#111. Svantesson och kristofobin

Redan när jag skrev rubriken signalerade mitt ordbehandlingsprogram att något var fel genom att markera ordet med arga röda vågor. Islamofobi finns däremot, i alla fall enligt Open Office. Där blir det inga röda vågor.

Även min självbevarelsedrift signalerar rött när jag skriver. Är det så klokt att ens skriva om kristofobi? Förmodligen inte. Däremot är det nödvändigt. Alltså kastar jag mig ut i forsens virvlar och lyfter kristofobin upp i ljuset.

Finns det något som heter kristofobi? Vissa kommer envist att hävda att så inte är fallet. Kristofobi finns inte definierat i Svenska Akademiens Ordlista. Ordet borde stå mellan kristocentrisk och kristologisk, men det gör det inte.

Vad är då kristofobi (som inte återfinns i SAOL)? Eftersom ordet fobi (som återfinns i SAOL) enligt SAOL definieras som ”onormal skräck”, betyder helt enkelt kristofobi en onormal skräck för kristen tro. Jämför gärna med hur vi vanligtvis använder begreppet islamofobi – för det gör vi ju ganska ofta i alla möjliga sammanhang.

Om en religiös tro får man tycka vad man vill. Men tyvärr spiller åsikter om själva religionen lätt över på dess utövare och även om man får tycka vad man vill om vem man vill (även om denne någon har en tro) så får man inte låta en eventuell negativ åsikt övergå i handling. Att börja särbehandla, kränka, diskriminera eller straffa någon på grund av dennes religiösa tro är förkastligt och dessutom straffbart. Detta faktum är väl känt av de flesta.

Mindre känt är att ovanstående gäller även om den troende är kristen. Med tanke på de sista dagarnas hallaballoa över tillsättandet av landets nya arbetsmarknadsminister tycks det vara läge att påminna både politiker, journalister och övriga proffstyckare om det.

Elisabeth Svantesson utsågs av Fredrik Reinfeldt till posten som arbetsmarknadsminister. Jag vill gärna tro att valet föll på henne av en god anledning. Fakta talar inte om något annat. Svantesson har varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet, hon var ledamot i finansutskottet och EU-nämnden och bedöms dessutom ha kompetens och kvalifikationer för ministerposten.

Här skulle det hela kunnat ta slut. En enkel notering, några sakliga rubriker. Ministerbyte. Statsministern möblerar om. Svantesson ny arbetsmarknadsminister.

Men icke.

Det är här den svenska religionsfobin blir tydlig – och förfinas. Elisabeth Svantesson är nämligen kristen och ordförande för kristna riksdagsgruppen. Hon har varit medlem i Livets Ord och är nu verksam i Kristet Center i Örebro – och det är det som föranleder attackerna.

Artikel efter artikel ifrågasätter hennes lämplighet och frågetecknen handlar om hennes kristna tro, hur hon praktiserar den och vilka konsekvenser den kan tänkas få för hennes arbete.

Det är inte länge sedan en liknande historia valsade runt i pressen. Då var det Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse som ifrågasattes. Många av de som gav sig in i diskussionen då, står även på barrikaderna nu. Men det blir en logisk kullerbytta när många av de aktörer som nu av religiösa skäl kritiserar tillsättningen av Svantesson, tidigare i år av religiösa skäl försvarade Omar Mustafas plats i S partistyrelse.

Att han var ordförande för Islamiska Förbundet och hade bjudit in kända antisemiter att föreläsa hade (enligt vänstermedia i allmänhet och seglororna, Tro och solidaritet och Föreningen Hjärta i synnerhet) inget med Mustafas egna åsikter att göra. Han förutsattes kunna skilja på socialdemokratiska värderingar och islamistiska.

Gång på gång upprepades det dessutom att olikheter berikade. Omar Mustafa hade religiösa erfarenheter som behövdes, att neka honom en plats i partistyrelsen var dessutom att förolämpa landets muslimer. All form av kritik avfärdades som islamofobi.

