”Sedan gick Jesus med dem till ett
ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här,
medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och
Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han
sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna
här och vaka med mig.” Han gick lite längre bort, kastade sig
till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om
det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Han
gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade
till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme
med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden
vill, men kroppen är svag.” Sedan gick han bort och bad för andra
gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag
måste tömma den, så låt din vilja ske.” När han kom tillbaka
fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna.
Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma
ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja,
ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen
skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här
kommer han som skall förråda mig.”
Matt 26:36-46
Texten ovan handlar om en ångestriden
man, med en själ som är bedrövad ända till döds. Han är rädd,
sömnlös, sorgsen, ängslig. Han har insett hur verkligheten ser ut
och han vill förändra sin situation. I sin desperation vänder han
sig till Gud, om och om igen.
I nattens och själens ångest vänder
han sig också till dem han litar på. Han vill inte vara ensam i sin
ängslan. ”Stanna här och vaka med mig” ber han. Men hans
medmänniskor sviker. De orkar inte dela hans ångest. Kanske tycker
de han oroar sig i onödan, att han överdriver? Eller tvivlar de på
att Gud kan förändra det som sker? Hur som helst väljer de att
sova istället för att be.
Den ångestridne mannen i Getsemane
hette Yeshua ben Yosef. I förra veckans Uppdrag Granskning hette han
Calle Larsson.
Tänk så det kan bli. Tre lärjungar
valde att inte vaka och be med Jesus och för det har kritiserats
av kyrkan i två årtusenden. Fyra präster orkade vaka och be med
Calle Larsson. För det kritiserades de av kyrkoledningen.
Korrekt är att det inte behövdes
någon bot och det ansåg inte de fyra prästerna heller. Inget sjukt fanns nämligen att bota. Om det är vi
ense. Men där fanns en uttalad ångest och en uttalad längtan. Det
är något helt annat.
Innan vi sätter oss till doms över
människors ångest och längtan, bör vi kanske ta oss en funderare
på vad som egentligen hände den där natten i Getsemane – och
förutsatt att vi menar allvar med att evangeliet gäller även här
och nu, så bör vi även våga närma oss tanken att vi ständigt
hamnar i Getsemane. Kristna i allmänhet, präster i synnerhet.
Varje gång jag som präst går in i
ett själavårdssamtal, sätter jag mig under ett olivträd i
Getsemane. Jag vet aldrig vad jag kommer att få möta, men jag måste
vara beredd att möta min medmänniska utan förbehåll och vaka med henne i det som
bedrövar hennes själ. Utan att döma.
Många gånger kan jag relatera till
det som bärs fram – vi människor är ju rätt lika ändå. Ibland
förstår jag inte alls. Men det behövs inte heller. Under trädet
är vi nämligen aldrig ensamma. Där finns också Gud.
Där jag i min mänskliga begränsning inte längre förmår, tar Gud vid.
Varje själavårdssamtal är en natt i
Getsemane, där jag möter en medmänniskas ångest, oro, förtvivlan,
smärta, ängslan och bedrövelse – men också möter det halmstrå
av hopp som finns i bönen till en allsmäktig och kärleksfull Gud.
Mirakel kan ske. När inget annat återstår, så möter Gud.
Så vem är jag att döma min
medmänniskas längtan?
Det är alltid dunkelt under Getsemanes
olivträd. Några detaljer i ansiktet kan jag inte urskilja. Det är
heller inte viktigt. Det viktiga är att den människa jag just nu
delar mitt liv med, är en människa jag delar ett gudomligt ursprung
med. I Kristus är vi ett. I detta nu som är en del av evigheten.
Getsemane då är nu.
”Stanna här och vaka med mig!”
Tillhör rösten Jesus eller Calle Larsson? Det spelar ingen roll.
Under Getsemanes olivträd är varje människa värd att vaka
tillsammans med, varje bedrövad själ värd att bemötas med respekt
och varje människas gudslängtan värd att be för.
Vi möts under olivträdet.
Klokt o vackert skrivet. Jag tänker ofta att det du beskriver om dina själavårdssamtal är vad som gör er präster tusen gånger bättre än terapeuter som inte bär med sig Gud som sitt arbetsredskap. Du förstår nog vad jag menar :) /Ingrid
SvaraRaderaDet är en märklig tanke , att det har funnits ett ögonblick, då Kristus själv vände sig till oss människor och bad om hjälp.Men så är det , med dom krafter vi har och med den visdomen vi har, måste vi möta det hjälplösa gudomliga som bor i var och en och be om hjälp.
SvaraRaderaMåtte vi känna igen och orka möta honom nästa gång när Han behöver oss .Och måtte vi vara vuxna för situationen, även om vi själva riskerar alt vi är.
Det är inte utan att man undrar hur väl kyrkans ledning och biskoparna förvaltar Luthers uppmaning om att bikten är nyttig och bör nyttjas ofta?
SvaraRadera"De som har självavårdssamtal bör själva gå i själavård" var något som verkligen grep tag i mig under självavårdsutbildningen.
Då jag inte lyckats få regelbunden självavård, så kan jag inte ta emot konfidenter hur gärna jag än skulle vilja.
Ingen av de förmaningar om att agera annorlunda som jag sett i pressen har någon relevans från vad jag lärt mig eller själv upplevt inom självavård.
Tänkvärt.
SvaraRaderaJag frågar mig varför man alltmera sällan hör angelägen förkunnelse i kyrkans gudstjänst?
Är det för att det alltför samtidsaktuella ofta(st) kapat banden till bibliskt frälsningsdrama? Att någon motsats mellan de två skulle finnas, motbevisas i betraktelsen ovan.
Kanske är det så, att en sekulariserad kyrka har föga eller inget att ge världen? Utom kanske att bekräfta världen? Är det just det kyrkan i allmänhet gör? Bekräftar världen som den är, utan att tillföra något? Inte undra på, att kyrkomedlemmarna då drar sig undan gudstjänsten. Under alla omständigheter tycks det vara bekvämast för apostlarna att slumra.
Slumrade Anders Wejryd, när han uppmanade de utpekade, "bögbotande" prästerna och Frimodig Kyrka att dra?
Lars Jensen