måndag 25 november 2013

#134. Domssöndagstankar

Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”
Joh 5:22-24

Domssöndagens gudstjänst firades i Skivarps kyrka, under medeltida takmålningar som lärt ut grunder i kristen tro till bygdens människor under närmare ett årtusende. Budskapen om frälsning och omvändelse, synd och förlåtelse, dom och nåd har predikats och Ordet har bevarats – om än på olika sätt. Den som, i gamla tider, inte behärskade prästens timslånga utläggningar på latin kunde alltid blicka upp i valven och lära sig ett och annat av målningarnas helgon, änglakörer och svampar.

Svampar?

Vilken nyckelroll har svamparna (de ser ut som någon form av soppar?) i kristen teologi? Har jag missat något?

Nej. Det som ser ut som svampar, är i själva verket konstnärens försök att måla – palmer. Resultatet vittnar om att det inte var så lätt för en medeltida nordbo. Kanske var det inte så viktigt att det blev rätt heller, för den delen. Risken att bli avslöjad var minimal. Trodde folket att det var så palmer såg ut, så funkade det ändå. Det hängde på tron.

Så här på kyrkoårets sista söndag, när det är dags att summera och minnas att vi alla en dag ska få stå till svars för hur vi levde våra liv, så är det tron som står i fokus. Det är inte vår kunskap som ska rädda oss den dagen. Inte vår förmåga att analysera. Inte vår IQ. Inte våra titlar. Inte vår förmåga att hävda oss på andras bekostnad. Inte ens våra solidaritetshandlingar. Inget – utom vår tro på Jesus Kristus – kommer att rädda oss.

Det är lika simpelt som provocerande.

Texternas utmaning om att tro har nog aldrig varit enkel. Medeltidsmänniskans tro hade säkert sina stötestenar, nutidsmänniskan har sina. För femhundra år sedan stod säkert någon skivarpsbo och funderade på hur man kunde breda ut palmkvistar framför Jesus eftersom palmerna i takmålningarna såg ut som svamparna i skogen – utan den minsta kvist? Idag vet de flesta hur en palm ser ut, men funderar kanske på om Jesu mamma verkligen var jungfru eller om Jesus verkligen dog och uppstod – på riktigt.

Men tron utmanar logiken – och Gud låter sig aldrig fångas inom den mänskliga logikens ramar.

När jag satt där, under valven med svamp-palmer, var det människans förmåga och vilja att tro på Ordet som mina tankar kretsade runt. Konsten att tro utan att veta. Tro utan att förstå. Tro utan förklaring. Tro som strider mot allt vi håller för sanning. Tro på det fullständigt ologiska.

Kristen tro.

Ibland anar jag att det mest provocerande för den moderna människan är just uppmaningen att tro. Vi är ju drillade sedan barnsben i att alltid söka lösningar och förklaringar, att bilda teorier och pröva deras sannolikhet och driften att formulera intelligenta analyser ökar ofta i takt med antalet akademiska poäng.

När Bibeln utmanar oss att vinna frälsning genom att tro, så möter vi med ett ”jo, men kan jag inte få presentera min teori först..?”

Så sätter vi igång och förklarar, fastän ingen har begärt det av oss, och i våra försök att förklara det som inte låter sig förklaras så glömmer det enda riktigt viktiga. Men evangelietextens ord för oss tillbaka:

Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”

Jag blickade upp mot valven i Skivarps kyrka. Svamparna blickade tillbaka.

De var tysta påminnelser om att vi inte kommer att dömas efter vår förmåga att göra rätt. Målaren som ville måla en palm men åstadkom en svamp, lyckades ju ändå. Så här ett halvt årtusende senare satt jag ju där och lät mig beröras av hans alster.

Innan domens dag kommer vi aldrig att kunna förstå Gud eller se hela vidden av Guds Sanning. Kanske tror vi oss se en palm fastän det i själva verket är en svamp. Men det spelar ingen roll.

Bara vi bevarar Ordet. Bara vi tror. Sanningen får vi så småningom.

lördag 23 november 2013

#133. Bäste Arne!

Bäste Arne!

En vän gjorde mig idag uppmärksam på att du har nämnt mig i ett inlägg på dagens Dagens Seglora. Eftersom du tydligen läser min blogg (tack för det!) så vet du att jag sällan läser er. Det brukar inte vara så uppbyggligt, brukar jag tycka.

Tyvärr måste jag göra dig uppmärksam på att du tydligen inte har läst mitt blogginlägg särskilt noga. Jag föreslår att du gör det, innan du skriver en text som så tydligt visar att du (förhoppningsvis omedvetet) feltolkar och felciterar.

Du skriver exempelvis:

”Det finns två återkommande drag i de kristna gemenskaper som har urartat. Det ena är en bokstavstrogen läsning av bibeln som inte ger utrymme för en intellektuell granskning av tron och det andra är en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra.

Ett tolkningsföreträde ger en debattör rätten att bedöma andras teologiska läsningar, som när Helena Edlund kallar KG Hammars teologi för 'nedvärderande' och kallar hans tolkning för 'tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål' och samtidigt uttrycker att 'du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades…'”

Om du har läst min blogg borde du veta att jag brukar skriva om att olikheter berikar. Men jag brukar också hävda att det måste finnas en minsta gemensamma nämnare och jag har problematiserat det faktum att personer som lyder under prästlöftena förnekar den kristna trosbekännelsen, betraktar Bibeln som en bok i mängden och läser densamma genom att plocka russinen ur kakan.

