#112. Tystnaden

För något år sedan införde jag på ett spontant infall ett inslag i kyrkans förbön under en mässa. Efter att ha bett för Skapelsen och innan vi kom till ”Svenska kyrkan, Lunds stift och biskop Antje Jackelén” klämde jag in ett ”vi ber för hela den världsvida kyrkan, för alla dem som lider och dödas för sin kristna tros skull.”

Sedan dess har de hängt med. Orden står inte formulerade någonstans, men de finns med i varje förbön jag läser, varje söndag.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Alla har varit positiva, men inledningsvis präglade av förvåning. De flesta gudstjänstbesökarna, konfirmanderna, körsångarna har (liksom många anställda i Svenska kyrkan) inte en aning om att kristna förföljs och dödas. Omfattningen av förföljelserna  är i princip alltid okänd.

Informationen om att kristna i själva verket är den religiösa grupp i världen som är utsatt för störst förföljelse av alla, brukar chockera. Statistiskt sett dödas en kristen var femte minut någonstans i världen, enbart på grund av dennes kristna tro.

Först tror de vanligtvis att jag hittar på. Sedan blir det tysta, eftertänksamma – och tacksamma över att ha fått veta. Det sätter även dem och deras religionstillhörighet, oavsett grad av tro eller otro, i ett nytt perspektiv.

Reaktionerna från kristna som tillhör andra kyrkor än Svenska kyrkan har varit mindre förvånade, och ännu mer tacksamma. Vid ett tillfälle fick jag ta emot en gigantisk blombukett med orden ”tack för att du säger som det är!” Under samtalet som följde fick jag höra hur blomgivarna hade sitt ursprung i en kristen minoritet. På grund av sin kristna tro hade man tvingats fly efter att ha blivit utsatt för alltmer aggressiv förföljelse från den muslimska majoritetsbefolkningen. Nu fanns de i Sverige. Här hade de sin kyrka och sin gudstjänstgemenskap. Här kunde de och deras barn överleva – trots sin kristna tro.

De hade kontaktat Svenska kyrkan i den stad där de bodde. Eftersom de också var kristna, tänkte de att det kunde vara trevligt med lite ekumenik. Men stiftet gav dem kalla handen. Det fanns inga resurser (intresse?) för att samarbeta med dem. Det var religionsdialog som gällde.

Kristofobin existerar nämligen även inom Svenska kyrkan. Den som öppet bekänner Kristus som vägen till Gud (i singularis) får finna sig i att bli betraktad med viss skepsis (”högerkristna övervintrade kvinnoprästmotståndare” och avrådande biskopstweetar, du vet) och öppet kristna ministrar ifrågasätts av dem som uppfattar sig som kyrkans mediala aktörer.

I ett globalt perspektiv är detta ändå att betrakta som kristofobi light.

Den dödliga formen av kristofobi har visat sig i all sin vidrighet de senaste dagarna. I alla fall som allra hastigast, för våldet mot kristna är inget som uppmärksammas i media heller. Men i söndags antog våldet mot kristna en sådan dimension att det nådde ända in i våra trygga vardagsrum, när två islamistiska självmordsbombare tog med sig (i skrivande stund) 81 kristna i döden och skadade över 100, utanför en kyrka i Peshawar i Pakistan. Bland de döda fanns många barn som just slutat söndagsskolan.

Tyvärr är det inte den första gången – och förmodligen inte heller den sista – som kristna i Pakistan dödas för sin tros skull. De strikta blasfemilagarna har gjort det dödliga våldet till en del av vardagen för de kristna, som utgör tre procent av Pakistans befolkning på omkring 193 miljoner.

Även om de kristna officiellt skyddas av polis, så är skyddet långt ifrån tillräckligt. Under de senaste åren har våldet skördat tillräckligt med offer för att placera Pakistan som nummer 14 på Open Doors ”topp 100-lista” över länder där kristna förföljs. World Watch List för 2013 hittar du här.

Blotta misstanken om att ha smädat islam räcker ofta för att dödas. Lynchningar har ägt rum i polisstationer (!) och utanför domstolsbyggnader och för en tid sedan flydde dussintals kristna sin hemby då deras pastor riskerade dödsstraff efter att ha förolämpat den av muslimerna påstådda profeten Muhammed.

