torsdag 31 januari 2013

#14. Enfaldens lov

Vid nästa årsskifte smäller det i Malmö. Ja, inte på det vanliga sättet med kulor och krut, utan på den något mer subtila kyrkliga omorganisationens slagfält.

De nuvarande sexton församlingarna ska bli sex och samfälligheten förvandlas till ett mastodontpastorat med närmare 150 000 medlemmar. Kanske är det ett nödvändigt steg när medlemsantalet är under 50 procent och ständigt faller, med minskade intäkter som följd. Pastoratet ska ledas av en (1) kyrkoherde – eller överstepräst, som befattningen kommit att kallas när vi väljer att skratta hellre att gråta åt eländet.

Den människa torde ju knappast vara född som är byxad att ta sig an uppdraget att ena samfälligheten. De nuvarande församlingarna är ju, minst sagt, mycket olika. Å ena sidan församlingar som Limhamn, Bunkeflo och mitt eget Tygelsjö-Västra Klagstorp, där den stora majoriteten är tillhöriga och dessutom ekonomiskt privilegierade. Å andra sidan församlingar som Västra Skrävlinge där Svenska kyrkan är en av de minsta religiösa aktörerna och där församlingen snarare utgör en missionsenhet. Olika förutsättningar. Olika arbetssätt. Olika visioner. En etnisk och religiös mångfald bland invånarna – och en teologisk mångfald bland prästerna. Spretigt, ja. Men berikande.

Spekulationerna startade redan på tidigt stadium om vilka präster, eller snarare vilka personlighetstyper, som skulle vilja axla ett sådant uppdrag. Så småningom fick vi facit. När ansökningstiden gick ut i december förra året hade åtta präster känt sig kallade och kompotten var minst sagt blandad.

Nu skulle man ju kunna förledas att tro att blandade erfarenheter och bakgrunder även skulle garantera en hälsosam mix av inställningar, visioner och värderingar. Mycket tyder nu på att så ingalunda var fallet.

En liten fågel har kvittrat om ett återkommande tema under intervjuerna av de åtta översteprästkandidaterna, nämligen en uttrycklig längtan efter större likriktning i leden.

Egentligen är det, om det nu stämmer, minst sagt chockerande. Eller nej, förresten. För den som hållit sig hyfsat a jour med debattklimatet inom Svenska kyrkan så är det inte det minsta förvånande. Däremot är det djupt skrämmande och oroväckande.

I en organisation som ständigt talar sig varm för mångfalden i allmänhet, och mångfalden i Sveriges mest mångfaldiga stad Malmö i synnerhet, enas de som känner sig kallade att leda Svenska kyrkans arbete av målet att bekämpa mångfalden – inom den egna organisationen.

På frågan om hur översteprästkandidaterna ställde sig till skillnaderna i åsikter bland församlingarnas präster, uppges den gängse synen bland kandidaterna ha varit att detta är ett otyg som skulle bekämpas. ”Det behövs en större likformighet” ska, enligt uppgift, ha varit det vanligaste svaret.

Surprise, surprise.

Exakt hur denna likformighet ska se ut, ska man dock inte ha gått vidare in på under denna första intervjuomgång. Jag antar att det kommer lite senare. Nu har man i och för sig gått ut och deklarerat att ingen anställd ska förlora sin tjänst på grund av arbetsbrist innan 2016, men ett charmigt undantag som tillåter avsked på grund av avvikande åsikt kanske ligger på skissbordet?

Mångfald är alltså inget för Malmös nya pastorat. Nu återstår bara frågan om vem som ska diktera enfalden.

tisdag 29 januari 2013

#13. Den muslimske prästen

En halvtimmes resa över Öresundsbron, från mitt hem räknat, har en platsannons fått danska kyrkan på fötter. Det var när Mejdals kyrka annonserade efter en ny präst som många danskar satte lunchpilsnern i vrångstrupen. Eller snarare, det var formuleringarna i annonsen som väckte uppmärksamhet. Församlingen annonserade nämligen uttryckligen efter en troende präst.

För många var det nämligen självklart att präster tror på Gud. Röster inom (!) danska kyrkan blev dock upprörda över att annonsen antydde att man ifrågasatte prästers tro, eller för den delen antydde att det krävdes en kristen tro för att vara präst.

I kölvattnet efter danska folkkyrkans reaktioner, meddelade dock ytterligare en person sitt intresse för ämbetet. Naser Khader pluggar till en masters i teologi och menar i en intervju med Kristeligt Dagblad att han mycket väl skulle kunna tänka sig att, som präst, predika och välsigna små barn. Nu finns det visserligen en besvärande detalj. Naser Khader är varken döpt eller konfirmerad. Faktum är att han inte ens är kristen, utan muslim. Sekulär, visserligen, men muslim.

Men, baserat på danska kyrkans krav på prästerskapet, så borde dessa små detaljer vara förhandlingsbara, menar Khader. Dock inte på allvar. Naser Khader är ironisk och har inga som helst planer på att bli präst. Däremot vill han belysa utvecklingen inom den danska kyrkan.

Naser Khader menar att det har gått för långt. Hur kan det vara så, att det blir rabalder över att en församling efterlyser en troende präst?

Nog är det lite av ödets ironi att det krävs en muslim för att säga detta självklara – som tyvärr inte är unikt för kyrkan i vårt danska grannland. Frågan är om utvecklingen inte i själva verket gått ännu längre i Sverige? Här deklarerar präster och biskopar öppet att det där med att tro på Kristus nog inte är så viktig, utan att huvudsaken är att man är solidarisk och en god medmänniska. Alla tillber vi enligt dessa samma gud (dock än så länge med många namn) och alla anspråk på en unik väg till frälsning utmålas som imperialism, främlingsfientlighet och extremism.

Stackars Jesus. Han ligger nog seriöst illa till. Trots allt sa han ju att han var Vägen, Sanningen och Livet. I singularis.

Än så länge kräver i alla fall Svenska kyrkan att dess präster är både döpta och konfirmerade. Frågan är om inte också dessa krav, inom kort, stämplas som hopplöst omoderna. Församlingar har ju redan anställt imamer, så resan mot att förvandla Svenska kyrkan till en synkretistisk intresseorganisation är sedan länge påbörjad.

Dock är vi många som inte är nöjda med färdriktningen. Kanske har vi ett och annat att lära av Naser Khader – vi måste påtala det uppenbara i, att när kyrkan försöker göra sig så öppen att den innehåller allt, så blir allt urvattnat.

”Självklart ska en präst tro på det budskap som han eller hon ska förkunna. Annars är det inte trovärdigt. Prästgärningen handlar inte bara om att ta på sig prästkappan och gå ut och göra ett jobb. Det handlar inte om en hantverkare eller en lokalvårdare i kyrkan. Det är mission, det handlar om att förmedla Guds budskap”. Så säger Naser Khader. Han skulle nog bli en rätt bra präst. Så när som på några detaljer.


PS. Ansökningstiden i Mejdal har löpt ut. De fick in 27 ansökningar, dock ingen från Naser Khader. DS.

#12. Andra budet


Nyss hemkommen från ännu en konfirmandlektion, har jag fått en av mina teorier stärkt ännu en gång: jag lär lika mycket av våra konfirmander som de lär av mig. Ibland är dock kunskapen jag inhämtar inte särskilt smickrande.

En sak som ska gnuggas med konfirmanderna är, naturligtvis, tio Guds bud. Just den lektionen är faktiskt den enda jag kommer ihåg från min egen konfirmationstid. Prästen (som för övrigt var öppen med att han inte var religiös) stack åt oss ett papper med budorden och sa åt oss att plugga in dem. När vi rabblat upp dem för honom fick vi gå. Jag lärde dem snabbt och de försvann nästan lika snabbt. Men lektionen blev kort för min del, och där och då var det ju målsättningen. Dessutom lärde jag mig hur man absolut inte lägger upp en lektion om budorden. Kanske var det också värt något.