Jag tror att det ska betydligt mer till innan den kristna gemenskapen urartar, än att någon påtalar detta faktum.

Däremot hävdar jag med bestämdhet att det blir bekymmersamt för en kristen kyrkas legitimitet när inte ens de som har i uppdrag att företräda henne ser Kristus som mer än en tankekonstruktion eller en profet i mängden.

En annan detalj i din text är att jag faktiskt inte skriver att jag anser att KG Hammar inledde kyrkans avkristnande. Jag skriver:

”Ibland har jag hört folk påstå att det var med dig som förfallet inleddes. Med det brukar de mena att du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades. Det är ganska hårda ord, det håller jag med om, och hittills har jag faktiskt försvarat dig.”

Det är ju en viss skillnad, eller hur? Och vad är det jag egentligen skriver när du påstår att jag kallar Hammars teologi för nedvärderande? Jo, jag skriver så här:

”Du skriver att 'Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro' och tillägger att du inte ser något nedvärderande i att säga att något är en tankekonstruktion. Men vet du vad? Jag tycker det är nedvärderande. Jag tycker det är nedvärderande att säga att Kristus är en tankekonstruktion. Enormt nedvärderande, faktiskt.

För mig och många med mig är Kristus så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus Levade Gud, med kraft att omvända, upprätta och göra mirakel – även i vår samtid.”


Jag står för vad jag skriver. Varje ord. Men var då vänlig att låta dem förbli i sina sammanhang.

Nåväl, Arne. Det är enkelt att förivra sig när man skriver om något man brinner för. Det må vara hänt. Men det som är mer allvarligt än att du felciterar, är att du säger dig värna något som du själv ringaktar.

Du skriver en artikel vars uttalade budskap är att poängtera vikten av att vi bemöter varandra med respekt inom Svenska kyrkan. Om du läser mina blogginlägg ordentligt, ska du nog märka att jag försöker hålla en respektfull ton även i min kritik och skilja på sak och person. Kanske lyckas jag inte alltid till fullo, men jag försöker.

Du håller säkert med mig om vikten att föregå med gott exempel, men jag måste erkänna att jag inte anser det särskilt respektfullt att felcitera den man vill misskreditera och samtidigt nämna denna person i samma andetag som Anders Behring Breivik (igen!)och Jim Jones (nytt grepp!).

Jag vore tacksam om du ville specificera vilka likheter du anser att jag har med två uppenbart sinnessjuka massmördare. Men innan du gör det, läs igenom min text igen. Det får även ni övriga göra.

Eftersom du tycks ha missat att länka till den, så gör jag det. Mitt brev till KG Hammar finns här, som #128.

Ett tips oss skribenter emellan är annars att alltid länka till källorna man citerar, så gör man det möjligt för läsaren att både läsa ursprungstexten och göra sin egen bedömning av den.

Frid och Nåd,
/Helena

torsdag 21 november 2013

#132. I vems namn?

”Kors i taket!” brukade min mormor utbrista när något fullständigt oväntat hände. Därför är det nu min tur. Kors i taket. Dubbelkors och trippelkors i taket. Lunds domkapitel klandrar studentprästernas formulering av välsignelsen.

Jag är på många sätt förvånad över domkapitlets beslut.

Kent Wisti och Caroline Wiens har kommit undan med om inte värre, så i alla fall lika omdömeslösa, infall förr. Imamer har oemotsagda predikat om Muhammeds överlägsenhet på bästa radiogudstjänsttid, man har arrangerat en tillställning i vigt kyrkorum där Gud har kallats för en k*k och detta har, mig veterligen, passerat med godkänt.

Men nu har domkapitlet alltså reagerat över välsignelsen som studentprästerna använt när de välsignat i ”skaparens, befriarens och livgiverskans namn”. Någon anmälde dem till domkapitlet. Denne någon brukar förmodligen inte fira gudstjänst i Malmö samfällighet, ty då hade denne någon knappast reagerat över tilltaget.

Egentligen är det lite orättvist att kritiken från domkapitlet riktas specifikt mot Wisti och Wiens. De är ju ingalunda ensamma om att ha kastat den välsignelse som burit den judisk-kristna traditionen i fyra årtusenden överbord.

För närmare ett år sedan skrev jag om en intressant dag när Malmös präster träffades för att diskutera det nya kyrkohandboksförslaget. Under den gudstjänst som firades då, användes just denna, nu klandrade, formulering av välsignelsen. Ingen reagerade. Inte ens jag. Varför? Jo – denna formulering har blivit comme il faut. I alla fall i Malmö.

Redan när jag flyttade ner hit för fyra år sedan användes den frekvent. Idag reagerar jag om den inte används, så vanlig är den. Den förekommer i temamässor, huvudgudstjänster, mässor... Jag upplever det som att den som envisas med att hålla fast vid att välsigna i den Treenige Gudens namn riskerar att uppfattas som stelbent, förlegad, förändningsobenägen, patriarkalisk och intolerant. En trospolis, för att använda biskop Åke Bonniers ord.

Att välsigna i ”skaparens, befriarens och livgiverskans namn” har dock fått många att reagera. Läs exempelvis Kyrkans Tidning (glöm inte kommentarerna!), bloggen Kyrkliga Ting och Dag Sandahls blogg .

Men denna ”alternativa” välsignelse har kommit att bli mycket vanlig (den vanligaste?) i Malmö. I detta kan jag och Kent Wisti enas, för en gångs skull. Kyrkans Tidning skriver:

Kyrkans Tidning har talat med en av de anmälda studentprästerna, Kent Wisti, som slår fast att formuleringen är densamma som han ofta använder vid studentgudstjänsterna. Något som inte väckt några reaktioner förut och som enligt honom är en vanligt förekommande sätt att läsa välsignelsen på hos många präster, bland annat alltid vid de så kallade regnbågsmässorna.

