#109. Dan före dan

Det skulle väljas distriktsguvernör i ett distrikt i norra Afghanistan. Valarbetet pågick frenetiskt, det gällde att övertyga de röstberättigade in i det sista. Kandidaten till guvernörsposten talade vitt och brett om sin förträfflighet – det var (i alla fall i hans ögon) fullständigt självklart att han skulle bli vald.

Så frågade vi honom vad han hade för program han ville genomföra om han blev vald. Kandidaten blev tyst. Han gav oss en frågande blick. Vaddå genomföra? Han förstod inte frågan. Han skulle ju bli distriktsguvernör. Räckte inte det? Det var hans och hans familjs nyckel till inflytande och ekonomiskt oberoende – och så kom ett gäng korkade utlänningar och tyckte att han skulle formulera någon form av handlingsprogram..?

Jag vet inte hur valet slutade. Kanske blev han distriktsguvernör, kanske inte. Kanske genomförde han många fantastiska reformer. Kanske inte.

Ändå är det honom jag tänker på så här i kyrkovalets absoluta slutspurt.

Det tycks mig nämligen vara som om många nomineringsgrupper har samma approach som distriktsguvernörskandidaten i norra Afghanistan. Man vill bli vald. Till varje pris. Några planer för vad man vill göra sen, har man inte nödvändigtvis. Kanske räcker det med att (i bästa fall) gå på något möte någon gång och sedan hamna på valsedeln inför nästa kyrkoval..?

Dan före dan upplever jag det som om de politiska nomineringsgrupperna primärt strider med varandra i en nationellt herren-på-täppan. Som barn lekte vi samma lek runt en snöhög hemma i Njurunda. Nu är det Svenska kyrkan som får agera snöhög, en arena för politiska strider, en kulle att bestiga och knuffa ner sina meningsmotståndare ifrån.

Svenska kyrkans bästa kommer sorgligt nog i kläm. När jag talat med partipolitiska kandidater som står högt upp på listor till såväl stiftsfullmäktige som kyrkomöte, slår det mig att ingen, säger ingen, av de politiker jag talat med har något kyrkligt engagemang i vardagen och inga visioner eller idéer för Svenska kyrkan – annat än det som står på valmanifestet de fått av sitt parti. De vill bli valda. På måndag är ”tävlingen” över och vinnare och förlorare utsedda.

Men det är inte över när vallokalerna stänger. Det är då det börjar.

Årets positiva överraskning är ändå att kyrkovalet fått betydligt större uppmärksamhet än vanligt. Utöver detta verkar ett flertal journalister ha förstått vad det hela handlar om – ett val där politiska partier låter kyrkovalet bli en arena för politisk makt. Ett genrep inför ”den riktiga” valrörelsen, ett finger i luften för att avgöra vartåt det lutar år 2014.

Teologi, liturgi och levande kristen tro lyser med sin frånvaro. Karin Perers, ordförande för Centerpartiets kyrkomötesgrupp, berättar vad C vill med Svenska kyrkan på SVT Debatt:

”Vi vill främja nya verksamheter där kyrkan blir en tydlig välfärdsaktör. Svenska kyrkans överskott på 118 miljoner kr ska användas för att skapa arbeten som ger mening. Kyrkans lokaler behöver ställas om till miljöanpassade energisystem – satsa på förnyelsebara energikällor och sätt solceller på kyrktaken.”

Socialdemokraternas visioner enligt Wanja Lundby-Wedin och Olle Burell:

”Det handlar om att sätta människornas behov i centrum och att stå upp för allas lika rätt och värde. Det handlar också om att bekämpa de växande klassklyftorna, som förstör både kyrkan och samhället.”

Jag noterar särskilt rubriken på Lundby-Wedins och Burells artikel: Ge inte främlingsfientliga och abortmotståndare makt i kyrkan. Du hittar den här. Enligt samma artikel är det tydligen Frimodig kyrka som är hemvist för de hemska människor som envisas med att hävda att det liv som är skapat av Gud har ett värde. I så fall är jag oerhört stolt att få räknas in i denna skara.

I sammanhanget vill jag dock passa på att påpeka för Lundby-Wedin (som ju tidigare låtit oss få veta att hon inte är kyrkligt engagerad) och Burell (som vill verka för att Svenska kyrkan ska bli en organisation där alla religioner samlas) att det inte är ”de mobiliserande högerkristna” ni talar om, som börjat förkunna idén om livets värde. Det var Jesus – om ni hört talas om honom.

Återstår SD:

”Vi vill ha en kyrka där kärleken till det egna landet har en naturlig plats vid sidan av den allmänna människokärleken. En kyrka som bejakar sin roll som kulturbärare och förvaltare av ett svenskt, nordiskt och västerländskt kristet kulturarv och traditioner. En kyrka som står upp för barnen, familjen och äktenskapet och motverkar politiska påtryckningar som vill underminera detsamma.”

Då har jag bara surfat runt bland artiklarna på SVT Debatt. Jämför gärna med vad Frimodig kyrka säger på samma forum. Jag citerar inte ur den artikeln, då måste ni läsa hela...

Skilsmässan mellan kyrka och stat firar tonåring i år. Ändå envisas främst S, C och SD med att klamra sig fast vid Svenska kyrkan som en drunknande vid relingen. Fler och fler tycker det är märkligt. Idag formulerar exempelvis Eric Erfors på Expressen tio budord för kyrkopolitiker. En stor portion humor och en rejäl dos allvar. Läs gärna här.