Vis av erfarenheten ägnade vi istället två timmar åt att vända och vrida på dessa budord. Särskilt det andra av dem väckte en hel del funderingar hos mig.

”Du skall icke missbruka Herren din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.” Konfirmandernas frågor haglade. Vad betyder det? Att man inte får säga ”herre gud”? Att man inte får svära? Får man säga ”jösses”?

Vi har ju kommit en bit bort från det judiska, där man blixtsnabbt byter varje skrivet ”jahvé” mot ett läst ”adonaj”. Att hävda att vi faller döda ner i samma ögonblick som vi säger guds namn vore ju bevisligen lögn och att hänvisa till Luthers lilla katekes hade nog inte gjort dem mycket visare. ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke bruka hans namn till onda önskningar, svordom, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkalla det i all nöd, bedja, tacka och lova.” Så skrev Luther.

Jag tycker det är rätt bra skrivet. Men formuleringen besvarar inte så mycket för dagens konfirmander. Snarare ger det bara en anledning att upprepa den ursprungliga frågan: Vad betyder det?

Jag valde att dra parallellen till våra mer världsliga förhållanden. Om vi har en relation med någon (det må vara en kärleksrelation, föräldra-barnrelation eller vänskapsrelation) så vill vi ju att den vi älskar behandlar oss respektfullt även när vi själva inte är i närheten. ”Om din pojkvän pratar skit om dig inför sina kompisar, så blir du ju ledsen”, sa jag till tjejerna. Tjejerna (för just den här gruppen består mest av tjejer) höll med. Så är det ju. Så varför skulle Gud reagera annorlunda?

Gud vill ha en kärleksfull relation till var och en av oss. Snackar vi skit om Gud, så blir Gud ledsen och besviken, och förutsatt att vi bryr oss om Gud så vill vi inte göra Gud ledsen och besviken. Svårare än så är det kanske inte.

Kan man koncentrera det till att det ligger en poäng i att tänka på sitt språk, så att vi är respektfulla när vi talar om Gud? Det verkar ju i så fall ganska basic. Ändå är det ju just så vi får lära oss att inte göra – i alla fall om vi vill vara liberala inom Svenska kyrkan.

Inom Svenska kyrkan existerar nämligen ett märkligt fenomen – det anses extra fint att vara sadistisk mot Gud. Fråga mig inte varför.

Fenomenet lyser igenom med jämna mellanrum. Särskilt tydligt blev det den 26 november förra året, när universitetsprästerna Kent Wisti och Caroline Wiens i Malmö fick ännu en briljant idè. En av de tidigare idéerna realiserades genom twitterkampanjen ”jag är också ett pissluder”, där prästerna gick ut och proklamerade att de var pissluder. Förutsatt att aktionens mål var att göra kyrkan till åtlöje, få ännu fler att skaka på huvudet åt prästerskapet och få ännu fler medlemmar att lämna kyrkan, så lyckades man över förväntan.

Nu ville man leka stå-uppkomiker istället för att vara pissluder. Men för att få maximalt mediagenomslag (vilket ofta tycks vara själva målet hos duon Wisti/Wiens) så ville man göra det med kyrkan som arena. Sålunda ville man roasta Gud i S:t Johanneskyrkan.

Dock tycktes man ha glömt några små detaljer. Själva begreppet ”roasting” inkluderar att personen som ska häcklas är närvarande. Wisti/Wiens löste detta genom att låta biskop Koskinen representera Gud. Det gick väl sådär.

Att Jesus själv lärde oss att be med orden ”låt ditt namn bli helgat” brydde man sig inte heller om. Lärjungarna hörde kanske fel? Kanske sa Jesus egentligen att Guds namn skulle bli ”häcklat” istället för ”helgat”?

Tydligen var det så både kontraktsprosten och kyrkoherden i S:t Johannes tänkte, för agera mot roasten gjorde man inte. Jag frågade faktiskt varför. Kontraktsprosten hänvisade till kyrkoherde Persson som artigt besvarade mitt mail med följande ord: ”Jag skulle nog mena att i och med det som hände i Jerusalem för två tusen år sedan – kristushändelserna då Gud som en av oss hånas, plågas och dödas – så har Guds namn redan dragits i smutsen. Det är ju en av poängerna med kristen tro. Att Gud hela tiden betraktar oss underifrån, från smutsen så att säga. Kenosis.”

Kenosis. Naturligtvis. Att tömma sig själv för att lämna plats för Gud. Kenosis. Ett fint ord lite von oben som i århundraden har kastats i ansiktet på misshandlade kvinnor, förtryckta folkgrupper och felaktigt behandlade individer. Det är inte så farligt, lid nu så blir du salig sen. Ett kristet sätt att två sina händer.

Dessutom är det ju lite schysst konfirmandlogik som kyrkoherden presenterar. Om någon annan gjort samma sak tidigare, så kan jag göra det nu. Då är det inte mitt ansvar. Jesus hånades ju då – alltså kan vi håna honom nu. Jesus plågades ju då – alltså kan vi plåga honom nu. No harm done. Ingen skugga må falla på oss nu, vi står ju bara i andra ledet och gör som andra gjort före oss. Detta sätt att resonera för mina tankar till helt andra sammanhang, där konsekvenserna försvarades med repliken ”jag lydde bara order”.

Men allt vi gör ger konsekvenser. Vi är aldrig utan eget ansvar. Det gäller både relationer mellan människor och relationer mellan människa och Gud. Det är det vi lär ut till konfirmanderna och det borde rimligtvis även gälla oss.

Så enkelt är det kanske, men faktum återstår. Det är oerhört svårt att förklara för ett gäng åttondeklassare att man ska vara respektfull när man talar om Gud, när biskopar tiger stilla och präster gör karriär genom att kalla Gud för ”kuk” i ett vigt kyrkorum.

”Huruvida Gud är närvarande eller inte är väl slutändan en trosfråga” avslutade kyrkoherde Persson sitt mail inför roasten. Så är det nog. För den som inte tror på en närvarande Gud spelar det ju ingen roll hur man behandlar den gud som inte finns. För oss andra, som tror på en Gud som inte bara är närvarande i allt utan också bryr sig om relationen till var och en av oss, så spelar det däremot roll. Det spelar stor roll.

Konfirmanderna tycktes fatta poängen. Så mycket lärde jag dem. De, å andra sidan, lärde mig något annat - nämligen att en repetition av det andra budet torde vara på sin plats bland de redan prästvigda...


Den som vill lyssna till roasten av Gud kan göra det här.

måndag 21 januari 2013

#11. Att bekänna (röd-)färg


”If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck.” Så lyder the duck test, ett humoristiskt sätt att närma sig det induktiva resonemanget, det vill säga att utifrån observationer upptäcka ett mönster som leder till en slutsats.

Idag är det Helle Klein som undanröjt alla tvivel och meddelat att hon de facto är en anka. Eller, mer korrekt, att hon är vänsterpolitisk redaktör och inget annat.

Jag måste erkänna att jag först blev förvånad när en bekant och kollega ringde upp och meddelade att Helle Klein i maj tillträder posten som chefredaktör och vd för tidningen Dagens Arbete. Förvånad, eftersom jag inte trott att hon skulle vara så ärlig. Sen blev jag glad. Glad över att spekulationerna nu kan upphöra.

Ibland är det så befriande att få utbrista i ett ”vad var det vi sa?” Alla de röster som så länge hävdat att Seglora smedja är en politisk och ideologiskt driven smedja i nyinkvisionistisk anda, som har litet eller intet med kristen tro att göra, behöver inte mötas av kritik och hån längre.