-Många ser formuleringen som vedertagen, säger han.”

Där har min kollega en poäng: Ett gemensamt drag för många av Malmös komministrar och kyrkoherdar är ju att de, i likhet med Wisti, betraktar formuleringen som vedertagen.

Så även om jag är förvånad, så är nog Wisti, Wiens och en stor del av malmöprästerna ännu mer förvånade. Och förvirrade. Måste de nu överge sitt alternativa sätt att välsigna?

Jag frågade för något år sedan en kollega om varför hon övergett (den korrekta) välsignelsen. Hon svarade mig då att hon tyckte att den alternativa var mer tidsenlig. Det är ju förvisso ett argument. Men håller det?

Ja – ur ett malmöperspektiv. Jag verkar i Sveriges mest mångkulturella stad. Svenska kyrkan i Malmö är ett av många religiösa samfund och en vild gissning är att betydligt fler går till fredagsbön än till söndagsgudstjänst en genomsnittlig vecka. Religionsdialog är ett måste och är en del av många församlingars vardagliga verksamhet. I ett sådant sammanhang är det måhända naturligt att söka nya, enande formuleringar. Att tala mer om ”gud” och ”ande” än om Kristus.

Men om vi lyfter blicken blir svaret ett annat. Håller argumentet – ur ett kristet perspektiv?

Nej.

Min kollega Patrik Pettersson uttrycker det glasklart, och bättre än jag förmår, på bloggen Kyrkliga Ting:

Jo, det spelar roll hur vi talar om Gud. Om vi har avsikten att tala om den Gud som kyrkan vittnar om, den Gud som har gett och ger sig till känna i, med och genom Jesus. Jo, det spelar roll vad vi säger och vilka ord vi använder. Kyrkans och bibelns Gud är identifierbar. För att någon som är identifierbar ska kännas igen behöver den talas om på ett sätt som hänger ihop med och relaterar till dennes identitet. Nej, det viktigaste med vårt tal om Gud är inte att det är friktionsfritt. Det viktigaste är att det vi säger är sant så långt vi kan förstå och formulera det. Nej, det könsneutrala språket är inte överordnat det teologiska innehållet i kyrkans tal om Gud. Språket som verktyg får inte överordnas språkets innehåll. Nej, vi talar inte alltid om samma gud oavsett vad vi säger och hur vi talar om denne.”

Patrik Pettersson fortsätter:

Därför är det inte möjligt eller legitimt att använda andra ord för Guds namn än "Fadern, Sonen och Anden" i samband med välsignelsens uttalande i vår kyrkas gudstjänster. Om vi gör det så välsignar vi helt enkelt i en annan guds namn och vi relaterar oss då till någon annan gud än den treenige Gud som relaterar sig själv till och uppväckte Jesus från de döda. Då är vi även någon annan form av gemenskap och kan inte längre påstå att vi är eller göra anspråk på att vara en kristen kyrka.”

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kyrkans uppgift är inte att vara tidsenlig. Kyrkans uppgift är att vara i världen men inte av världen. Kanske är det dags att påminna sig om det och att fundera lite över prioriteringarna.

Igår satte jag mig ner och läste lite ur Johannesevangeliets början:

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn åt alla som tror på hans namn.”
Joh 1:9-12

Jag är prästvigd in i en kristen kyrka, som inte tillber en gud i största allmänhet, utan som tillber och bekänner en levande Treenig Gud – Fader, Son och Ande. Svårare än så är det inte. Den dag det börjar kännas jobbigt för mig eller det tar emot att välsigna i det namn som identifierar Gud – tja, då får jag väl helt enkelt byta karriär.

Jag kommer att med visst intresse följa utvecklingen på välsignelsefronten i min hemstad. Själv fortsätter jag att välsigna i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Har den formuleringen burit ända hit, så bär den nog ett tag till.

måndag 18 november 2013

#131. Äkthetskriterier för profeter

Vad får dig att tro att Guds röst har tystnat?

Har inte Kristus sänt oss den helige Anden som vägledning? Har han inte lovat oss att, i alla tider, sända män och kvinnor att bära Guds ord in i samtiden? Visst har han det – och Gud står vid sitt ord.

Nu vet jag inte vad ett löfte från en tankekonstruktion kan tänkas vara värt, men eftersom Kristus – för mig – är högst verklig, levande och närvarande, så är löftet väldigt mycket värt. Även om jag till naturen är en smått misstänksam och dyster individ, så vet jag så mycket som att om jag ska lita på någons löfte, så är det Guds löfte.

Gud har lovat att tala till människor i alla tider. Alltså talar Gud även idag. Orden är inte alltid dem vi vill höra, men de finns där.

Ja, de finns där. Men i dagens informationsflöde blir vi många gånger översköljda med budskap av alla möjliga slag, och Orden riskerar att drunkna i mängden av ord.

Många är de som idag utger sig för att representera ”rätt” kristen tro. Rösterna är högljudda och påstridiga. De kräver hörsamhet och lydnad. Att inte följa påbuden är att avslöja sin inskränkta oförmåga till att förstå ”rätt”, tolka ”rätt” och agera ”rätt”. Vissa tar sig friheten att häckla och håna de som ifrågasätter. Andra utger de sig för att vara bildade, kunniga och sända av Gud att förkunna sitt budskap. Med andra ord utger de sig för att vara profeter.

