#108. Politik, plastkyrkor och pyspunka

Arbetet inför kyrkovalet har gått in i slutfasen här i Malmö, staden där samfälligheten anser att Svenska kyrkans viktigaste uppgift inte är ”att göra människor mer religiösa, utan att vara en resurs för människor som behöver hjälp och stöd”, ni vet. Om inte, läs #105.

Igår var det hur som helst premiär för den så kallade plastkyrkan – en smått grotesk uppenbarelse i form av en uppblåsbar kyrka i smurfinspirerad arkitektur och förankrad i marken med orange spännband. Klockan tio på förmiddagen blåstes den upp på Gustav Adolfs torg här i Malmö. Klockan tre drogs proppen ur och den packades ihop på en liten släpkärra.

Plastkyrkan är reklam för kyrkovalet och visst lägger folk märke till den. Runt denna, i vinden guppande, plastgrunka samlas vi som är företrädare för de olika nomineringsgrupperna som flugor runt en sockerbit. Sedan tillbringar vi några timmar med att anfalla förbipasserande och försöka dela ut material som talar för just vår sak. Har vi riktig tur får vi byta några ord också.

Igår bestod skaran av en grånad dam från POSK, en annan grånad dam från C och en lika grånad herre från S. Tillkom en något mindre grånad Lasse från Frimodig kyrka. Och så jag, då. Med sjuveckorssonen snarkandes i bärselen på magen. Han drog ner medelåldern betydligt.

Gårdagens längsta diskussioner hade jag med en hemlös, ateistisk, cigarrökande gatumusiker, en likaså ateistisk kurd med zoroastriskt arv (som efter ett tag kom till insikt om att han nog var agnostiker snarare än ateist) och en alert man i trettioårsåldern som snällt stod och väntade på att jag skulle avsluta samtalet med den agnostiske zoroastern.

”Varför ska man rösta på partier i ett kyrkoval, när kyrkan skiljts från staten?” frågade den alerte mannen.

Jag kunde bara meddela att jag ställde mig exakt lika frågande till det som han, och att det var bland annat det som var en av huvudpoängerna hos Frimodig kyrka. Efter ett samtal som var både långt och givande, stack jag åt honom vår tidningsbilaga och hänvisade honom till den grånade herren från S.

Kanske var det lite elakt, men jag tänkte att representanten från S nog var bäst lämpad att svara på varför S envisas med att bita sig fast i kyrkan. När den alerte mannen så småningom hade uttömt området partipolitik och kyrkoval, vandrade han vidare. Den grånade herren från S stod kvar. Han såg rätt utmattad ut.

Men kanske hade jag gjort honom en tjänst. Det är nämligen nyttigt att behöva formulera sig högt. När någon frågar vad som utmärker just det man själv representerar, måste man ju kunna svara. Helst. Det fick även den grånade herren från S erfara, för tydligen var det inte helt enkelt att motivera varför S skulle behålla fingrarna i syltburken. Jag tyckte mig höra något om garanti för solidaritet och allas lika värde, men tack och lov har ju inte sossarna copyright till de begreppen. De var inte ens först med att förespråka dem, men det tycks de ofta ha glömt.

När klockan hade slagit tre och kyrkan packats ihop och rullats iväg i sin släpkärra, traskade jag och sonen hemåt genom Slottsparken. Jag summerade dagen. Sonen snarkade fortfarande.

Idag poppade plastkyrkan upp vid S:t Johannes kyrka (där man i vintras roastade Gud, som dessutom fick det tvivelaktiga nöjet att kallas för ”k*k” av Ann Heberlein i sitt eget vigda kyrkorum). Som den svartrock jag är, påpekade jag då att jag inte ansåg att det var helt lämpligt. För det fick jag inget gehör.

Nåväl. Även idag stod nomineringsgruppernas representanter ånyo prydligt uppställda utanför den uppblåsta plastgrunkan, redo att kasta sig över alla som bedömdes röstberättigade vid en snabb okulär besiktning. POSK hade sponsrat sitt team med neonfärgade västar och reklamsegel. Lasse och jag förlitade oss på våra annonsbilagor från Frimodig kyrka. Sonen tycktes rätt förtröstansfull där han sov i bärselen.