Helle Kleins nya jobb bevisar enligt the duck test att hon varit precis vad hon sett ut som, simmat som och kvackat som – nämligen en vänsterpolitisk debattör. Prästskjortan var kanske aldrig mer än ett respektingivande alibi? För henne, som lett smedjan som fått ange Svenska kyrkans riktning och ton, var kyrkan aldrig mer värd än att den fick stå tillbaka när något mer intressant, och förmodligen mer lukrativt, dök upp. Som en chefredaktörspost.

Eller, som Helle Klein själv uttrycker det på Dagens Seglora: ”Det här var ett erbjudande jag inte kunde motstå. Jag älskar tidningar och mitt kall är Ordet – att bilda opinion för människovärdet varhelst det behövs. Nu vill jag ge röst åt de utsatta på en arbetsmarknad som alltmer liknar 30-talet med massarbetslöshet, sociala spänningar, fattigdom och utslagning. I en tid av växande nyfascism vill jag försöka bidra till att öka kärlekens makt i världen som Bang uttryckte det.”

Såpass? För mig är Ordet, med stort O, Guds Ord, Bibelns Ord, Evangeliets Ord – och det Ordet tjänar jag genom att stå fast vid min kallelse till präst i Svenska kyrkan. För Helle Klein handlar det istället om att vara politisk megafon i en tid som, på klassiskt kleinskt manér, sägs kännetecknas av växande nyfascism. Det politiska budskapet är det primära. Scenen är sekundär.

Målet med det nya jobbet är enligt Klein ”att få större genomslag i samhällsdebatten”. Jag misstänker att det nog alltid varit samhällsdebatten och inte evangelium som varit mest intressant för Helle Klein. Hur som helst gav tydligen inte Svenska kyrkan maximal genomslagskraft.

Jag är den första att gratulera Helle Klein till det nya jobbet. Jag är övertygad om att det kommer att passa henne som hand i handske. Dock smyger sig en del funderingar på.

Svenska kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet, har stött Helle Klein både i ord och handling och gett smedjan ett orimligt stort inflytande. Biskop Eva Brunne har stött smedjan genom stiftskollekter och stiftsbidrag. Smedjans präster, Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, har till synes ostraffat fått bedriva hatpropaganda mot oliktänkanden.

Även här nere i Lunds stift har smedjan smidit sina ränker. Senast i november förra året anlitades Helle Klein av Sensus och Lunds stift för att föreläsa under tvådagarskonferensen Att bygga kyrka.

Under rubriken som handlade om kyrkans uppgift, talade Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz från Seglora smedja om ”kyrkan som profetisk röst och bedjande gemenskap”. Konferensen på stiftsgården kostade deltagarna 1450 riksdaler per skalle, inklusive mat exklusive logi. Men vad var det konferensdeltagarna fick betala för? Att någon, som förmodligen redan befann sig i förhandlingar inför ett kommande politiskt chefredaktörsuppdrag eftersom hon ”fått ett erbjudande hon inte kunde motstå”, skulle instruera präster och diakoner med ett brinnande engagemang i Svenska kyrkan om hur de bäst skulle manifestera ”profetiska röster och bedjande gemenskaper”?

Ursäkta mig, men fanns det verkligen ingen bättre lämpad för detta än en smedja som gjort sig (ö-)känd för sina förföljelser av oliktänkande? Och hur kunde Helle Klein tacka ja till erbjudandet? Hon visste förmodligen redan då att hon ”älskade tidningar” – och att denna kärlek var större än den hon hyste till kyrkan.

Hur påverkas förresten biskopens förtroende av Helle Kleins beslut? Biskop Brunne har satsat allt på att stödja en häst som visat sig springa för ett annat stall. Helle Klein älskade tidningar mer än kyrkan – och, kan vi anta, mer än biskop Brunne. Kleins beslut att bli chefredaktör igen är inget annat än ett finger åt biskopen. Så mycket var lojaliteten till kyrkan värd. Så grunt var engagemanget.

Eller är Kleins beslut ett resultat av den senaste tidens utveckling? Det var måhända inte så kul att vara inkvisitionspatrull längre när de dödsdömda vägrade att, prydliga och vattenkammade, ställa upp sig inför exekutionspatrullen utan istället började försvara sig, med sakliga argument som smedjan aldrig kunnat bemöta.

Riktigt intressant blir det när man tittar lite närmre på hur Helle Klein ser på sin framtid inom Svenska kyrkan. I en intervju i Dagens Arbete säger hon att hon vill fortsätta som ”fritidspräst”, och på Dagens Seglora uttrycker Klein sig så klockrent att det är på plats att citera henne igen: ”Min arena blir nu utanför kyrkan, men jag älskar att vara präst och kommer att volontärarbeta som sådan framöver.”

Jag visste inte att man kunde volontärarbeta som präst. Vad är en ”fritidspräst”? Är det det man blir om man älskar att vara präst så där lite lagom (dock inte lika mycket som man älskar tidningar)? Och vilka roller går att kombinera med rollen som präst? Kan man vara präst och porrskådis? Präst och vapenhandlare? Präst och politisk chefredaktör? Det får bli upp till biskopen att avgöra. Dock hoppas jag på någon form av stringens.

Med hjälp av denna fritidspräst ska nu Ewa Lindqvist Hotz driva Dagens Seglora och Seglora smedja. Dock ska arbetet bedrivas, hör och häpna, på ideell basis enligt dagens Dagens Seglora.

Låt oss titta lite närmre på själva begreppet ”ideell”. Svenska Akademiens Ordlista ger följande definition: ”Ideell [-el'] adj. -t -a grundad på el. syftande till högre, andliga värden; upphöjd, översinnlig, endast tänkt.”

Eller, som begreppet beskrivs på Wikipedia, ”ideell är en verksamhet som bedrivs på ett organiserat sätt utan vinstintresse för ett gott allmännyttigt syfte. Arbetet kan ske i ideella föreningar eller i informella nätverk och tillfälliga sammanslutningar utan formell status.”

Seglora smedja ska alltså drivas ideellt. Av frivilliga resurser. Utan vinstintresse. Därmed har vi också löst problemet med den kommande stiftskollekten den 17 februari, där kollekten skulle delas mellan Seglora smedja och S:ta Katharinastiftelsen.

Helle Klein har idag bevisat att hon, och i förlängningen Seglora smedja, haft som främsta mål att verka politiskt, inte teologiskt. Sådan verksamhet bör inte stödjas via kollektmedel. Ska verksamheten dessutom bedrivas ideellt, är det väl ännu mer tveksamt om det ska tilldelas någon kollekt. Det finns alltså alla skäl för biskopen att riva upp beslutet om en halv stiftskollekt till Seglora smedja. Förslagsvis tilldelas istället S:ta Katharinastiftelsen hela stiftskollekten den 17 februari.

Så vad händer nu? Ska biskopen lyssna till de röster som så länge menat att uppdraget som präst inte går att kombinera med den verksamhet som Seglora smedja bedrivit – för bland annat stiftets pengar? Biskop Brunne har länge försvarat sin adept med hull och hår. Kommer hon fortsätta försvara en politisk chefredaktör som vill vara fritidspräst på volontärbasis?

Låt mig avsluta med ett enkelt resonemang: Antingen är man präst, och lojal sitt kall och sin vigning, eller så kliver man av för ett kall som var starkare. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, även om Helle Klein gjort just det sedan Seglora smedja såg dagens ljus. Kalla mig inskränkt, men så resonerar jag.

Att vara präst är ingen dans på rosor, långt ifrån, och alla församlingar ligger utanför Paradiset som biskop Caroline uttryckte det.

Att tro på det man gör och stå för sina åsikter är ofta smärtsamt i kyrkans värld. Det kostar på att bekänna färg. Tro mig. Jag vet. Och idag har Helle Klein bekänt sin färg. Den var röd.

Kvack, kvack.

#10. Tips till prästerna i Stockholms stift inför stiftskollekten den 17 februari

Härförledens kom jag att diskutera ämnet kollekt med en äldre kollega. Eller närmare bestämt, vi kom att diskutera ämnet ”kollekt till Seglora smedja”, vilket inte är riktigt detsamma som att diskutera kollekt i största allmänhet.