Allra märkligast, och mest förolämpande för de som är aktiva inom Svenska kyrkan, är att kyrkovalet blivit ett tuppslagsmål mellan S och SD. Några genomtänkta visioner och planer för Svenska kyrkan har ingendera part.

S talar om solidaritet, HBTQ, kvinnliga präster och mångfald. Valmanifestet är copy-paste från partiprogrammet, möjligen med undantag för snutten om kvinnliga präster. Snacka om att slå in öppna dörrar förresten, när vi haft kvinnor i ämbetet i ett halvt sekel och majoriteten som prästvigs är kvinnor. Med tanke på det verkliga personalläget borde det väl vara mer motiverat att börja verka för att rekrytera män till prästämbetet? Men det låter ju bra, det där med att slåss för kvinnor i ämbetet.

SD å andra sidan talar om historiskt arv, tradition och kommande generationer. Ingen direkt chock det heller.

Eftersom varken S eller SD kan komma på särskilt många skäl till varför väljaren ska rösta på just dem, går största delen av valarbetet ut på att få folk att rösta på den egna nomineringsgruppen främst för att den andra nomineringsgruppen ska förlora. Eller för att citera Lundby-Wedin och Burell i sin artikel på SVT Debatt:

”Just i kyrkovalet 2013 vet vi att både främlingsfientliga och högerkristna grupper mobiliserar starkt. Om vi som tillhör den stora majoriteten – vi som vill att Svenska kyrkan ska vara öppen, ljus och modern – stannar hemma på valdagen, låter vi dem vinna.”

Hos seglororna kämpar redaktör Irving för att fylla skorna efter redaktör Klein, som hatar vidare hos Dagens Arbete. Jag länkar inte till dem. Den som vill läsa hittar dit på egen hand.

Visst kan man argumentera genom att hata och skrämma, men frågan är om det är särskilt konstruktivt. Snarare nihilistiskt.

Tillåt mig att backa lite. Det främsta skälet enligt SD till att rösta är att rösta mot vänsterns inflytande över Svenska kyrkan. Det är nämligen de som ligger bakom sönderfallet och är orsak till att svenska skolbarn inte längre får fira sina skolavslutningar i kyrkan och att äldre svenskar inte längre kan finna Fädernas kyrka i psalmboken.

Det främsta skälet enligt S till att rösta är att rösta mot SD. S talar om högerkristna och främlingsfientliga som lurar i vassen (eller var det i grumligt vatten?) för att kidnappa Svenska kyrkan. Den som kommer ihåg Seglora smedja/Dagens Seglora vet ju hur valsarna brukar dras – fast där har man växlat upp till att tala om högerextremister, islamofober, rasister, fascister och nazister.

Svenska kyrkan är den sista som vinner på detta asymmetriska tuppslagsmål. Frågan är ju varför det ens äger rum.

Sossarna är i klar majoritet i kyrkans värld. De är det största partiet i kyrkomötet och för att få inneha prästämbetet kan det ibland tyckas mer obligatoriskt att inneha partibok än att vara kristen.

I senaste kyrkovalet fick S närmare var fjärde röst. SD fick 2,9 procent. Jag repeterar: Tvåkommanioprocent. Det låter inte direkt som ett pågående hostile take over i mina öron och även statsvetaren Andreas Johansson Heinö konstaterar att hotet från SD är starkt överdrivet i sin artikel SD:s kyrkopolitiska makt är ett medialt påhitt.

Siffran i sig stärker i själva verket det jag och många med mig länge hävdat: Seglorornas högljudda klagan över högerextrema och främlingsfientliga krafter inom Svenska kyrkan handlar om att ropa varg för att motivera sitt eget existensberättigande. Utan hotande främlingsfientlighet inga uppdrag, inga föreläsningar, inga temadagar, inga stiftsbidrag, inga kollekter och i förlängningen – ingen lön...

Imorgon kväll klockan 2000 stänger vallokalerna. Det är då det börjar. Det sorgliga är att mycket tyder på att den som hamnar i kläm i det hela är huvudpersonen själv – Svenska kyrkan. Och det tack vare (?) de politiska partier som ihärdigt kämpar vidare i sitt herren-på-täppan uppför kyrktrapporna (fast bara under valrörelsen och bara i bildlig mening förstås).

Socialdemokraterna å andra sidan befinner sig i en garanterad win-win situation. Om SD även denna gång får tvåkommanioprocent eller däromkring, kan S deklarera att man minsann vann kampen mot den hotande främlingsfientligheten. Om S däremot genom sitt propagerande har provocerat SD:arna att gå man ur huse för att rösta i ren protest och SD närmar sig S egna valresultat – ja, då hade ju S rätt. Då kan man ju faktiskt hävda att man haft rätt hela tiden, att det faktiskt pågår ett högerextremistiskt och främlingsfientligt övertagande av Svenska kyrkan...

Vilken soppa.

Nu ger jag mig av till stans nyaste shoppingcenter Emporia för att dela ut Frimodig kyrkas eminenta tidning. Har du inte läst den, så sök upp ett exemplar. Den är riktigt bra, om jag får säga det själv. Dessutom ska det bli intressant att se om plastkyrkan står kvar. Jag lägger nog ner den där rullen silvertejp i ryggsäcken också. Den kanske kan behövas.

Imorgon klockan halv ett öppnar vallokalerna. Klockan åtta stänger de. Det är då det börjar. Så gå och rösta – och rösta med Svenska kyrkans bästa i fokus.

Rösta frimodigt!

PS. Röstar du i Lunds stift så kan du kryssa mitt namn. Jag finns på plats fyra till kyrkomötet och plats tio till stiftsfullmäktige! DS.