C hade sponsrat sina två medlemmar med jackor. Av texten på ryggarna att döma ser C sig som ”alliansens gröna alternativ”. När jag noterade att S hade hela tre representanter, tänkte jag att idag kunde ju jag be någon av dem förklara för mig varför socialdemokraterna ska delta i kyrkovalet trots att kyrkan skiljts från staten. Så då gjorde jag det. Det kunde ju vara intressant att höra deras egna motiv.

”Det är en gammal tradition och den tycker vi är viktig att hålla fast vid” svarade den trevliga damen från S, något besvärad. Så gammal är den väl ändå inte, tänkte jag. Kyrkan och socialdemokratin var ju inte direkt såta vänner när det begav sig.

Då frågade jag vad S hade att lära kyrkan. Damen tänkte efter. ”Vårt partiprogram är byggt på bergspredikan!” klämde hon sedan till med. Då sa jag försynt att jo, men det var ju Kristus som var allra först med just bergspredikan och att S nog ändå fått den förmedlad till sig via kyrkan. Om man ska vara riktigt ärlig.

Sedan frågade jag på vilket sätt socialdemokratisk politik är bra för kyrkan. Då blev det tyst. Länge. Men till slut kom svaret. ”Vi tycker att det är det” sa damen. Så nu vet jag det. Socialdemokratisk politik är viktigt för kyrkan för att S tycker att det är det.

Efter det svaret lät jag det hela bero. Jag skulle nog inte bli klokare. Tyvärr glömde jag fråga henne om hon instämde i samfällighetens definition av kyrkans viktigaste uppgift (se citatet ur magasinet Trovärdigt ovan).

Dagens höjdpunkt var annars, förutom alla de som faktiskt blev glada över att få vår tidning och bytte några ord, den massiva räddningsinsatsen för att hålla liv i plastkyrkan.

Det visade sig att kyrkan, som enligt ryktet kostat samfälligheten i runda slängar 80 000 riksdaler, redan hade sprungit läck. En stor reva som enligt spekulationer uppkommit vid lastningen dagen innan, hade fått luften att sakta men säkert pysa ut och vid ettsnåret lutade kyrkans torn betänkligt åt öster.

Konstruktören blixtinkallades och efter en hel del pyssel (visste ni förresten att det får plats en vuxen man i utrymmet mellan plastkyrkans inner- och yttervägg?) tycktes kyrkans framtid räddad.

Imorgon ska den tejpade plastkyrkan blåsas upp på Stora torget och på lördag besöker den stans nyaste shoppinggalleria Emporia. På söndag är det val. Hoppas att kyrkan (plastkyrkan, alltså) håller ihop tills dess.

Man skulle kunna falla för frestelsen att se det hela ur ett profetiskt perspektiv.

Det går ju att välja olika fokus när man tolkar liknelsen om den pysande plastkyrkan, beroende på om man vill förmedla hopp eller apokalyptisk rannsakan.

Antingen symboliserar plastkyrkans pyspunka, lutande torn och hotande kollaps tillståndet för Svenska kyrkan, nationellt eller lokalt.

Eller så symboliserar lappandet och lagandet som så småningom fick tornet att räta på sig att det faktiskt aldrig är för sent. Den kristna kyrkan kan stå stark och stolt länge än. Även om hon stundom slits lite i kanterna och läcker en smula så är hon rätt så tålig och förlåtande. Och med lite god vilja och en rulle silvertejp kan man åstadkomma smärre mirakel.

Jag väljer den senare tolkningen.

Viljan finns och silvertejp tror jag finns i förrådet.


PS. Noterade i morgonnyheterna att Sydnytts reporter, när de skulle illustrera röstningen till kyrkovalet, plockade åt sig Frimodig kyrkas valsedel till kyrkomötet. Ett tecken, helt säkert. Såg dock inte om reportern i fråga kryssade namn nummer fyra, det vill säga undertecknad. DS.