Som de flesta kyrkligt aktiva känner till, och många inte fullt så kyrkligt aktiva förutsätter, så finns relativt detaljerade regler för hur kollekt ska tas upp och vilka ändamål som kvalificerar sig. Klassiska kollektändamål är sociala projekt, kyrkliga aktiviteter och bistånd.

Den 17 februari kommer dock Stockholms stift än en gång att sätta allt detta åsido och låta en halv stiftskollekt tillfalla den politiskt och ideologiskt drivna Seglora smedja.

Huruvida detta är ett korrekt beslut har jag mina starka tvivel om. Jag betvivlar dock inte för ett ögonblick att det är ett, av biskopen och stiftsstyrelsen, väl genomtänkt beslut. Att döma av reaktionerna i landets prästkollegium är jag långt ifrån ensam i dessa mina tankar.

Det pratas nämligen. Öppet och dolt skakas det på huvuden och frågorna ställs bland de präster (och de blir fler och fler) som ifrågasätter smedjan: Varför Seglora smedja? Vet biskopen vad smedjan sysslar med? Och vet hon – varför stödjer hon dem? Måste jag medverka till detta?

Jag hoppar över att beskriva smedjans metoder här, och hänvisar istället till Annika Borgs skrämmande men viktiga redogörelse för dessa på bloggen Kristen Opinion.

Men biskopen vet. Biskopen vet mycket väl. Förutsatt att hon besitter någon form av receptiv förmåga så känner hon till smedjans metoder. Mycket talar dessutom för att hon, on a regular basis, anlitar sig av den. Det går hur som helst inte att bortse från att hon beviljat parhästarna Klein och Lindqvist Hotz ett carte blanche från Codex Ethicus, som är det finare namnet på stiftets egen lagbok i vett och etikett för präster. Det går heller inte att bortse från att biskopen belönar smedjans arbete ekonomiskt. Även genom att låta kollektmedel tillfalla den.

Nu bör man i och för sig notera att innan en kollekt kan tillfalla något över huvud taget, så ska kollekten först samlas in. Från församlingen. Av en präst. I kyrkan.

Därav samtalet med min kollega. Samtalet var kort och koncist och fokuserade på frågan som rörde bekymret för den enskilde prästen när han eller hon åläggs att ta upp en kollekt till ett ändamål som prästen anser vara, diplomatiskt uttryckt, förkastligt.

”Vet du hur man gjorde förr?” frågade min luttrade kollega. Jag skakade på huvudet. ”Jo”, sa han, ”då gjorde man som så, att man först upplyste om att kollekten togs upp vid utgången för då fick man större handlingsfrihet. Sen kunde man helt kort säga att kollekten som samlas i kollekthåven går till Seglora smedja men samtidigt så finns det möjlighet att istället lämna ett ekonomiskt bidrag till ett alternativt, behjärtansvärt ändamål som en annan kyrkvärd samlar in i en separat bössa. Så säger man inte mer om kollekten till smedjan, men gör reklam för alternativet.”

Om detta är ett hederligt tillvägagångssätt eller inte, lämnar jag åt mina enskilda kollegor att avgöra. Men det är ett alternativ. Och satt i relation till det hedervärda i att låta en halv stiftskollekt tillfalla Seglora smedja, så är väl det mesta relativt.

lördag 19 januari 2013

#9. Minsta gemensamma nämnare


I veckan satt jag på pastorslunch i vårt församlingshem i Tygelsjö. Det är nämligen ekumenisk bönevecka i Malmö (om än med andra datum än i övriga landet) och min kyrkoherde hade bjudit in ett antal präster och pastorer i Malmö för att mingla, äta pastasallad och lyssna på Mackan Andersson – stå uppkomiker och frälsisofficer i vardande.

På något sätt kändes det lite som en släktträff, med alla tremänningar och sysslingar som man vet existerar men som man sällan umgås med. Tyvärr fanns det släktingar som inte hade tid att vara med. För de katolska och ortodoxa prästerna existerade inga hål i arbetsschemat för vår spretiga, bångstyriga familjelunch. Det var synd. Jag känner få personer i kyrkliga sammanhang som är så sympatiska som fader Blazo och fader Ludwig.

Jag gillar dessutom det där med ekumenik. Det är en uppbyggande tanke att vi, som kristna, kan vara så olika men ändå vara delar av samma familj – för att använda en klassisk kristen bild för det hela. Skillnaderna mellan oss har dessutom blivit mindre genom åren, i alla fall i mina ögon. Kanske beror det på att jag insett att det finns betydligt större faror än teologiska hårklyverier och meningsskiljaktigheter i sakfrågor.

Länge köpte jag nämligen villfarelsen att de största skillnaderna fanns att finna mellan de olika kyrkorna och samfunden. Jag förväntades tycka att det var så hemskt att katolska kyrkan inte tillät kvinnor i ämbetet, inte tillät protestanter att ta emot kommunionen i sina kyrkor och hade en blind tilltro till påven. Eller ta dessa baptister, som lät döpa om sig. Biskop Caroline frågade vid antagningskonferensen en av mina studiekompisar hur hon ”kunde leva med” att som tonåring låtit döpa om sig i en baptistförsamling innan hon hittat tillbaka till Svenska kyrkan. Jag fascineras fortfarande av biskopens fråga. Klart hon kunde leva med det. Vad skulle alternativet ha varit?

Jag var även övertygad om att mörkermännen fanns också inom vår egen kyrka. När jag studerade teologi, kunde jag inte tänka mig några jag hade mindre gemensamt med än de så kallade kvinnoprästmotståndarna. Hela klimatet inom Svenska kyrkan förkunnade dessutom att dessa personer skulle hållas ute i kylan eftersom de var stelbenta, inskränkta, misogyna, bakåtsträvande skamfläckar för den tidsenliga och profetiska Svenska kyrkan. Man skulle tycka på ett visst sätt, och detta innebar att vara för kvinnor i ämbetet. Tur för mig, visserligen. Men då reflekterade jag inte över hur enkelspårig debatten var, eller över metoderna som användes. Det har jag fått anledning till senare.

Idag tänker jag annorlunda. Jag förfasas inte längre av att det finns de som inte erkänner kvinnor (inklusive mig själv) i prästämbetet. Jag ägnar inte många tankar åt transubstantiation eller konsubstantiation. Jag döper barn men fnyser inte längre åt barnvälsignelser. Jag tycker visserligen att Johannes Paulus II var den siste, riktige påven men har den största respekt för dem som lyssnar till Benedictus XVI.

Vad har hänt? Jag tror jag har fått bättre perspektiv på saker och ting. Jag vet vad jag tror och förkunnar, och känner mig därför inte hotad av andra.

Att tycka olika är nämligen inget problem utan en tillgång. Jag omger mig ogärna med människor som tycker exakt som jag. När alla tycker lika resulterar det i stagnation, inskränkthet och självförhävelse – egenskaper som knappast är värda att sträva efter. Olikheter, möten och respektfulla diskussioner berikar, ger nya perspektiv och möjligheter till utveckling. Även inom teologins område.

Framför allt har jag tvingats inse att det finns större hot mot kristenheten som helhet än att vi tycker olika – så länge som vi har hittat en minsta gemensamma nämnare. Och vad skulle då denna bestå i? Det är busenkelt Eller snarare: det borde vara så busenkelt självklart att det blir pinsamt och mer än en smula skrämmande att jag över huvud taget ska behöva nämna den. Den minsta gemensamma nämnaren för den kristna kyrkan som helhet, är bekännelsen att Jesus är Kristus, Guds son.

Men vänta nu, tänker vän av ordning. Är inte detta själva grunden för den kristna kyrkan? Jo. Man skulle ju kunna tycka det. Men faktum kvarstår att en icke försumbar andel av Svenska kyrkans präster och biskopar slirar på den bekännelsen.