Några är det. Men inte alla.

Bibelns texter är tydliga på den punkten: Många kommer att utge sig för att vara sända av Gud, utan att vara det. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, falska profeter. Försiktighet anbefalles således.

Att någon exempelvis bär en prästskjorta (som jag) är ingen äkthetsgaranti. Det är inte flotta regalier, imponerande titlar eller antal utgivna böcker heller. Inte ens genomslagsförmåga i media kan användas som äkthetskriterium. De som använder världens språk attraherar möjligen världen och gör sig populära i världen. Men inte ens hundra tusen ”likes” på Facebook gör en profet.

Ofta är de sanna profeterna de mest ovilliga, de som är ovärdiga i världens ögon. Gud tänker annorlunda.

Så hur känner man då igen någon som de facto talar Guds ord?

Bibeln ger oss en grundkurs i att skilja mellan sanna och falska profeter. Den som ser Bibelns texter som historiska böcker i största allmänhet, lär väl inte lägga något större värde i råden som ges. För oss andra är de ovärderliga:

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.”
1 Joh 4:1-6

Så vilka är Guds ord, och vad är det inte? Närhelst du befinner dig i en situation där du måste avgöra det, så ställ dig dessa tre frågor (och notera att detta självklart även gäller det du läser på denna blogg!):

1. Strider det jag hör mot Bibelns förkunnelser?

2. Vilken frukt bär det?

3. Har den som talar någon egen vinning i det som påstås?

Svårare än så är det inte. I ljuset av dessa tre frågor, framträder budskapets avsändare alltid med tydlighet.

fredag 15 november 2013

#130. De osynligas berättelser

Uppgivenheten över utvecklingen i Malmö har skingrats en smula. Imorgon ska jag föreläsa inför ekumeniska kvinnogruppen här i staden. Rubriken är Möten med kvinnor i Afghanistan och förberedelserna får mig att tänka på något annat än rekryteringsprocesser, överkörda församlingar och maktförskjutningar.

Jag går igenom mapparna med bilder, informationsmaterialet från SIDA, mina egna anteckningar och minnesbilder. Det slår mig att rubriken är intressant i sig. Mina möten med afghanska kvinnor är bitvis värda att berätta om och kvinnornas liv är det definitivt. Men rubriken skulle lika gärna kunna lyda Möten med kvinnor jag aldrig mötte.

Låt oss förstå och främst slå fast att villkoren för de afghanska kvinnorna skiljer sig markant åt, från de relativt liberala akademikerfamiljerna i storstäder som Kabul, Herat eller Mazar-e Sharif till kvinnorna i en isolerad landsbygd som saknar i princip allt vi förknippar med civilisation.

Faktum är att de kvinnornas liv inte kan beskrivas genom möten – av den simpla anledningen att det i många fall är helt omöjligt att möta dem. Många är, bokstavligen, fångar innanför hemmets murar.

De föds i pappans hus där de lever tills de gifts bort, kanske så tidigt som vid 8-9 års ålder. Då flyttas de till makens hus. Därifrån kommer de aldrig. I alla fall inte utan makens tillstånd och manligt sällskap.

Jag kommer ihåg när jag satt på ett möte hemma hos en byäldste i West of MeS. Hans hustru visste inte vad grannarna hette. Hon hade aldrig träffat dem. När vi kom, sprang husets alla kvinnor och barn och gömde sig. Var man riktigt snabb kunde man ibland se en dörr som stängdes, eller ett klänningstyg som försvann bakom ett hörn.

Men jag kommer också ihåg alla möten som faktiskt ägde rum.

Jag kommer ihåg den unga kvinnan som bytte några hastiga ord med mig och den amerikanska kvinnliga tolken i en avlägsen by. Rädslan lyste ur hennes ögon och hon upprepade att hon skulle bli dödad om någon såg henne tillsammans med oss. Maken arbetade i Iran men de manliga släktingarna hade ögon överallt.

Dagen innan hade hon kommit tillbaka från sjukhuset i Sar-e Pul där hennes tredje barn förlösts med kejsarsnitt efter komplikationer under förlossningen. Hon hade alltså gjort samma resa i aktivt förlossningsarbete som vi hade gjort med våra militära fordon. Resan tog oss tio timmar och var en ren plåga. Hur var det då för henne? Nu var bäbisen tre dagar gammal. Dottern var två år. Äldsta sonen var sex år. Hon själv var sjutton.

Jag kommer ihåg när byns barnmorska kom smygande för att tala med oss i skydd av mörkret. I dagsljus hade hon aldrig vågat.

Jag kommer ihåg de fascinerade barnen som ömsom stirrade, ömsom sprang och gömde sig för oss. Pappan deklarerade att jag och min tolk var de första människor flickorna såg som inte tillhörde familjen. De hade aldrig varit utanför husets murar.

Jag kommer ihåg mannen som sköt en av sina fyra hustrur till döds på gården till familjens hus, framför hennes egna barn. Polisen kom. Inget hände – det fanns ju inget problem längre. Frun hade trotsat sin make, rätt var skipad och hennes barn uppfostrades sedan av de andra fruarna. Problem solved.

Än idag funderar jag på hur de andra fruarna kände sig. Hur ser de på sin make? Vad tänker barnen om sin far? Vilka känslor härskar i det hemmet idag?

Jag kommer ihåg de kvinnliga poliserna, som ofta utnyttjades sexuellt av sina manliga kollegor. Vi lät sy upp uniformer till dem och utbildade dem i vapenhantering. Ofta fick de försvara sig själva med dem. De lyckades långt ifrån alltid.