Vad hade pastorn sagt? Jo, att Muhammed var ”en brutal man som dödade oskyldiga”. Säga vad man vill, men påståendet är knappast en lögn, utan en relativt korrekt beskrivning av den historiske personen Muhammed.

Pakistan intar nummer 14 på listan. Situationen för kristna där är alltså betydligt bättre än i exempelvis Nordkorea, Saudiarabien och Afghanistan. Där är det förbjudet att vara kristen och ”brottet” är belagt med dödsstraff.

Nu när den arabiska våren övergått i senhöst, är kristna dessutom de stora förlorarna i länder som Syrien och Egypten. De kristna i mellanöstern riskerar de facto att gå samma öde till mötes som judarna gjorde efter andra världskriget. Det sker en religiös och etnisk rensning. Historien visar att det kan gå snabbt och nutiden att det inte är över.

Idag anger exempelvis Hamas partiprogram att alla judar i Palestina ska utrotas (Artikel 7 lyder i översättning: ”Domedagen kommer inte förrän muslimerna nedkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!”). Står de kristna på tur efter det? Kanske nästa delegation från Svenska kyrkan eller besättningen på nästa Ship to Gaza kan ställa frågan?

Reaktionerna i Sverige efter attentatet i Peshawar är – inga alls. Förutom tystnaden. Det är dödstyst, i dubbel bemärkelse. Var är fördömandet från Svenska kyrkan? Var är fördömandet från Islamiska förbundet? Det är väl i allas intresse att fördöma terror och understryka att muslimer i Sverige tar kraftfullt avstånd från våld mot kristna, på samma sätt som Svenska kyrkan fördömer våld mot muslimer?

Men icke.

Vi som inte riskerar att bli martyrer, blundar och tittar bort. Jag skäms. Och jag frågar mig – varför köper vi inte upp lagren av facklor och tågar land och rike kring för våra kristna syskon? Varför innehåller inte varje gudstjänst förbön för förföljda kristna? Varför manifesterar vi inte dygnet runt utanför Migrationsverkets alla kontor, för att uppmärksamma alla kristna som förvägras asyl i Sverige utan sänds till en säker död i hemländerna?

Ja, varför? Är vi så mjäkiga?

Tydligen.

Att arrangera manifestationer är annars en av paradgrenarna för många organisationer i Sverige. Det färskaste exemplet kommer från gårdagen. Bara timmar efter det att nyheterna om existensen av ett polisregister över romska familjer, meddelade exempelvis Centrum mot Rasism att en manifestation skulle hållas redan samma eftermiddag. Det går om man vill.

Å andra sidan – vem är jag att kritisera? Inte heller jag har arrangerat någon manifestation för mina kristna syskon i världen. Kanske är det just det jag ska börja med? Jag ska nog ta och ringa några samtal, tror jag.

Kommer du förresten ihåg min lilla reklam för appen Bibelcitat i #96? I förmiddags plingade det till igen. Orden ur Första Timoteusbrevet passar rätt bra där jag sitter och skriver:”Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den.”

Ja. Tomhänta ska vi gå ur denna världen och in i nästa. Inga imponerande titlar, inga vackra mässhakar och inga förgyllda kräklor kommer att ge oss immunitet eller ens strafflättnad. Det enda vi kommer att bära på är summan av våra tankar och ord, gärningar – och underlåtelser. Vad svarar du och jag när Kristus ställer oss frågan:

”Vad gjorde du för dessa, mina minsta bröder?”

Ja, vad gjorde vi egentligen? Inte mycket – trots att vi har läst vad han säger sen: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig och vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Under tiden det tagit mig att skriva detta blogginlägg har, i runda slängar och statistiskt sett, 25 kristna dödats någonstans i den värld som är vår att dela.

Vad har vi gjort för dem?

Läs mer om förföljelsen av kristna på Open Doors hemsida och om de senaste händelserna i Pakistan här:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/09/22/Minst-75-doda-vid-attack-mot-kyrka/

http://edition.cnn.com/2013/09/22/world/asia/pakistan-attack/index.html?iref=allsearch

 

http://www.open-doors.se/nyheter/2013/2685398/2709941/