En bekants bekant funderar på att ansöka om att bli prästkandidat. Han drabbades dock av allvarliga tvivel när han konfronterade en präst under ett besök i Uppsala domkyrka och frågade om hon tyckte att det var viktigt att vara kristen. Prästen svarade nämligen nej på denna fråga. Enligt henne kunde man tro på vad som helst. Det spelade ingen roll, man hamnade i himlen i alla fall och huvudsaken var att man var en god människa. Den blivande teologistudenten undrade då om det var okej att han tillbad lyktstolpen utanför kyrkan. Detta kunde prästen inte svara på.

Prästen i domkyrkan är inte originell, utan en produkt av ett svenskkyrkligt fenomen där teologin förändrats till att allt mer präglas av jesusism snarare än kristendom. Att inte bekänna Jesus som Guds son är väl, i sig, helt okej. Jesus tvingade ingen att följa honom. Att se Jesus som en bra förebild är definitivt en god start, men gör ingen kristen. Med Jesus som förebild är det fullt möjligt att leva ett gott liv, men inget kristet liv.

Däremot uppstår det onekligen ett problem när man förnekar Kristus, samtidigt som man betecknar sig som kristen. Problemet blir ännu större, när den som kallar sig kristen utan att faktiskt tro på Kristus, har som uppdrag att företräda den kristna kyrkan. För hur ska man kunna företräda något man inte själv tror på?

Jag har ingen vetenskaplig studie att falla tillbaka på, men av det jag själv sett, hört och läst så är det i många sammanhang betydligt vanligare att predika om Jesus som schysst förebild än att predika om Jesus som frälsare. Något annat är väl inte heller att vänta, om den som predikar inte har någon egen relation till den uppståndne Kristus.

Att vissa präster och diakoner inte är kristna, är inte något nytt under solen. Min egen konfirmandpräst stack inte under stol med att han inte trodde på Gud. Jag tycker fortfarande att han borde ha valt ett annat yrke, men uppskattar hans ärlighet. Den ärligheten har jag inte mötts av så ofta. Den gängse reaktionen från jesusister brukar istället vara att etikettera alla som bekänner Kristus som Vägen, Sanningen och Livet som stelbenta, inskränkta, bakåtsträvande skamfläckar för den tidsenliga och profetiska Svenska kyrkan. (Ooops – i princip samma epitet som man tillskrev kvinnoprästmotståndarna, hur kan det komma sig?)

Idag har jag upptäckt att jag har mer gemensamt med många av mina gamla, upplevda, ärkefiender än med mina svenskkyrkliga jesusist-kollegor. Att bottna i denna minsta gemensamma nämnare gör att vi kan mötas för att dela tankar och visioner, utan att fastna i våra olikheter.

Förutsatt att vi, i de olika kristna kyrkorna och inom vår Svenska kyrka, delar tron på Kristus som minsta gemensamma nämnare, så finns det hopp för kyrkan. Utan minsta gemensamma nämnare däremot, har jag mina tvivel om framtiden och evigheten. Hur det förhåller sig med transubstansen och konsubstansen tror jag vår Herre kan förklara för oss när den dagen kommer och eventuella feltolkningar må vara oss förlåtna.

Om vi däremot tillbringat våra yrkesverksamma liv med att, iförda prästskjortor, förneka Treenigheten, misstänker jag att vi får betydligt svårare att förklara oss.

tisdag 15 januari 2013

#8. Ormen i domkyrkan


Med visst intresse har jag följt turerna runt den så kallade altartavlan som ratades av Skara domkyrka. Tack och lov, får jag väl säga. För ju mer historien snurrat på, desto mindre har jag begripit. Nu förstår jag ingenting, så kanske någon kan upplysa mig. Mina funderingar lyder som följer:

Det torde vara uppenbart för alla med den mest grundläggande receptiva förmåga, att Elisabeth Ohlson Wallin har haft ett enda mål med detta så kallade konstverk som haft huvudrollen i en så kallad konstkupp – nämligen att sätta kyrkan duktigt på pottkanten.

Konstkuppen var nämligen inte mycket till utmaning. Som så många redan påpekat, kunde Ohlson Wallin omöjligen gå förlorande ur striden. När hon triumfatoriskt knackade på dörren till domprosten, spelade det egentligen ingen som helst roll om kollaget skulle tas emot med jubel eller totalrefuseras.

Hade domkyrkan plockat ner nuvarande altardekoration och hängt upp Ohlson Wallins, hade hon triumferat. Nu visade det sig att domkyrkan, efter tillbörlig prövning, vägrade att ta emot donationen. Det spelade ingen roll. Ohlson Wallin triumferade ändå, eftersom hon nu kunde stämpla domkyrkan, kyrkorådet, biskopen, ja hela Svenska kyrkan faktiskt, som homofobisk, exkluderande och otacksam.

Frågan är, om det inte var just det som var målet? Jag känner inte till Elisabeth Ohlson Wallins personliga relation till kyrkan, men den tycks varken okomplicerad eller välvillig. Kanske tror hon sig verka för HBTQ-personers väl genom sina närmast pubertala provokationer, men jag misstänker att effekten blir snarast den motsatta. Det blir bara tröttsamt att skåda.

Väl medveten om att kyrkan under sin historia varit motbjudande homofobisk, så återstår fakta: Så länge som jag varit verksam i Svenska kyrkan har mycket präglats av ett HBTQ-perspektiv. På pastoralinstitutet i Uppsala fokuserade kateketiken på hur man bäst mötte homosexuella konfirmander. Dessutom fick jag i själavården lära mig att det gällde att kämpa emot om man var gift men blev förälskad i någon annan – om det handlade om heterosexuell kärlek, det vill säga. Upptäckte man däremot att man var homosexuell gällde helt andra regler. Då skulle den nya kärleken bejakas. Äktenskapets löften var sekundära den nyfunna sexuella identiteten. Läraren som förkunnade detta figurerar nu regelbundet som biskopskandidat.

Inom kyrkan finns ett betydande antal homosexuella präster, biskopar och biskopskandidater. Det är, tack och lov, inte längre paria att vara bög eller lesbisk. Istället suckar ibland kollegor och utbrister att det tycks finnas ett outtalat krav att vara lesbisk kvinna för att göra karriär i Svenska kyrkan. Om det är sant eller inte vet jag inte.

Tyvärr är det så att den som blivit kränkande eller nedvärderande behandlad på grund av exempelvis sitt kön, sexuella identitet, handikapp eller etnicitet, kommer att vara märkt av det resten av livet. Det blir så att säga naturligt att strida för sin rätt, och att fortsätta strida även när kampen innebär att sparka in öppna dörrar.

Jag tror inte för ett ögonblick att Skara domkyrka ratade donationen på grund av homofobi. Sanningen är nog snarare att det inte är särskilt många som bryr sig. Ohlson Wallins kollage har ingen wow-faktor – och det verkar som om just detta provocerar vissa i HBTQ-falangen allra mest. Samtidigt som man känner sig kränkt när man blir behandlad ”annorlunda” på grund av sin sexuella identitet, så blir man kränkt när man inte blir behandlad annorlunda. Samtidigt som man menar att sexuell identitet saknar betydelse, så har sexuell identitet en oerhörd betydelse – vid vissa valda tillfällen, exempelvis när en konstkupp ska genomföras mot en domkyrka. Kan någon förklara detta för mig?

De som rusat till altartavlans försvar har påpekat att den inte var menad att hänga permanent i domkyrkan. Den skulle istället tas fram i HBTQ-sammanhang. Ursäkta, men det gör väl snarare det hela ännu värre? Det allt handlar om, är alltså att göra skillnad på människor?