Jag kommer ihåg de kvinnliga akademikerna bland de medelålders kvinnorna, de som var med innan talibanerna. Dessa kvinnor hittades ofta som föreståndare för något kvinnohärbärge, med beväpnade vakter vid grinden, taggtråd på murarna och ständiga dödshot.

Dessa kvinnor hade studerat i Kabul eller Moskva, de svor över burkan och menade att den lyckligaste tiden var den sovjetiska. När de levde fria liv under sovjetiska fanor, gick vi hemma i Sverige i demonstrationståg under parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan”. Jag nämnde aldrig det för dessa kvinnor. Det hade inte fallit i god jord.

Jag kommer ihåg den unga skolflickan som hjälpte till i mammans butik på vår camp under skollovet. Hon förklarade att hon skulle plugga vidare och bli läkare. Jag hoppas verkligen att hennes drömmar kan bli verklighet – och att utbildning ska vara något fullständigt självklart för alla flickor (och pojkar) i Afghanistan när hennes egna döttrar så småningom växer upp.

Jag kommer ihåg kvinnorna i fängelset i Sar-e Pul. De var den mest frimodiga och starka samling kvinnor jag någonsin mött och de allra flesta satt fängslade dömda för brott som här i Sverige hade setts som sundhetstecken: De hade trotsat misshandel, tvångsgifte och våldtäkter och flytt ifrån sina hem och sina makar. Flykten var deras brott och brottet innebar tio års fängelse.

Med sig i fängelset hade de sina yngsta barn och långt ifrån alla längtade ut till friheten. I ett samhälle där hedern till varje pris måste upprättas och de hade skämt ut mannen, blev friheten blev ofta kortvarig. När jag frågade om de inte var rädda, ryckte de på axlarna. De sade sig hellre vara fria och döda, än gifta och levande. Sedan skrattade de.

Jag kommer ihåg när jag skulle skriva rapporter efter en tio dagar lång operation i en avlägsen bergsby. En mycket viktig del av alla internationella insatser är att uppmärksamma och följa resolution 1325, det vill säga FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet som antogs år 2000. Ett av målen var därför att ”samverka med kvinnor” för att undersöka deras levnadsvillkor och jag hade därför tilldelats en kvinnlig tolk från de amerikanska trupperna.

Min tolk var född i Afghanistan men hennes föräldrar flydde till USA när talibanerna tog över. Hon var min nyckel till männen, men kvinnorna var i huvudsak fortsatt osynliga. Få män tillät oss att träffa sina hustrur och döttrar. Männen var dessutom frågande till varför vi över huvud taget ville träffa kvinnor? Vad hade de att bidra med? Som en av männen uttryckte det via tolken: ”Women are good for nothing”.

I rapporten skrev jag att det var i princip omöjligt att samverka med kvinnor i det aktuella området. Min slutsats ledde till möte på Camp Marmal. Inte för att diskutera kvinnornas situation, utan för att förklara för mig att man inte fick skriva så. Att skriva att möten med kvinnor inte var möjliga, skulle kunna tolkas som att vi inte tog 1325 på allvar. När jag frågade om jag förväntades ljuga i mina rapporter, fick jag svaret att ”man inte alltid bör skriva sanningen”.

Snart lämnar de utländska trupperna Afghanistan och ingen kommer snart att minnas resolution 1325. Kvar finns kvinnorna och barnen. Också de osynliga. De som är ”good for nothing” och vars verklighet bör förtigas i rapporter. De som aldrig själva kommer att kunna berätta sina livs berättelser.

Ska jag berätta de osynligas berättelser? Kan jag ens det? Nej. Jag kan inte berätta deras sanning, för den känner jag inte. Den låter sig bara anas i den fullständiga frånvaron av huvudpersonerna själva.

Men imorgon ska jag nämna de namnlösa, ansiktslösa, hopplösa. Jag ska säga det viktigaste – att de finns. Att deras liv rör vid våra. Och att våra böner kan nå ända fram – för att göra det osynliga synligt.

tisdag 12 november 2013

#129. Bön i organisationsförändringens tid

Det har ånyo hållits MBL-förhandlingar inför den stundande omorganisationen i Malmö. Facken har ännu en gång konstaterat att man inte kan ändra på besluten, men protokollen lär ändå bli intressanta att läsa. För den som vågar.

Jag rekommenderades i somras att inte blogga kritiskt om den nya organisationen eller dess chefer. Det var av ren omsorg om mig, upplystes jag om.

Men efter att ha fått ett telefonsamtal från det planeringsmöte där ett församlingsråd bestående av smått desperata församlingsbor och kollegor försökte reda i oredan efter den senaste bredsidan som riktats mot oss, tänker jag i alla fall be. Det måste väl ändå vara okej?

Nedanstående bön fick jag smusslad till mig när jag besökte min arbetsplats i onsdags. Jag vet inte vem som skrivit den, men bra är den. Dessutom finns det väl fler församlingar som är föremål för omorganisationer och som kan behöva några bönens ord, kan jag tänka:

Bön att använda vid organisationsförändringar

Gud, bevara oss från de förenklade lösningarna,
de smidiga utvägarna,
de oreflekterade besluten.

Gud, bevara vår förmåga att tänka och analysera,
att se konsekvenser och nyanser
och att arbeta långsiktigt.

Gud, bevara våra hjärtan från bitterhet,
från bristen på tillit och tro,
från trötthet och uppgivenhet.

Amen

fredag 8 november 2013

#128. Bäste KG!

