#110. Elisabeth och alla vi andra obehagliga

Reinfeldt möblerar om i regeringen. Tydligen är det mycket som pågår bakom kulisserna och efter några rockader har det meddelats att Elisabeth Svantesson blir ny arbetsmarknadsminister.

Det tillhör obligatorium att alla stenar ska vändas på när någon tillsätts som minister. I tider när fler och fler väljer bort gammelmedia och journalister känner stupstocken nalkas, gäller det att sälja lösnummer. Om det gäller att rädda sitt eget skinn är inget för litet för att uppmärksammas.

Ibland undrar jag om den människa är född som inte är kontroversiell på någon punkt. Är det inte obetalda tv-licensavgifter så har man kanske skrivit en artikel någonstans där man inte borde ha skrivit. Eller så kan man associeras till någon eller något som anses politiskt inkorrekt.

Elisabeth är kristen. Det kristna i sig är guld värt i nyhetsavseende. Hon är dessutom ordförande i kristna riksdagsgruppen och är en av de vi har att tacka för att Moderaterna lämnade kyrkovalen. Men i Elisabeths fall fanns det något ännu ”värre” att belysa, något som förmodligen har sin grund just i hennes kristna tro – nämligen hennes (nuvarande eller historiska?) uppfattning i abortfrågan. Igår tvingades hon börja sin ministertid med att göra en pudel. Det var pinsamt – och sorgligt – att se.

Elisabeth Svantesson är ingen rookie i arbetsmarknadssammanhang utan har varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet. Men det var, föga förvånande, inte hennes kompetens inom det område hon ska verka inom som var i fokus igår, utan hennes engagemang som informationssekreterare i den abortkritiska organisationen Ja till Livet. Läs mer om den här.

Jag drog mig till minnes att jag och Svantesson ju faktiskt haft lite kontakt en gång i tiden. På 90-talet. När det begav sig. Aftonbladet skriver idag att Svantesson demonstrerade ”på Stockholms gator tillsammans med 6 000 abortmotståndare”. Jag var en av de 6 000 och en av talarna. Det skäms jag inte för. Tvärtom.

Jag är rätt stolt över att vi gav en röst åt alla de kvinnor som mår dåligt efter aborter och åt alla dem som själva är för små att föra sin egen talan. Det vill jag gärna fortsätta med.

Motdemonstranterna från feministiska vänsterkretsar gjorde dock allt för att störa manifestationen med skrik, oljud och hånfulla plakat. Det mest innovativa var när de försöka bevisa hur deras människosyn var bättre än vår genom att kasta hemmagjorda stinkbomber bestående av glasburkar med kräk-luktande innehåll mot oss.

Jessica Schedvin som är förbundsstyrelseledamot i fristående tankesmedjan Ung Liberal, var för ung för att kasta stinkbomber mot oss den gången, men i en intervju med Aftonbladet beskriver Schedvin Ja till Livets människosyn som ”skrämmande”.

Själv tyckte jag det var en rätt skrämmande människosyn som gjorde att vi behövde polisskydd för att vi ville uppmärksamma hur tiotusentals barn varje år aldrig får födas och efterfrågade bättre information till gravida kvinnor så att de kunde fatta sina beslut på korrekta grunder.

Tydligen gillar inte Jessica Schedvin det. Hon får gott sällskap av Fatima Svanå, som är vice ordförande i Liberala kvinnoförbundet. Svanå säger till Aftonbladet att hon tycker att abortmotståndare är ”obehagliga”. Förmodligen anser hon sig vara en företrädare för humanism och tolerans när hon säger så. Samma sorts humanism och tolerans som praktiseras av stora delar av samhället och media får man anta? ”Vi gillar olika – men alla måste tycka som vi! Annars...”

Själv anser jag att ytterst få människor kvalificerar sig för att kallas ”obehagliga”. Däremot tycker jag bilderna från MRO:s hemsida är obehagliga. Ytterst obehagliga. Framför allt för att de är på riktigt.

Det är för mig oklart huruvida Schedvin och Svanå har sett MRO:s material, men de kräver nu att Svantesson tar avstånd från Ja till Livet.

Nu är det ju bara den lilla detaljen, att Svantesson gjorde det redan igår. Det var just det som var pinsamt – och sorgligt – att se.

Föga förvånande utfrågades Svantesson mindre om arbetsmarknad och mer om abortmotstånd. Då förklarade Svantesson att hon står bakom svensk abortlagstiftning. Journalisten från SVT gav sig inte, utan frågade vidare. Elisabeth Svantesson sa då så här:

”Något jag har lärt mig under årens gång är att allting inte är svart och vitt. Jag tycker att abortfrågan är väldigt komplex men den är inte svart eller vit. Det var den för mig när jag var yngre. Så att ja, jag är beredd att stå bakom svensk abortlagstiftning.”