Det är inte ofta jag haft tillfälle att hålla med biskop Bonnier, men den senaste veckan har jag faktiskt gjort just det. Han har i olika media tvingats upprepa det uppenbart självklara – att Svenska kyrkan inte ska skilja på människor och att det därför är otänkbart att byta ut kyrkors inventarier efter vem som vistas där.

Ohlson Wallin hävdar att hon inte känner sig välkommen i kyrkorummen. Symbolerna är ”fel”, hon efterlyser HBTQ-motiv och svarta Jesusfigurer. Det är i och för sig djupt beklagligt att hon känner sig ovälkommen, men själva resonemanget antyder att hon inte förstått tanken bakom kyrkorummens utformning. Själva poängen med kyrkorummet är att det är neutralt men kristet. Oavsett ras, kön, ålder, etnicitet, eller för den skull sexuell identitet, ska man kunna komma till kyrkan, träda in i rummet, möta symbolerna – och fylla dem med sin egen mening. Det är det som är styrkan i symboler. De är inte statiska. De tillåter tolkning och omtolkning. De fungerar. För alla.

Kanske är det så enkelt att Elisabeth Ohlson Wallins altartavla är ett kvalitativt tveksamt verk som dessutom inte har någon teologiskt försvarbar plats i någon kyrka, eftersom den genom sin utformning är vida mer exkluderande än vilket krucifix eller vilken äppelkindad kerub som helst? Kollaget ger inte många möjligheter till personlig tolkning och just därför har det ingen plats i en kyrka, i alla fall inte i en kyrka som säger sig välkomna alla människor – och det gör väl förhoppningsvis alla kyrkor. Annars är de inte kristna.
 
Även en annan sak har fascinerat mig: Denna oerhörda fixering vid det sexuella.

Personligen struntar jag högaktningsfullt i vad mina medmänniskor sysslar med i sina sovrum, förutsatt att det handlar om vuxna människor som inte skadar någon. Jag tror att min inställning är relativt main stream i dagens Sverige och, av mina erfarenheter att döma, inom Svenska kyrkan.

Jag förutsätter vidare att par som väljer att leva tillsammans med varandra, och gifta sig med varandra, gör det på grund av kärlek – oavsett om relationen är mellan man och kvinna eller samkönad. Under en vigsel är det kärleken och det gemensamma ansvaret för varandra som står i centrum när löftena ges inför Gud – inte sexualiteten. Den ingår liksom implicit, som en bonus.

HBTQ-rörelsen har slagits i många år för att få heterovärlden att förstå att även deras kärlek är just kärlek, att det handlar om så mycket mer än sex. Förhoppningsvis har de kommit en bra bit på vägen i det arbetet. I det perspektivet är Elisabeth Ohlson Wallins konstkupp närmast att betrakta som en duktig backlash. Hon menar på fullt allvar att en altartavla med halvnakna, sexuellt engagerade människor är den bäst lämpade altarutsmyckningen vid HBTQ-vigslar. Varför? Ingen skulle väl drömma om att kånka in ett fotokollage föreställande en hånglande man och kvinna vid heterosexuella vigslar? Och på vilket sätt skiljer sig en HBTQ-vigsel från en ”vanlig”? Var inte hela poängen med en ny vigselritual att vi inte skulle göra skillnad?

Den senaste snilleblixten kom, föga förvånande, från prästkollegor i Malmö. Malmöpräster har ju gjort sig kända i riket för sin imponerande sadism mot sin högste arbetsgivare. I Malmö krävs det numera betydligt kraftigare artilleri än att be till ”hen”, läsa ur koranen eller kalla Gud för ”kuk” för att få lite mediatid.

Nu ställs krav på att altartavlan som Skara domkyrka på goda grunder ratade, ska få en hemvist i en malmökyrka. Det vore visserligen en logisk utveckling vad gäller att skapa ett optimalt pubertal-anarkistiskt och anti-traditionellt sammanhang. Dock hoppas jag att dessa kollegor, i så fall, har den goda smaken att sluta ta emot lön av medlemmarnas pengar. Lönen är faktiskt tänkt att utbetalas till präster i en kristen kyrka som riktar sig till alla – och det är det väl ingen som menar att det i så fall längre är?

I den kristna kyrkan ska nämligen alla, och då menar jag alla, vara jämlikar. Finns det någon enda plats i världen, där varje människa ska känna sig väl mottagen, accepterad och älskad, så ska det vara i den kristna kyrkan. Med mindre ger jag mig inte. Men om detta är målet, så tillåter jag mig att tvivla på att särbehandling är rätt väg att gå.

Den enda som ler i denna sorgliga historia är Elisabeth Ohlson Wallin. Och så ormen, förstås.


lördag 12 januari 2013

#7. Witch Finder General


Igår satt jag som klistrad framför tv:n. National Geographic visade en dokumentär om häxbränningarna under kung James I. Inledningsvis hoppades jag på en intressant historisk djupdykning i ett av den kristna historiens mest tragiska kapitel. Det visade sig bli något mer.

När eftertexterna rullade satt jag i soffan med en klump i magen. Visst, det hade varit en givande historielektion, men minst lika mycket en bekräftelse på att ingenting någonsin är nytt under solen. Programmet kanske handlade om 1600-talet, men sätten att hantera obekväma meningsmotståndare på är desamma idag. Måhända hade figurerna på tv:n lite lustigare kläder och förvisso bränner vi inte folk på bål på torgen, men annars tycks metoderna vara desamma.

Principen var tydligen följande (bocka av de du känner igen ifrån din nutid):
Allt startade med en konflikt. Någon blev helt enkelt förbannad/avundsjuk/irriterad på, eller upplevde sig hotad/förolämpad av, någon annan. Tankar på hämnd började gro. Nu gällde det att hitta något tillräckligt allvarligt att anklaga den andre parten för. Beskyllningar om häxeri medförde flera, för beskyllaren, positiva aspekter: Några egentliga bevis behövdes inte, ingen skulle våga försvara den anklagade av rädsla för att själv anklagas, det gick inte att bevisa sig oskyldig och straffet var garanterat oskadliggörande. Kunde det bli bättre? Knappast. Och så rullade maskineriet igång.

En professionell häxbekämpare, en Witch Finder General, tillkallades. Denne kunde garanterat tyda alla tecken på ondskans verksamhet. En lyckoamulett blev till ett sataniskt tecken. Läkande örter blev till gifter. Påträffades en svart katt inom en kilometers avstånd från den anklagade så var ju saken i princip avgjord.

Egentligen var loppet förlorat redan när anklagelsen föll – och anklagelsen föll sällan mot endast en person. Alla som på något sätt stod den anklagade nära riskerade livet. Guilt by association. Familjemedlemmar, grannar, vänner, alla vände de den anklagade ryggen av ren och skär självbevarelsedrift. Ville man vara riktigt säker på att inte brinna själv, så kunde man bidra med ett vittnesmål till den anklagades nackdel. Sanningshalten ifrågasattes sällan eller aldrig och även den som normalt sett var omyndig att vittna, som exempelvis barn, ställdes i vittnesbåset. Ändamålen helgade medlen.

Den anklagade isolerades. Efter en tid av fysisk och psykisk isolering, ibland kryddad med en gnutta bekännelsemotiverande tortyr, var den anklagade inte sällan benägen att erkänna sitt brott. När bålet flammade upp hade ondskan utplånats. Den anklagade befriades så småningom från sina plågor, den som anklagat var av med den misshagliga och bekväma och människorna i närheten kunde pusta ut ett tag – fullt medvetna om att det nu gällde att passa sig extra noga för att inte bli näste man på bålet.

Häxbränningarna utvecklades under ett drygt århundrade till en smärre kyrklig industri med strålande karriärmöjligheter för skickliga inkvisitorer. Rädslan för deras granskande blickar skrämde människor till tystnad och fick ovärderlig kunskap att gå förlorad. Frågan är dock om häxjakterna faktiskt upphörde, eller om de bara tog en paus. Idag är beskyllningarna mot de obekväma visserligen mer nutidsaktuella än kvastresor till Blåkulla eller orgier med hin håle.