Först vill jag berätta för dig att du var en av dem som jag beundrade mest när jag sökte mig till Svenska kyrkan. Du var så härligt rättfram, du ”gick genom rutan” i intervjuer och hade alltid svar på tal. Sånt uppskattar jag. Jag gillade att ha dig som ärkebiskop. De få gånger jag träffat dig in persona har inte fått mig att ändra uppfattning om din person. Du har verkat vara en trevlig och sympatisk man.

Så småningom insåg jag att vi nog har rätt så olika uppfattningar i vissa teologiska frågor du och jag, men sånt behöver ju inte vara några problem. Man måste inte tycka lika och olikheter kan vara dynamiska och utvecklande.

Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men senast träffades vi i församlingshemmet i Tygelsjö. Det var något år sedan och du skulle tala om tolerans och öppenhet. Jag kommer ihåg att du verkade förvånad när jag höll med dig om att just dessa ting är omistliga. Förmodligen hade du en uppfattning om vem jag var och vad jag stod för som var baserad på andras beskyllningar, så jag förstår din förvåning. Men jag menade vad jag sa och jag menar det fortfarande.

Ibland har jag hört folk påstå att det var med dig som förfallet inleddes. Med det brukar de mena att du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades. Det är ganska hårda ord, det håller jag med om, och hittills har jag faktiskt försvarat dig. Men nu vet jag inte längre. Ska jag försvara dig från hårda angrepp – eller säger de sanningen?

Då, när du var en av mina svenskkyrkliga förebilder, tog jag för givet att vi i alla fall delade övertygelsen om att Jesus är (inte var!) Kristus, Guds son, vår Frälsare. Jag ifrågasatte aldrig att vi delade samma högtidliga känsla av innerlighet och helighet när vi stämde in i trosbekännelsen.

Idag är jag inte så säker längre. Och det smärtar.

Genom åren har jag läst och hört mycket från dig som jag tyckt varit bra, och mycket jag funderat över. Nu har jag börjat värja mig. Senast nu efter ditt inlägg i Kyrkans Tidning som går att läsa här. Eftersom jag lever i en skyddad tillvaro som föräldraledig, läste jag inlägget först i morse efter att ha gjorts uppmärksam på att det nog borde läsas. Redan rubriksättningen fick mig att hicka till: ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion”.

Du skriver att ”Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro” och tillägger att du inte ser något nedvärderande i att säga att något är en tankekonstruktion. Men vet du vad? Jag tycker det är nedvärderande. Jag tycker det är nedvärderande att säga att Kristus är en tankekonstruktion. Enormt nedvärderande, faktiskt.

För mig och många med mig är Kristus så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus Levade Gud, med kraft att omvända, upprätta och göra mirakel – även i vår samtid.

Om det var en tankekonstruktion som kallade dig att bli ärkebiskop kan jag inte uttala mig om, men så mycket vet jag att det inte var någon tankekonstruktion som kallade mig att förkunna evangelium. Faktum är att jag inte kunde smita undan.

Det verkar faktiskt som att du håller det mesta för relativt. Bibelns vittnesbörd beskriver du med orden ”vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän”. Men jag håller inte med dig. Visst är berättelserna färgade av de personer som förvaltat dem. Men det som faktiskt hände är A och O, och jag värjer mig kraftfullt för tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål.

Med vilken rätt gör vi förresten det? Både du och jag är små parenteser i evigheten. Vi är begränsade, plats- och tidsbundna och färgade av vår samtid. Vår sanning är inte nödvändigtvis Sanningen, och jag tror det ligger en vishet i att inse det.

I vår iver att begripliggöra bär vi våld på Ordet. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att förvalta Bibelns berättelser för att ge framtida generationer möjlighet till möten med Kristus – men man kan bara förvalta det man själv ser ett värde i. Du skriver:

Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän. Erfarenheten möter oss narrativt, i berättelsens form, och det är väl inte möjligt att värja sig från tanken att Lukasevangeliets berättelse fått sin färgning av berättelsen om Elia och änkans son som också fick liv igen.”

Kanske har jag missuppfattat dig, men det går faktiskt att uppfatta det som att du antyder att berättelsen om Kristi död och uppståndelse är ett plagiat. Något som inte hänt utan en häftig saga som lånats in från traditionen för att legitimera ett anspråk.

Visst skulle jag kunna ägna många rader åt att betona de teologiska konsekvenserna av det du skriver och jag vet att många redan har gjort just det. Det där med att hela den kristna trons grundvalar rämnar och att trosbekännelsen skjuts i sank och så. Men det tänker jag inte göra.

Istället vill jag berätta för dig att det du skriver gör mig in i märgen ledsen och besviken.

Jag har mött Kristus och jag kommer aldrig att förneka det. För mig är han så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus lika verklig som tangentbordet jag just nu skriver på. Det är därför dina texter får mig att börja fundera på vem Kristus är för dig.

Ser du Jesus som en schysst ideologisk förebild (var han sosse?) eller har du mött den uppståndne Frälsaren? Min fråga kanske synes fräck, men den är inte illa menad. Men jag tror mig veta att de som verkligen mött Kristus och hans kraft, aldrig skulle komma på tanken att relativisera honom.

Jag håller med dig om att det är viktigt med ”tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu” som du skriver. Jag är den förste att ställa mig bakom att evangelium måste predikas i sin samtid. Men för mig har evangeliet som sådant bäring, per automatik, i alla tider från evighet till evighet. Även här och nu. Det skulle det inte ha om det inte vilade på Sanningen, på något som vi inte nödvändigtvis kan förstå eller förklara men som verkligen har hänt. På riktigt.