Med Elisabeth Svantesson är det annorlunda. Hon antyds inte kunna agera sakligt, varken som företrädare för Moderaterna eller som chef för DO:s verksamhet. Detta grundat enbart på var hon har sin gudstjänstgemenskap och att hon på kristen grund haft fräckheten att ifrågasätta abortlagstiftningen och samkönade äktenskap.

Religionshistorikern Eli Göndör står bakom en debattartikel i Aftonbladet som handlar om kristofobin i fallet Svantesson . Han lyfter där fram den ideologiskt sekulära föreställningsvärld som ser religion som ett hot mot demokrati och en motsats till bildning och förnuft, och menar att denna föreställningsvärld är ”unikt aggressiv” i Sverige:

”Men ett upplyst samhälle kan inte tillåta sig att avfärda religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära röster avfärdar eller försöker förhindra människors utveckling eller karriär på grund av deras religiösa övertygelse, går en central demokratisk tanke förlorad.”

En som uppmärksammat aggressiviteten i jakten på arbetsmarknadsministern är Ivar Arpi på SvD. I sin ledare skriver Arpi under rubriken Ful häxjakt på nyajobbministern:

”Från vänstern har man valt att, på ett direkt ohederligt sätt, demonisera Svantesson som person. Såväl Aftonbladets ledarsida som Dagens Seglora, anknuten till Svenska Kyrkan, hävdade i går att Svantessons ställningstaganden i abortfrågan och mot kyrkliga homoäktenskap gör henne olämplig att ansvara för de diskrimineringsfrågor som ligger under arbetsmarknadsdepartementets ansvar. Detta ska förstås som att Svantesson är en motståndare till kvinnor och hbt-personer, och skulle vilja dem illa.”

Ivar Arpi fortsätter med att slå huvudet på spiken och definiera det sanna frågetecknet:

”Det vimlar av vanföreställningar om religiösa. Att Aftonbladets ledarsida gör sig skyldig till det är kanske inte så förvånande, men att Svenska Kyrkans nättidning Dagens Seglora gör det är mer anmärkningsvärt.

Den verkligt viktiga gränsen går vid respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och demokratiska spelreglerna, och på den punkten finns inte skuggan av ett tvivel när det gäller Svantesson. Frågan som bör ställas är därför om vi verkligen ha ett samhälle där vi bedriver häxjakt på personer som Svantesson bara för att deras privata tro inte stämmer överens med vår egen?”

Arpis ledare är lika viktig som bekymmersam. För visst är det ett bekymmer när det gått så långt att ledarskribenter sätter likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Dagens Seglora? Det innebär nämligen att Svenska kyrkan som helhet (inte bara de som stödjer smedjan) får bära hundhuvudet för smedjans hat och intolerans mot alla som inte tycker som de själva.

Nu har seglororna kastat sig över Elisabeth Svantesson. Redaktionen för Dagens Seglora skriver exempelvis under rubriken Vad är detsom gäller, Svantesson?:

”På Kristet Center i Örebros hemsida finns flera föreläsningsserier där församlingens pastorer predikar framgångsteologin, en karismatisk lära som säger att Gud är generös mot de troende och att de som slås ut i samhället inte har lyckats behaga Gud, eller går djävulens affärer.

I en intervju i Dagen i november förra året gav Svantesson bilden av att tron är central i hela hennes liv och inte alls en privat angelägenhet, som Reinfeldt beskrivit. ”Min tro är en del av den jag är, jag delar inte in mig själv i olika bitar”, sade hon då.

Av Svantessons politiska ställningstaganden att döma verkar församlingens värderingar få konsekvenser för hennes arbete i Moderaterna.”

Jämför gärna detta med hur Dagens Seglora skrev när Omar Mustafa ifrågasattes. Rubriksättningen då var Sorglig historia utan vinnare:

”Det finns uttalanden från Mustafas förflutna som väcker allvarliga frågor. Det finns flera viktiga frågetecken omkring Islamiska Förbundets syn på kvinnor och homosexualitet. De förtjänar att lyftas. Men finns det verkligen en beredskap att ställa dessa frågor på ett seriöst och konstruktivt sätt, som öppnar för att den tillfrågade faktiskt kan göra bättring och sikta på framtiden?