Men frågan återstår: Hur finansieras nutidens Witch Finder General? Med stiftskollekter?

#6. Endast Sverige Svenska kyrkan har...


Kommer du ihåg för något år sedan, när en anställd på Audi helt plötsligt påpekade att Audi gjorde mer reklam för Peugeot än för det egna bilmärket? Kommer du ihåg hur andra försäljare i koncernen höll med, men hur företaget fortsatte sponsra Peugeot och istället anklagade den anställde för att vara teknikfientlig (varpå alla andra försäljare som av en händelse tystnade och fortsatte rekommendera Peugeot som likvärdig Audi)?

Kommer du ihåg när Djurgården anställde en tränare från AIK, för att visa de egna fansen att båda lagen är lika bra?

Kommer du ihåg när Coop använde medlemmarnas pengar för att sponsra en militant vegan intresseorganisation som öppet bedrev hot och förföljelse mot de Coop-leverantörer som inte levde upp till veganernas krav?

Kommer du ihåg när mellanchefer på IKEA i media beskyllde en kollega för att ha åsikter som stred mot företagets värdegrund? Kommer du ihåg när denne kollega vädjade till företagsledningen att agera – och Kamprad mötte detta med blogginlägg om hur han log åt situationen?

Kommer du ihåg när UD lade miljonbelopp på att låta en konsultfirma, ledd av en före detta trainee, granska och kontrollera samtliga uttalanden och ageranden av landets alla ambassadörer världen över – och vid behov bestraffa ambassadörerna om de sa något som traineen inte tyckte om (alldeles oavsett om det var sant eller inte)? Kommer du ihåg att UD fortsatte sponsra konsultfirman med pengar avsedda för bistånd, även efter det att UD gjorts uppmärksam på konsultbolagets ekonomiska oegentligheter, odemokratiska arbetssätt och kränkande aktioner mot ambassadörer som sagt sanningar traineen inte höll med om?

Kommer du ihåg när riksbankschefen och alla storbankernas chefer uttalade att det där med marknadsekonomi nog inte är så viktigt, utan att det går precis lika bra med planekonomi – och att ekonomi egentligen bara handlar om att människor ska må bra?

Nej. Naturligtvis gör du inte det – helt enkelt eftersom inget av detta någonsin har hänt. Inget av det ovanstående skulle nämligen kunna hända i företag och organisationer i Sverige, i alla fall inte utan att företagsledningar skulle tvingas agera och ansvariga få avsked på grått papper.

Men vänta? Sa jag att inget av det ovanstående skulle kunna hända i Sverige? Förlåt. Det kan visst hända – förutsatt att det händer inom Svenska kyrkan. För där händer det. Med besked.

Inom Svenska kyrkan har de situationer som nämnts i mina historier ovan både hänt och accepterats, även om jag ändrat detaljerna något. Jag hade kunnat skriva exakt som det är också. Hade jag valt att göra det, hade det kunnat se ut ungefär så här istället:

När jag efterfrågade en klarare kristen identitet och undrade varför Svenska kyrkan på fullt allvar hävdade att alla religioner var lika bra, fick jag löpa gatlopp i diverse sammanhang, allt under beskyllningar om högerextremism, rasism och främlingsfientlighet. Församlingar i Svenska kyrkan anställer imamer för medlemmarnas pengar. Stockholms stift sponsrar Seglora smedja, som ägnar sig åt spridning av politisk ideologi med tillhörande förföljelse och förtal av oliktänkande. Allt under ledning av Helle Klein, vars teologiska meriter är en kandidatexamen krönt av ett år som pastorsadjunkt. Ett antal biskopar, inklusive ärkebiskopen, har uttalat sig om att det nog inte är så viktigt att bekänna att Jesus är Guds son. Jesus är för dem en schysst förebild, kristendom är politik och evangelium handlar om att få människor att må bra. Synden (och därpå följande Nåd?) göre sig inte besvär.

Att vanliga medlemmar reagerar genom att lämna kyrkan, är inte något man behöver bry sig om. Såna inskränkta personer vill man ju ändå inte ha att göra med.

Att präster reagerar har man hittat en effektiv bot emot. Den präst som har tillräckligt bristande självbevarelsedrift för att ifrågasätta, riskerar sitt anseende, sin karriär och sin anställning.

Hur kan det ha blivit så här? Det är ju inte så att kyrkans biskopar inget vet. År efter år presenteras studier som visar att präster hör till yrkesgrupperna med högst sjukskrivningstal, företrädesvis för psykiska besvär. År efter år står Svenska kyrkan på prispallen när det gäller att kora den sämsta arbetsplatsen. Risken att bli mobbad på arbetsplatsen är tre gånger högre för den som är anställd inom Svenska kyrkan. Frågan lyftes till och med på ledarplats i Aftonbladet under julhelgen, läs artikeln här, och härom veckan skrev Kyrkans Tidning om arbetsmiljön inom Svenska kyrkan, läs artikeln här.

Alla i toppen vet. Alla i basen vet att alla i toppen vet – och att toppen väljer att ingenting göra. Förutom ärkebiskopen då, vars enda reaktion efter månader av tystnad var att ”le” i sitt blogginlägg när anklagelser om fascism, rasism, främlingsfientlighet och högerextremism haglade som värst mot några av hans präster under förra året.

Att ärkebiskopen ”log” åt situationen var ingen överraskning. Allt sker i skuggan av den fin-kristna snällheten där det ju är passande att le och lägga huvudet på sned och hänvisa till att det nog är mer passande att tyst vända andra kinden till istället för att påpeka missförhållandena. Lite lagomt kristuslikt. Eller vad sägs om tipset en kollega fick för ett tag sedan när hon påtalade hur hon blir behandlad: ”Du får väl tänka att de vet inte vad de gör”.

Det låter lite som när präster och prelater bemötte misshandlade kvinnor för hundra år sedan. ”Han menar nog inte så illa, och tänk på att Jesus också fick lida...”. Så ler man, lägger huvudet på sned, dammar av kaftanen och går vidare.

Men vänta... Det finns faktiskt de som reagerar. Stockholms stift och biskop Eva Brunne reagerar exempelvis genom att fortsätta att stödja mobbingen, hatet och förföljelserna mot oliktänkande. Hur jag än försöker, kan jag nämligen inte hitta någon annan förklaring till att Stockholms stift fortsätter att finansiera en egen inkvisitionspatrull i skepnad av Seglora smedja. Lunds stift och biskop Antje Jackelén har även de gett ekonomiska bidrag till smedjan.

Sedan starten har Seglora smedja ägnat sig åt hämningslös jakt på oliktänkande inom Svenska kyrkan. Den som opponerar sig eller tycker olika får bereda sig på att utredas av Expos researchgrupp och figurera i oändliga blogginlägg där anklagelser, hopkok och insinuationer radas på varandra, endast undantagsvis med någon form av bevisning. Intellektuell argumentation har aldrig utmärkt smedjans arbetssätt och plattformen är politisk snarare än teologisk.

Biskopen vet hur smedjan jobbar. Detaljerna behöver jag inte ta här, det kommer finnas tillfällen att återkomma till det. För den som vill ta del av hur turerna har gått, rekommenderas Annika Borgs redogörelse under rubriken Åttonde budet på bloggen Kristen Opinion.
Det är skrämmande läsning, och kanske just därför så angeläget att ta del av.

Kommande februari ska ännu en halv stiftskollekt tillfalla Seglora smedja. Hur förväntar sig biskop Brunne att stiftets präster ska presentera den kollekten? Kanske är det enklast för dem att sjukskriva sig.

#5. Be careful what you wish for, Maria Küchen!