Mest skulle jag vilja veta hur du tänker, när du säger som du gör. Och hur du tänkte, när du accepterade att axla Svenska kyrkans högsta ämbete om du kände så redan då. Hur motiverade du för dig själv att leda en kyrka bestående av så många människor som höll för heligt det som du ansåg relativt? Spelade du teater för oss? Var det ett chefsjobb bland andra? När du ledde oss i kyrkans trosbekännelse, höll du då två fingrar korsade medan jag fylldes av andäktigt allvar?

Jag har förstått att du brinner för den politiska dimensionen av teologi och är en varm förespråkare för religionsdialog. Ibland har du gjort uttalanden som mer liknar panteism och synkretism än kristen tro, så du får ursäkta vad jag nu tänker fråga dig: Om Kristus är en tankekonstruktion, gäller då detsamma för den Mohammed som muslimerna kallar för profet?

Är det något du framfört i religionsdialogsammanhang? Eller är det bara vi kristna som ska acceptera att se allt vi kallar heligt dras i smutsen av dem som tagit på sig att företräda vår religion, våra innersta övertygelser?

Jag bara undrar.

Slutligen skulle jag vilja be dig att ta dig tid att läsa igenom kommentarerna till ditt inlägg i Kyrkans Tidning. Det tar några minuter men jag tror det är väl spenderad tid. Flertalet av kommentatorerna var förmodligen medlemmar i din kyrka redan när du var ärkebiskop. De satte sin lit till dig och de bad för dig och ditt värv till den Gud som var deras Frälsare men som du såg som en tankekonstruktion.

Ändå bar Han dig.


torsdag 7 november 2013

# 127. 17 265 and counting

Sjuttontusentvåhundrasextiofem. Exakt så många medlemmar i Svenska kyrkan ansökte om utträde ur densamma under september månad dennes. Sjuttontusentvåhundrasextiofem under en månad. Det är rätt många.

Tydligen är det rekord, meddelar Tidningen Dagen i artikeln med rubriken Rekordmånga lämnar Svenska kyrkan just nu .

Jonas Bromander som är analyschef poängterar att siffrorna är preliminära. Alla församlingar har inte redovisat ännu, så siffran kan alltså bli högre. Sannolikheten är dessutom stor att antalet utträden som kommer att rapporteras för oktober månad är ännu högre, eftersom utträdet måste registreras senast sista oktober för att man ska slippa kyrkoavgiften under kommande år.

Jag vet att Svenska kyrkan tappar ungefär en procent av sina medlemmar varje år. Men sjuttontusentvåhundrasextiofem – under en enda månad? Det är många. För många, om du frågar mig. Man kan ju fråga sig vad alla dessa utträden beror på? De klassiska förklaringarna om snåla höginkomsttagare och osolidariska ateister har vi hört länge och säkert stämmer de – till viss del.

Men att människor som inte är kristna och inte vill stödja kyrkans verksamhet tar konsekvensen och begär utträde är väl i sig inget att förfasa sig över utan något fullständigt naturligt och hälsosamt för Svenska kyrkan. Den senaste kyrkovalsrörelsen öppnade nämligen mina ögon för att de finns människor som stannar kvar och utnyttjar sin rösträtt i kyrkovalen med det uttryckliga målet att göra kyrkan icke-kristen. Har man den inställningen vore det väl klädsamt att gå ur, kan jag tänka.

Något betydligt mer bekymmersamt är att en ny tendens kan skönjas, även om Svenska kyrkan inte talar officiellt om den: Tendensen att medlemmar går ur Svenska kyrkan på grund av att de är kristna!

Det var visst religionssociologen Madeleine Sultán Sjökvist som myntade det numera klassiska begreppet: ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror.”

Jag tror hon har rätt, och har hon rätt så är det faktiskt rätt illa. Ja, det är faktiskt oerhört illa att teorin om att det förhåller sig på det sättet över huvud taget kan uppstå. Det säger en del om hur en del troende medlemmar faktiskt ser på Svenska kyrkan och hur de brottas med sitt medlemskap.

En av (alla?) de som gjort det, är den före detta medlem i Svenska kyrkan som skickade ett brev till bloggen Kristen Opinion. Brevet i sin helhet kan du läsa här, på bloggens nya hemsida som nu ligger på Wordpress. Brevskrivaren inleder med en rak höger i solar plexus på alla som har som uppgift att företräda Svenska kyrkan:

Jag har aldrig i mitt liv varit mer fast i min tro. Därför lämnar jag Svenska kyrkan.

De kristna värderingar som jag så starkt stödjer och värderar kan jag inte längre finna hos de personer som är satta att leda Svenska kyrkan.”

Han eller hon fortsätter:

Jag känner inte igen mig i Svenska kyrkan. För mig är det viktigt att det som sägs och förkunnas stämmer överens med det man som kyrka faktiskt gör. Så upplever jag det inte längre. Biskopar som nyligen på sin blogg utmålar andra som trospoliser brister i omsorg och respekt.

Att vara öppen och tolerant är inte ett motsatsförhållande till att ha Jesus som centrum i kyrka och förkunnelse. Jag känner mig osäker på var Svenska kyrkan står. Jag har svårt för ”majoritetskyrkans” anspråk på tolkningsföreträde inte bara för sin egen kyrka utan för alla religiösa. Det är för mig inte en framkomlig väg.”

