega offentligt.

Den svenskkyrkliga präst som söker stöd för att värna det själavårdande samtalets grund har alltså inget att hämta där. Stödet kommer från annat håll. På SvD Opinion skriver Anders Piltz, biskopsvikarie i Stockholms katolska stift:

”Det måste vara tillåtet och möjligt att uppsöka en präst eller annan själasörjare för att diskutera hur man vill gestalta sitt liv med hjälp av den kristna trons kraft, inspiration och det som terapin inte kan ge, syndernas förlåtelse. Det ankommer inte på prästen att ge konfidenten bakläxa på vederbörandes egen beskrivning av sin situation, sina problem och frågor.”

Anders Piltz fortsätter:

”Svenska kyrkan har självklar rätt att fatta beslut i policyfrågor och ge riktlinjer för själavård. Detta ifrågasätts inte. Men man måste kraftfullt reagera mot att officiella talespersoner för Svenska kyrkan, som berömmer sig av vida tolkningsramar, låga trösklar och höga tak, omedelbart slår till med full kraft mot en präst som lämnat pastorala råd efter bästa förstånd och samvete och efter en bedömning av den hjälpsökandes egen beskrivning av sina bekymmer.

Det är häpnadsväckande att kyrkliga instanser inte i första hand reagerar instinktivt till försvar av tystnadsplikten och sekretessen i själavården utan oreflekterat går in på de spelregler som uppställts av SVT och gör avbön för vad en präst sagt i förtroende, under absolut tystnadsplikt, som om han begått ett tjänstefel.”

Nasrin Sjögren, som betecknar sig själv som queer och sitter i Kyrkomötet för Frimodig kyrka, skriver på SVT Opinion:

”Anders Wejryd sätter spiken i kistan för Svenska kyrkans trovärdighet, när han låter sig behandlas som en skamsen skolpojke av SVT:s reportrar.

Han hummar beklagande, instämmer i kritiken och ber om förlåtelse med hela sin uppenbarelse. För något som är så etablerat och grundläggande sedan kristendomens begynnelse samt i hela den nutida världsvida kyrkan. Så sent som 2009 sade Wejryd: ”Värna generositet och hänsynstagande. Karikera inte de andra”.

Samme Wejryd 2014: ”De bör kanske lämna kyrkan”.

Så snabbt eskalerar politiseringen av Svenska kyrkan.

I stället för att stötta de egna prästerna och förklara för det omgivande samhället vad kristen tro är, väljer man sålunda att fegt och ryggradslöst vända prästerna ryggen genom att hota dem med anmälningar och uttalanden om att de nog är med i fel kyrka.”

Det finns dock en positiv aspekt av det som tydliggjorts genom Uppdrag Granskning. Programmet har hjälp till att besvara varför Svenska kyrkan gång på gång utsetts till Sveriges sämsta arbetsgivare, varför präster toppar Försäkringskassans sjukskrivningsliga när det gäller psykisk ohälsa och varför anställda inom Svenska kyrkan löper tre gånger högre risk än andra att mobbas på sin arbetsplats.

Det vi fick se i onsdags var nämligen hur präster som, på grund av sitt engagemang i Frimodig kyrka, först utnyttjas i ett kommersiellt och intressepolitiskt syfte – bara för att sedan svikas dubbelt när de av sin högste chef får veta att de är oönskade i den kyrka som berömmer sig för att vilja välkomna alla.

Det tittaren får skåda är ovärdigt en kristen kyrka. Det hela liknar mest avancerad mobbning. De luxe.

Låt oss slippa det. Det är alltid bättre att vara rak och ärlig och därför har vi kanske kommit till en punkt när vi, som Leo Holtter gör i sin blogg, måste fråga om målet är att få vissa att lämna Svenska kyrkan?

Vilka bör i så fall lämna? Vilka får stanna kvar? Vilka är kriterierna?

Jag tror att vi är många som skulle uppskatta ett rakt och ärligt svar på den frågan.