Det som jag anser vara pinsamt – och sorgligt – är inte att Elisabeth Svantesson säger det hon säger. Hon måste säga så. Allt annat vore politiskt självmord och det är hon mycket medveten om. Däremot anser jag det både pinsamt – och sorgligt – att det fungerar som det gör i Sverige, när arga, unga, vita journalister som aldrig ens googlat begreppet ”objektivitet” har makt att både sätta agendan, döma de som bryter mot den och verkställa straffen.

Aftonbladets Anders Lindberg hänger på i dagens ledarkrönika. Samme Anders Lindberg beskrev för några dagar sedan Frimodig kyrka som ”en sammanslutning av abortmotståndare, homofober och övervintrade kvinnoprästmotståndare” och i en annan ledare stödde han SSU i påståendet att Jesus var sosse.

 

Jag tar mig friheten att mena att det hr Lindberg påstår både är en smula generaliserande och en rejäl dos förolämpande. Dessutom har han fel.

Nu hävdar han att ”den kristna högern” (det vill säga vi som det enligt S kyrkovalsmanifest fanns för många av inom Svenska kyrkan) har fått en framgång i och med utnämnandet av Elisabeth Svantesson. Om så är fallet – är det fel att vara kristen och konservativ? Är det mer fel att vara kristen höger, än muslimsk vänster (vilket tydligen är fallet om man drar sig till minnet Lindbergs hållning i turerna runt Omar Mustafa)?

I fallet Omar Mustafa talades det om att religion berikar. Nu är religion ett hot – ja, själva den kristna grundidén om att allt liv är heligt och skyddsvärt benämns som ”skrämmande” och den kristne som värnar dessa idéer kallas ”obehaglig”. Tillåt mig leka med tanken: Hade man kunnat kalla en muslim som är abortkritisk med hänvisning till sin religion för ”obehaglig”?

För journalistkåren är det tydligen mer kontroversiellt att ha en traditionell och bibliskt förankrad syn på äktenskapet och livets början än att förespråka sharia.

Till Anders Lindberg, Jessica Schedvin och Fatima Svanå låter jag hälsa att jag ställer mig frågande till vad de egentligen kritiserar. På vilket sätt skulle en arbetsmarknadsminister göra ett sämre jobb på sin post för att hon är kristen, har kristna värderingar och någon gång i sitt liv har slagits för idéer som inte är kopplade till egen vinning? Är det inte okej att tycka olika? Jag har för mig att det är olika vi gillar, om jag minns rätt.

Ni anser att människosynen hos den som ifrågasätter rådande abortlagstiftning är ”skrämmande” och att dessa personer är ”obehagliga”. Är det mindre skrämmande att det varje år aborteras närmare 40 000 ofödda? Är det mindre skrämmande att Sverige, trots tillgången till preventivmedel och upplysning, år efter år ligger i Europatoppen gällande antalet aborter? Är det mindre skrämmande att sjukvården förvägrar gravida korrekt information även när kvinnorna frågar efter den? Är det mindre skrämmande att Sverige vägrar följa EU:s direktiv för att förhindra könsselektiva aborter av flickfoster? Är det mindre skrämmande att utländska kvinnor aborterar sina ofödda döttrar i Sverige – sponsrade av svenska skattebetalare? Är det mindre skrämmande att tusentals kvinnor tvingas leva med känslomässiga ärr efter att ha upptäckt vad aborten verkligen innebar? Är det mindre skrämmande att Sverige är det enda landet i Europa som förvägrar sjukvårdspersonal rätten att inte släcka liv?

Tillåt mig presentera ett konstruktivt förslag: Ber ni snällt kanske ni kan få praktisera på en kvinnoklinik. Kanske kan ni få stå och hålla i rondskålen, där ett aborterat ”livmoderinnehåll” kämpar för att orka andas med sina omogna lungor, medan ni väntar på att det ska förlora kampen om livet.

När ni gjort det, är ni välkomna att återkomma. Berätta gärna om ni då fortfarande anser att ett ifrågasättande av Sveriges fyrtio år gamla abortlagstiftning är ”skrämmande”.

Till Elisabeth Svantesson säger jag grattis och lycka till med nya jobbet. Du har i och för sig rätt i att allting inte är svart eller vitt. Men i ett fall är det faktiskt så: Livet. Antingen lever man, eller så är man död. Antingen slår hjärtat, eller så slår det inte. Det finns inget mellanting.

Någonstans inom mig tror jag att du vet det också.


Läs även #28 http://helenaedlund.blogspot.se/2013/02/28-dessa-mina-minsta.html