Jag har själv mött många som skulle kunna ligga bakom detta brev. Huvudsakligen uttrycker de sig på två sätt. Antingen: ”Jag gick ur kyrkan eftersom jag inte tycker den står upp för den kristna tron längre.” Eller: ”Om kyrkan börjar stå för sin tro, ska jag gå med igen.”

Vad det sedan innebär kan vi ha olika åsikter om, likaså vilka som bär ansvar för sakernas tillstånd. Att ta tag i de problemen kräver en hel del insikt, vilja och stora insatser och det är inte gjort i en handvändning. Förhoppningsvis är skeppet vänt innan Jesus kommer tillbaka.

Men i väntan på det finns andra alternativ än att luta sig tillbaka och konstatera ett all time high i statistikens röda siffror. Brevskrivaren ger oss en vink:

Jag ringde min hemförsamling för att få en blankett om utträde. Samtalet med kanslisten var hjärtligt och varmt till dess jag framförde mitt ärende. Det som smärtar är att församlingen via kanslisten inte var intresserad av varför jag ville gå ur. Det kändes som samtalet var förutbestämt att röra sig i kategorier som handlade om avgift och / eller att jag var för trångsynt för att förstå allt gott kyrkan gör. I båda fallen helt fel. Jag har inget emot att betala kyrkoavgift och jag är inte så trångsynt att jag inte förstår allt gott kyrkan gör. Men, jag vill bli betraktad som en tänkande och intellektuell individ som är kapabel att göra egna slutledningar. Jag vill vara med i en trosgemenskap, inte i en partipolitisk stödorganisation.”

Kanske är det första steget från kyrkans sida att börja ställa frågan ”varför?” till de som vill gå ur – och vara beredda att lyssna till svaret.

Kanske är det så att det lilla, lilla som behövs är att visa att vi bryr oss. På riktigt. Att vi vill lyssna, diskutera och förstå. Att vi visar att vi ser våra medlemmar som tänkande och intellektuella individer som är fullt kapabla att göra egna slutledningar, för att citera brevskrivaren. Att vi visar att även Svenska kyrkan ska vara ”en trosgemenskap, inte en partipolitisk stödorganisation”.

Jag vet att min arbetskollega på församlingens expedition brukar göra just det. Efter vad hon berättar blir det nästan alltid intressanta samtal och inte sällan slutar det hela med att personen i andra änden på telefonlinjen väljer att stanna kvar. Inte för att han eller hon blir utsatt för kraftfull övertalning, utan för att han eller hon upplever att kyrkan (manifesterad genom vår församlingsassistent) faktiskt bryr sig.

Är det något som jag kommit att inse, är det hur viktigt det är att de som vill Svenska kyrkans väl stannar som medlemmar – och utnyttjar sin rösträtt i valen. Trots att det känns tveksamt ibland och trots att alla församlingar ligger utanför Paradiset, som biskop Caroline så vist uttryckte det.

Om alla brinnande kristna går ur i frustration och de som vill förvandla Svenska kyrkan till en icke-kyrka stannar, då kan var och en medelst simpel humanistmatte räkna ut att vi kan plocka ner skylten ganska så snart.

Hur många av september månads sjuttontusentvåhundrasextiofem som hade valt att förbli medlemmar om någon ställt dem frågan ”varför?” har jag ingen aning om. Två? Fyrtiofem? Trehundratolv? Niotusensexhundrafemton? Sjuttontusentvåhundrasextiofem? Jag vet inte. Säkert någon.
 
Det kunde det väl vara värt?

lördag 2 november 2013

#126. Tankar i Allhelgona

”Titta, så många människor!” utbrister sonen i fascination över kyrkogårdens alla flämtande lyktor. De speglas i hans ögon. Hundratals, tusentals, oräkneliga lågor kämpar mot novembervinden där ute. Det annars så kompakta mörkret har förvandlats till ett dunkelt skimmer runt kyrkan. Det syns redan på håll över skåneslätten.

Det är Allhelgona. Tid för eftertanke, tid för minnen. Tid för att stilla sig och låta tanken vandra till de som en gång fanns men inte längre finns hos oss. De som gått före. De som är hemma nu. De heliga och alla de andra.

De som genom sina liv möjliggjort våra liv. De som lärt oss vad kärlek är. De som tröstat och torkat våra tårar, de som lockat oss till skratt och tålmodigt inväntat våra vingars flygfärdighet. De som lotsat oss till hemligheterna och berättat de eviga sagorna. De vars erfarenhet har viskat att även ett brustet hjärta kan sjunga igen. De som sett oss misslyckas och ändå älskat. De vi känner vid namn, och de namnlösa.

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.” Psalm 297 har kommit att bli näst intill obligatorisk som begravningsgudstjänstens sista psalm. Orden andas förgänglighet, saknad – och hopp. När vi samlas runt kistan samlas vi också i löftet att döden är inte slutet.

Det liv som skapades i begynnelsen kommer att spira långt efter det att mitt eget hjärta slutat att slå. Då, när ingen längre minns min röst eller hur min hands smekning kändes på kinden, när ingen längre minns vad som lockade mig till skratt och långt efter det att mitt namn nämnts för sista gången, ska jag ändå leva.

I Gud.

Den Frälsare som besegrade dödens mörker ska bära mig in i livets ljus. Av kärlek. Den kärlek som stavas Kristus.

I natt brinner lyktorna. Fladdrande, flämtande små revor i det sammetssvarta. Trådar av liv. Från evighet till evighet.

Hundratals, tusentals, oräkneliga lågor kämpar mot novembervinden där ute. En dag kommer de att påminna om det liv som var mitt. Som ett skimmer i ett barns ögon.