Mustafa har fungerat som en viktig reformator i sitt eget religiösa sammanhang. Han är en hängiven antirasist. Hans förtydligande i frågan om antisemitism och inbjudningspolicy godtogs av Expo. Han hade lärt sig en läxa och skulle kunna fortsätta som en viktig brobyggare mellan det muslimska civilsamhället och politiken.”

Mustafa har genom att vara ordförande för Islamiska Förbundet ”lärt sig en läxa” där Svantessons gudstjänstfirande i Kristet Center ”verkar få konsekvenser för hennes arbete”.

Mustafa är en ”viktig reformator”. Vad är Svantesson? Kan inte hon liksom Mustafa vara ”brobyggare”? Kan inte hon ”göra bättring och sikta mot framtiden”? Var finns viljan att ställa dessa frågor ”på ett seriöst och konstruktivt sätt”, för att citera smedjan själv? Elisabeth Svantesson själv har gång på gång upprepat att hon ställer sig bakom svensk lag. Varför räcker inte det?

Det är tydligen skillnad på folk och folk. Smedjan kallade kritiken av Omar Mustafa för islamofobi. Är då deras egen text om Svantesson ett utslag av kristofobi? Ja. Så går det rimligtvis att se det. I mina ögon uppvisar redaktionen en onormal skräck för den kristna tron och dess påverkan.

Dagens Seglora är inte ensamma. Övrig media har jagat vittnen som kan intyga Svantessons homofobi. Det gick ju sådär. Något komprometterande vittne lyckades man inte skaka fram (kanske av den enkla anledning att Svantesson inte är homofob?). Däremot hittade man Isak Fearon som känner Svantesson från sin tid på Kristet Center. Isak är själv homosexuell och berättade gärna om sina erfarenheter. Men inte riktigt som drevet tänkt sig.

Fearon skrev en debattartikel där han talar för Elisabeth Svantesson och emot medias förkärlek för att korsfästa misshagliga individer. Fearon skriver (och heder åt Aftonbladet som publicerar!):

”Elisabeth Svantesson är inte någon homofob. En homofob bör rimligen besitta extrem aversion gentemot homosexuella, och det stämmer inte alls in på Elisabeth. Hon har åtminstone inte visat någon extrem aversion gentemot mig, och jag har inte känt av någon avsmak i vår kontakt. Snarare värme och ett starkt politiskt engagemang, som jag beundrar (trots min egen vänsterorientering).

Jag menar så här: Att inte låta en bekännande kristen ta plats i regeringen på grund av dennes tro vore direkt ett slag i ansiktet på kristna i vårt land, och det skulle sända signalen att deras tro ska döljas, och att de ska skämmas för den.”

Svantesson är således ingen homofob. Däremot är Svantesson något så sällsynt som en minister som även är en bekännande kristen. Hon har också låtit sin kristna övertygelse och Bibelns texter utgöra grund för sin syn på abortlagstiftning och äktenskap. I förlängningen har hon agerat i linje med vad hon anser rätt. Det är inget konstigt. För den som lever sin kristna tro, kommer tron att få konsekvenser. Dessa konsekvenser är däremot inte alltid väl sedda av etablissemanget och är inte alltid main stream.

Kristendomen har alltid varit en nagel i ögat på sin samtid. Det hör till dess natur att vara världens salt. Kristna värderingar är nämligen inte nödvändigtvis världens värderingar – eller ens socialdemokratiska värderingar – och ska inte vara det heller. Tack och lov för det.

Men vår kristna tro innebär inte att vi ska diskvalificeras från viktiga uppdrag. Vår kristna tro är inget som ska döljas. Vi behöver inte skämmas. Däremot behöver vi sluta upp med den masochistiska inställningen att kristendomen är något problematiskt. Ljuset ska inte sättas under skäppan. Även den kristnes åsikter och erfarenheter måste respekteras. Av samhället, media och de som betraktar sig som företrädare för Svenska kyrkan.

Jag avslutar med Eli Göndörs ord: ”Vad som bör avgöra Elisabeth Svantessons lämplighet är hennes tidigare meriter och hur hon sköter jobbet framöver. Hur hon ber eller vad hon ber till i glädje eller sorg borde vara hennes ensak.”