 I slutet av förra året bad jag min arbetsgivare att säga upp min prenumeration på Kyrkans tidning. Jag kunde lika gärna läsa den på jobbet och dessutom fann jag en poäng i att slippa läsa tidningen till frukosten och därmed, många veckor, börja min torsdag med att bli förbannad.

Så även förra torsdagen. Då behövde jag bara bläddra till första uppslaget innan jag fick en anledning till att bli irriterad. Föga förvånande rörde det en text av Maria Küchen. Hon brukar behärska konsten att skriva texter som är så politiskt enkelspåriga att det blir löjligt. Torsdagens bidrag var inget undantag.

Så här skrev Maria Küchen när hon, under rubriken I have a dream och tillsammans med övriga av tidningens ledarskribenter, skulle redogöra för sina drömmar och visioner under kommande året:

Fler teologer i samhällsdebatten!
Så mycket känns hopplöst: Klimatkrisen. Obalansen mellan nord och syd. Det faktum att kvinnor i Bangladesh under vidriga omständigheter syr våra kläder medan klädkedjornas ägare tjänar arbetsfria miljarder på kuppen. Europas ekonomiska kollapser. SD:s närvaro i riksdagen. Utförsäljningen av svensk skola, vård och omsorg till vinstmaximerande riskkapitalister.
Något måste hända.
Jag vill att något bra händer.
Och jag tror verkligen att just kyrkan kan få bra saker att hända.

Hållbarhetstänkandet i svenska kyrkan är konkret. Det finns strukturer och metoder för arbete med rättvisefrågor. I migrationsfrågor tar kyrkan ställning mot främlingsfientlighet, för människovärde och medmänsklighet. Återstår Europa. Vad gör vi med Europa?
Svensk utförsäljning av allmännyttiga infrastrukturer är en del av den ekonomiska strukturomvandlingen av Europa, en omvandling som bidrar till ekonomisk instabilitet, kravaller och främlingsfientlighet.

Strukturomvandlingen klassas av många som en fråga utanför kyrkans domäner. Den sägs vara ”politisk” och därmed alltför brännbar. Men en kyrka som vill verka bland människorna måste relatera till politiken, om än förstås med integritet.
Skola, vård och omsorg har i två tusen år tillhört kyrkans kärnområden i världen. Det finns inget skäl för svenska kyrkan i dag att glömma den aspekten av sin historia. Inför 2013 hoppas jag att Svenska kyrkan blir synlig i diskussionen om vård och utbildning och även i övrigt synligt förvaltar sitt specifika arv. I praktiken innebär det fler teologer i samhällsdebatten.
Det kan låta paradoxalt. Är inte teologin en världsfrånvänd aspekt av kyrkans liv? Nej. Teologin är kyrkans hjärta, och teologi har många fasetter. En av dem är tanke och lärdom, en annan är omsorgen om nästan. Teologer, kavla upp ärmarna 2013! Verka i världen!

Maria Küchen
 
Mycket är intressant med denna text. Det är sunt att Maria Küchen, som själv inte är teolog, efterlyser fler teologer i debatten. Med en smula god vilja kan man kanske tyda detta som ett utslag av självinsikt.

En hoppfull tanke dök upp hos mig när jag började läsa: kanske hon börjat förstå att teologi är något annat, något mer, än politik? Det var ett hopp som snabbt slocknade när jag läst tillräckligt långt för att notera att texten ju faktiskt levererade dessa efterlysta, potentiella teologdebattörer en färdig lista med åsikter de förväntas företräda. Som av en händelse sammanfaller dessa åsikter med Maria Küchens egna.

Intressantast av allt är dock att Maria Küchen tycks uppriktigt förvånad över att inte fler teologer faktiskt är delaktiga i samhällsdebatten. Det fick mig att fundera på i vilken parallell verklighet hon levt i under de senaste ett och ett halvt året. Tydligt är att hon inte noterat debattklimatet hon själv varit med att skapa.

Ju mer jag funderade på just detta, desto mer kom jag att tänka på hur Maria Küchen själv behandlade mig när jag, som teolog, gav mig in i debatten. Efter att ha funderat ännu lite mer över detta, blev jag som sagt förbannad. Tillräckligt förbannad för att göra två saker.

Konsekvens av ilska nummer 1: Skriva nedanstående bemötande och maila det till Kyrkans tidning.

Bästa Maria Küchen,

Med stort intresse började jag läsa ditt inlägg i senaste numret av Kyrkans tidning, där du efterlyste fler teologer i samhällsdebatten. Ganska snart började jag dock fundera på om det verkligen är debatt du vill ha, eller om du i själva verket vill att fler ska tycka som du.

Du och jag och många med oss delar den grundläggande tanken att kyrkan måste bli mer aktiv i samhällsdebatten. Att vi sedan fokuserar på olika frågor där vi önskar större kyrkligt engagemang är en annan sak. Själva styrkan med debatter är ju att människor med olika åsikter möts, tar del av varandras argument och genom detta utvecklas.

Det är därför, för mig, en smula förvånande att du efterlyser att fler deltar i debatten. Jag grundar detta på ditt agerande när jag själv gjorde just det. Som du säkert kommer ihåg, efterlyste jag en klarare kristen identitet i Svenska kyrkan i allmänhet och i religionsdialogsammanhang i synnerhet. Debatten utvidgades snart till att även gälla kyrkans bristande tolerans för avvikande åsikter och hur präster inte vågar uttala sig, av rädsla för repressalier.

Du kommer säkert ihåg även din egen reaktion på detta. Du deltog i arbetet med att ändra debattens fokus från kyrkans identitet till politik. Du stämplade mig raskt som främlingsfientlig och krävde på ledarplats att personer med mina – påstådda – politiska åsikter skulle hindras från att prästvigas. Försvara mig fick jag inte göra.

I september 2012 skrev du följande om mig: ”Helena Edlund ja. Hon är orolig för att alltför många i Sverige i framtiden ska ha en annan hudfärg än den svenska, det är väldigt taffligt och intolerant av kyrkan att reagera mot präster med en sån människosyn förstås. Tänkte inte på det.” och ”Helena Edlund har relationer till SD och rasismens relation till kyrkan är faktiskt något jag gärna diskuterar. Vita män bör avla vita barn enligt den människosyn som Edlund sympatiserar med.”

Behöver jag säga att något som liknar ovanstående aldrig har yttrats av mig, av den enkla anledningen att jag inte har dessa åsikter? Det du skrivit om mig är långt över anständighetens gräns och det går säkert att diskutera om det över huvud taget är lagligt att komma med sådana beskyllningar. Däremot vore jag tacksam för om du ville förklara för mig vilken hudfärg som är ”den svenska”, eftersom jag själv inte anser att det finns någon sådan.

Tror du att någon person, teolog eller ej, vill riskera att utsätta sig för den behandling som du gav mig? Tror du att ditt agerande hjälp eller stjälpt den teologiska debatten?

Det tragikomiska i det hela är att mitt bästa tips till dig, om du verkligen efterlyser att fler teologer deltar i samhällsdebatten, är att du läser en av dina egna texter. I Dagboken för Kristi förklarings dag 2012 skriver du: ”Den jag hade betraktat som feg och mesig framstår plötsligt som modig och stark. Den jag trodde om att vara trög och enfaldig visar sig tänka briljanta tankar. Den som verkade kall och kärv avslöjar ett ömt brinnande hjärta. Jag såg bara mina egna fördomar, men plötsligt händer något som får mig att verkligen se den andra människan – hennes storhet, hennes kristuslikhet. Ett nytt ljus sätts på henne, och därmed också på mig.”

Där har du inställningen som möjliggör verklig debatt – förutsatt att den omsätts i praktiken.

Föga förvånande valde Kyrkans tidning att inte publicera detta bemötande.

Konsekvens av ilska nummer 2: Anta Maria Küchens utmaning och bli en av de teologer som deltar i samhällsdebatten.

Jag är osäker på om det egentligen var det hon ville. Det gör bara det hela ännu lite roligare.